Kärnvapen och missilförsvar – är debatten snedvriden?

av Stefan Forss

”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.”

Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som publicerades våren 2016 (http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=345687), är träffande. Tre av skribenterna är medlemmar i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

De uttryckte också mellan raderna en uppfattning att Ryssland och USA skulle ha systematiskt uppgraderat sin kärnvapentriad likvärdigt, givet de något olika prioriteringar som länderna haft sedan decennier tillbaka. (Rysslands första prioritet är som bekant de markbaserade strategiska kärnvapnen, medan USA:s motsvarande är de havsbaserade vapnen.) Sett i ett halvsekelsperspektiv är detta kanske korrekt, men om man begränsar tidspannet till tiden efter kalla kriget blir bilden klart annorlunda. Det finns alltså starka skäl att reda ut de verkliga förhållandena på kärnvapenområdet, men också dess andra sida, missilförsvaret. (Första delen av denna analys behandlar kärnvapnen. Missilförsvaret och övergripande slutsatser följer i ett senare blogginlägg.)

Nedrustningsprocessen

Till de goda nyheterna hör resultaten från den kärnvapennedrustning som USA och Sovjetunionen inledde vid slutet av kalla kriget. Processen framskred stabilt i över tjugo år.

Enligt den senaste deklarationen från april 2016 rörande implementeringen av det nya START-avtalet har USA 1481 strategiska kärnstridsdelar i operativt bruk. Siffran ligger redan nu under det tak på 1550 som länderna förbundit sig att nå 2018. I Hiroshima upprepade president Obama den 27 maj 2016 för tredje gången USA:s långsiktiga ambition om en värld fri från kärnvapen. Först skedde det i Prag den 5 april 2009, sedan i Berlin den 19 juni 2013.

Men president Obama ville helst lämna någonting mer konkret efter sig. I juli 2016 blev det offentligt bekant att han önskade se USA förändra sin kärnvapenpolitik och anta doktrinen om icke första bruk (”no first use”. Se t ex https://www.washingtonpost.com/opinions/global-opinions/obama-plans-major-nuclear-policy-changes-in-his-final-months/2016/07/10/fef3d5ca-4521-11e6-88d0-6adee48be8bc_story.html?utm_term=.59cd99175006).

Obama lovordades av olika försvarsexperter och nedrustningsförespråkare. Självfallet skulle USA aldrig vara den som först grep till kärnvapen. Varför då inte göra slag i saken och formalisera detta, står det på tidigare försvarsministern William Perrys hemsida (http://www.wjperryproject.org/notes-from-the-brink/obama-no-first-use-policy).

Men Obama mötte även stark opposition inte endast bland USA:s allierade utan också i egna led (Se http://thebulletin.org/declaring-no-first-use-nuclear-policy-would-be-exceedingly-risky9689). Att frågeställningarna är mycket komplicerade är uppenbart för alla seriösa observatörer. I slutändan handlar det om avskräckningens trovärdighet. I det nuvarande osäkra världspolitiska läget lär ”no first use” få vänta.

Låt oss titta litet på siffror. Den sovjetiska arsenalen innehöll 1986 ofattbara 45 000 strategiska och taktiska kärnstridsdelar och var då sammantaget dubbelt så stor som den amerikanska.

I mitten av 1980-talet var den amerikanska strategiska kärnvapenarsenalen till sin numerär nästan tiofaldig jämförd med dagens.

Presidenterna Reagan och Gorbatjov begrep att dessa siffror var sanslösa och att den massiva kärnvapenupprustningen under 40 år hade varit ett monumentalt misstag. De startade en process som med tiden kom att ge spektakulära resultat. Processen byggde på deras gemensamma insikt om att man inte kan vinna ett kärnvapenkrig och att det därför aldrig heller får utkämpas (”a nuclear war cannot be won and must never be fought”).

De s k icke strategiska kärnvapnen var ett mer känsligt område för kärnvapenstormakterna att reglera med avtal. Juridiskt bindande blev endast INF-avtalet som slöts 1987 och som förbjöd landbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler med en räckvidd i området 500 – 5 500 km, oberoende om de var kärnladdade eller ej. INF-avtalets symbolvärde som murbräcka för fortsatta nedskärningar på hela kärnvapenområdet kan inte nog understrykas.

Presidenternas ensidiga initiativ

De taktiska kärnvapnen, en samlande term för s k slagfältsvapen, har visat sig vara en mycket hård nedrustningsnöt att knäcka. Men under den optimism som rådde i början av 1990-talet förmådde både USA:s och Sovjetunionens/Rysslands presidenter ändå ensidigt deklarera sina positiva och förtroendeskapande avsikter till radikala nedskärningar på det området.

För USA:s del innebar det att kärnvapnens antal skars ned drastiskt och att endast US Air Force kom att inneha ett antal taktiska bomber med kärnladdningar i operativt bruk. Armén och marinkåren blev helt kärnvapenfria, medan flottans roll blev att stå för huvudparten av USA:s strategiska kärnvapenavskräckning. Flottans taktiska kärnvapen avvecklades helt, med undantag för att flera hundratal kärnstridsdelar till Tomahawk hölls i reserv i förråd på land under ett antal år. Men dessa lager tömdes slutligen år 2011 i stillhet. Kärnladdningarna till Tomahawk (TLAM/N) har nedmonterats. ”The U.S. Navy is finally out of the non-strategic nuclear weapons business”, skrev Hans Kristensen redan i mars 2013 (http://fas.org/blogs/security/2013/03/tomahawk/). Tomahawk är därmed uteslutande ett konventionellt vapensystem.

Ryssland gjorde under Jeltsins tid i stort sett liknande beslut, men insynen i hur åtgärderna implementerades var inte särskilt goda. Klart är dock att den ryska demonteringen av utrangerade system kom i gång på allvar och genomfördes med fart. Att de operativa taktiska kärnvapnen i praktiken koncentrerades till ett rätt litet antal centralförråd har även ansetts bekräftat. Några trovärdiga uppgifter om att skarpa taktiska kärnladdningar därefter skulle ha placerats på förband finns inte. Till den synnerligen hårda ryska kärnvapensäkerhetskulturen hör också att själva laddningarna står under en separat myndighets, försvarsministeriets 12. huvudavdelnings kontroll. Även i ett s k skymningsläge är praxis att förvara stridsdelarna fysiskt rätt långt borta från lavetterna.

Det har dock en längre tid stått klart att Ryssland inte längre respekterar de ensidiga utfästelserna från Jeltsins tid. Alla försvarsgrenar har alltjämt taktiska kärnvapen, åtminstone som option. Ännu efter kriget i Georgien hävdade vissa ryska forskare i USA att icke-strategiska kärnvapen (s k non-strategic nuclear weapons) inte ens ingår i ryska arméns militära planering (http://cns.miis.edu/opapers/pdfs/reducing_tnw_april_2010.pdf). På ryska artilleri- och missilstyrkornas hemsida har man dock hela tiden kunnat läsa denna vapengrens huvuduppgift:

“The Missile Troops and Artillery (MT & A) are an Arm of the Land Force, which is the primary means of fire and nuclear destruction of the enemy during conduct of combined-arms operations (combat actions).” (http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm)

De senaste årens debatt om kärnvapnen

Redan innan presidenterna Obama och Medvedev hade undertecknat det s k nya START-avtalet i Prag i april 2010 ställde man sig från rysk sida helt kallsinnigt till propåerna om att turen nu kommit till förhandlingar om begränsningar av taktiska kärnvapen. Ministrarna Carl Bildt och Radek Sikorski hade argumenterat sakkunnigt för saken i sin artikel Next, the Tactical Nukes i New York Times den 1 februari 2010 (http://www.nytimes.com/2010/02/02/opinion/02iht-edbildt.html?_r=0). Bildt uppträdde strax efteråt vid Global Zero seminariet i Paris. Den franska kärnvapenexperten Thérèse Delpech som var närvarande, sände ett lakoniskt mejl: ”What I can tell you is that the Russians were furious.”

Den ryska attityden till visionen om en kärnvapenfri värld har trots fredspropagandan genomgått en helomvändning och är numera klart negativ. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom Reagans och Gorbatjovs vision från mötet i Reykjavik 1986 blev från sovjetiskt håll officiellt deklarerad i FN:s generalförsamling ett par år senare.

Dr Adam Daniel Rotfeld som i FN var generalsekreterarens specialrådgivare i nedrustningsfrågor försökte 2008 få det amerikanska förslaget om kärnvapennedrustning på den officiella agendan. Den ryska representanten Anatolij Antonov motsatte sig förslaget starkt. Han ledde senare Rysslands delegation bl.a. vid förhandlingarna om det nya START-avtalet. Efter 30 år som diplomat övergick han 2011 i ryska försvarsministeriets tjänst som biträdande försvarsminister och befordrades till armégenerals rang. Han är nu en av landets nyckelpersoner vid snart sagt alla diskussioner och förhandlingar om militära frågor.

Orsakerna till Rysslands förändrade inställning till kärnvapnen kan sammanfattas i några punkter. Från ryskt håll påpekas att de är nödvändiga för att upprätthålla den globala styrkebalansen. De ses som motvikt mot USA:s och Natos konventionella styrka. Privat nämner ryska tjänstemän också Kina.

Det andra argumentet är banalt. Kärnvapnen är det enda område där Ryssland faktiskt alltjämt har stormaktsstatus.

Fortsatt kärnvapennedrustning enligt samma modell som under de senaste decennierna är inte längre möjlig. Utrikesminister Lavrov lät en mindre politisk bomb brisera den 20 juni 2013, då han tog ställning till president Obamas invit i Berlin om nya samtal i avsikt att ytterligare minska antalet strategiska kärnvapen. Lavrov deklarerade att nästa förhandlingsomgång inte längre kan hållas bilateralt mellan Ryssland och USA, utan bör inkludera även de andra kärnvapenmakterna (http://archive.mid.ru//brp_4.nsf/0/811C84AB73DC248F44257B92003B1CC0). I praktiken gav Lavrov då även START-processen dödsstöten.

Dagens ryska kärnvapenpolitik är emellertid väl genomtänkt. Dess primära mål är att förhindra att landet marginaliseras. I en kärnvapenfri värld skulle den risken vara stor. Rysslands roll som en betydande global aktör skulle reduceras på ett sätt som är helt oförenlig med de ryska imperierestauratörernas självbild. Ett Ryssland utan kärnvapen är helt enkelt en mardröm. Redan förbundskansler Helmut Schmidt hade ju 1977 karaktäriserat Sovjetunionen som ett ”Övre Volta med atomraketer” (http://research.handelsblatt.com/wp-content/uploads/2014/03/2014-3-7_Lichter_Russland-Obervolta-mit-Atomwaffen.pdf).

I väst brukar Rysslands massiva satsningar på kärnvapnen ses som ett onödigt och obegripligt slöseri. Men västländerna har än en gång överraskats och står villrådiga då Ryssland börjar inkassera fördelar när de nyrestaurerade ryska kärnvapenstyrkorna når full förmåga. Samtidigt börjar de operativa amerikanska strategiska styrkornas livscykel närma sig sitt slut.

Den ryska tajmingen ligger alltså helt rätt. Ryssland tvingar särskilt USA att i ett ytterst stramt budgetläge anslå mycket betydande summor till politiskt motbjudande långsiktiga satsningar på kärnvapen. De pengarna är då inte tillgängliga för nya konventionella vapenprogram, ett område där Ryssland haft svårt att hänga med.

USA:s kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Utvecklingen av strategiska kärnvapen har efter kalla kriget gått i olika spår i USA och Ryssland. De amerikanska operativa systemen utvecklades alla under kalla kriget. De som förblivit i bruk har efter hand moderniserats. Några goda exempel är flygvapnets arbetshäst B-52, strategiska ICBM-missilen Minuteman III och flottans Trident D5 SLBM. Både MM III och Trident D5 har f ö i test visat förmåga till sådan precision att de kunde introduceras i en konventionell roll. Militären har varit sugen på det inom ramen för programmet Prompt Global Strike, vars yttersta mål är att kunna träffa vilket som helst mål inom en timme efter given order. De politiska beslutsfattarna ser dock så stora problem här att man inte godkänt militärens önskemål. MM III och Trident D5 förblir kärnvapen.

Parallellt med moderniseringen har också en mycket anmärkningsvärd minskning av stridsspetsar, bomber och kryssningsmissiler ägt rum. Vissa av de modernaste systemen introducerades aldrig – strategiska missilen MX/Peacekeeper är ett gott exempel – eller utrangerades överraskande snabbt, t ex den avancerade stealth-kryssningsmissilen AGM-129. Strategiska bombplanet B1-B Lancer togs ur bruk som kärnvapenbärare och fick en uteslutande konventionell roll.

För närvarande har USA ett enda kärnvapensystem i ett avancerat utvecklingsskede, den fritt fallande bomben B61-12 (https://s3.amazonaws.com/pbs-ingest/newshour/20151105_nuclearbomb.mp4).

B61 började utvecklas redan för ett halvsekel sedan. Några modeller finns kvar men kommer att ersättas på 2020-talet av den nya B61-12 som har valbar laddningsstyrka i området motsvarande 0,3 – 50 kiloton TNT. Den sista fasen i vapnets utveckling före serieproduktion inleddes i augusti 2016 (https://nnsa.energy.gov/mediaroom/pressreleases/nnsa-reaches-important-milestone-b61-12-life-extension-program). Bombens avsevärt förbättrade precision gör att man får samma effekt i målet med betydligt lägre laddningsstyrka. Vissa kritiker menar helt korrekt att detta gör bomben mer användbar. Men just denna egenskap behövs om vapnets avskräckningsförmåga ska upplevas som trovärdig. Motsatsen, ett oanvändbart vapen har ingen avskräckande effekt.

B61-12 är ett nödvändigt projekt för USA och Nato, eftersom den ryska överlägsenheten på det substrategiska området är stor. Tröskeln för kärnvapenbruk från USA:s sida kommer trots det att fortsättningsvis vara väldigt hög.

I USA debatteras nu även planerna på modernisering av landets strategiska kärnvapen intensivt. Hård kritik (http://fas.org/blogs/security/2016/06/dod-lrso-letter/) riktas särskilt mot det s k Long Range Stand-Off (LRSO) projektet, en ny nukleär strategisk kryssningsmissil avsedd att ersätta Boeings AGM-86 som utvecklades på 1970-talet och togs i operativt bruk 1982. Dessa långsamma strategiska kärnvapens operativa roll har med goda skäl ifrågasatts i decennier – under kalla kriget var ett rätt bisarrt motiv för deras existens s k third strike suppression – men det är förståeligt att man i USA håller noga koll på utvecklingen på detta område särskilt i Ryssland och Kina.

Ansedda amerikanska tankesmedjan Arms Control Association har nyligen publicerat en utförlig studie om moderniseringen av USA:s kärnvapen (https://www.armscontrol.org/factsheets/USNuclearModernization). I Pentagons kalkyler kommer den s k kärnvapentriaden att bevaras och kostnaderna över en tjugoårsperiod beräknas enligt försvarsminister Ashton Carter vara 350 – 450 miljarder USD. En väldig men nödvändig satsning, menar Carter. Kostnaderna stiger sannolikt till minst det dubbla ifall man avser att ersätta hela triaden på nuvarande nivå och räknar med en 30 års livscykel.

Rysslands kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Efter kalla krigets slut har Ryssland utvecklat och tagit i bruk Topol-M ICBM med en stridsdel i två versioner (silo och mobil) och RS-24 Jars med fyra stridsdelar.

En lättare version av Jars, tvåstegsmissilen RS-26 Rubezj är formellt en ICBM, efter att i sitt första test med lätt eller tom last ha flugit ca 5 800 km från Plesetsk till Kamtjatka. Missiler med räckvidd över 5500 km klassificeras per definition som strategiska.

Enligt planerna kommer RS-26 Rubezj att introduceras 2017 och kommer operativt att fylla samma roll som SS-20 Saber (ry. Pioner), det sovjetiska eurostrategiska flaggskeppet hade. SS-20 skrotades i INF-avtalet. Eftersom Rubezj är formellt strategisk, är detta inget avtalsbrott och antalet missiler i bruk kommer att räknas med i det nya START-avtalets kvot.

De ryska strategiska missilstyrkornas flaggskepp, tunga missilen R-36M2 Voevoda (SS-18 Mod5 Satan), som är det kanske mäktigaste strategiska kärnvapensystemet någonsin, kommer att tas ur bruk omkring 2023. En ersättare, RS-28 Sarmat är snart klar för testflygning och skall enligt planerna introduceras på förband omkring 2020.

För Ryssland är det en prestigesak att ha en tung ICBM, eftersom USA saknar det. En ICBM klassificeras som tung om startvikten överskrider 100 ton. Mastodonten SS-18 väger ca 210 ton, men den nya RS-28 Sarmat ”bara” hälften. Den verkar snarare vara en litet större version av UR-100NU (SS-19 Stiletto) vars startvikt är snäppet under 100 ton.

Ryska strategiska flottans situation var mycket svår ännu under det första decenniet efter Sovjetunionens sönderfall. Båtarnas skick och sjövärdighet hade fallit till den grad att patrulleringen till havs nästan upphörde. Därmed var den ryska andraslagsförmågan med en gång ifrågasatt. Samtidigt hade man kolossala problem med utvecklingen av en ny strategisk missil för de väldiga Typhoon-ubåtarna. Det projektet förföll och i stället fick samma konstruktionsbyrå som producerade Topol-M uppdraget att ta fram en ny sjöbaserad strategisk missil, R-30 Bulava. I testprogrammet har man därefter upplevt stora motgångar, men de största problemen synes nu vara avklarade.

Som plattform för Bulava introducerade man en ny strategisk ubåtsklass, Borej och avser att bygga åtta båtar. Tre har redan överlåtits till strategiska flottan och tagits i operativt bruk och arbetet på fyra andra är i full gång.

Vid sidan av detta har man också iståndsatt sex båtar i den sista sovjetiska strategiska ubåtsklassen Delta IV, och vidareutvecklat deras missiler, R-29RM (SS-N-23). Två varianter Sineva och Lajner med förbättrad precision och penetreringsförmåga har införts i samband med större grundrenoveringar.

Över huvud taget kan man säga att de åtgärder som Sovjetunionen/Ryssland startade efter Reagans ”Star Wars” tal i mars 1983 nu införs med kraft. Flera av de nya missilerna accelererar betydligt snabbare än äldre modeller och kan styras i låga banor för att hållas längre tid under radarhorisonten. Alltmer avancerade penetreringsmedel som genererar falska mål introduceras. Vissa stridsdelar görs styrbara, vilket försvårar bekämpning.

Ryska flygvapnets strategiska bombplan verkar utåt vara mycket lika plantyperna från kalla krigets slutfas. På vapensidan har dock genomförts operativt mycket betydelsefulla utvecklingsprojekt. Ett sådant är strategiska kryssningsmissilen Kh-101/Kh-102 (konventionell och nukleär version) som enligt uppgift ska ha godkänts av flygvapnet för operativt bruk 2012 och kan ha en räckvidd på över 5000 km (http://russianforces.org/aviation/, http://www.globalsecurity.org/wmd/world/russia/kh-101.htm).

I princip behöver de flygande lavetterna (Tu-160 Blackjack, Tu-95MS Bear-H eller Tu-22M Backfire) inte lämna eget luftrum för att kunna täcka upp hela Europa, Alaska och delar av amerikanska västkusten.

USA har redan under några år hävdat att Ryssland brutit mot INF-avtalet genom att testa nya landbaserade kryssningsmissiler med alltför lång räckvidd. Men man har ännu inte velat dra slutsatsen att Ryssland målmedvetet går in för att i praktiken återta hela den i INF förlorade arsenalen och därmed helt åsidosätta avtalet.

I den pågående politiska debatten missar Ryssland sällan något tillfälle att framhålla att nya taktiska vapensystem – Iskander och Kalibr-NK är goda exempel – även kan ges en kärnvapenroll. Utvecklingen av dessa ryska ballistiska missiler och kryssningsmissiler pekar på en klar ambition att återta de sub-strategiska vapensystem som gick förlorade i INF-avtalet. En teknisk utvärdering av Iskander-systemets prestanda gav vid handen att räckvidden klart överstiger tillåtna 500 km (http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314).

RS-26 Rubezh må räknas som ett strategiskt system men operativt fyller den samma ”eurostrategiska” roll som SS-20 efter 1976 då den förbandsattes. Då man i Nato hade upptäckt de sovjetiska euromissilerna stod man inte handfallen. Resultatet blev att Natos fattade sitt dubbelbeslut om utplacering av Pershing II och landbaserade kryssningsmissiler 1979. Resten är historia.

I dagsläget är ett nytt liknande Nato-beslut politiskt otänkbart och några praktiska möjligheter att snabbt bygga upp en offensiv motvikt är likaså omöjlig. Man kan även utgå från att Ryssland inte kommer att formellt meddela om utträde från INF-avtalet, utan lämnar det till motparten att bevisa. INF:s symbolvärde som grundpelare i nedrustningsprocessen är mycket stor.

Men USA och Nato kan inte stå helt passiva inför Rysslands hårda kärnvapenretorik och direkta hot mot även mindre länder i vårt närområde. Natos få taktiska kärnvapenbomber i Europa är närmast värdelösa i avskräckningsavseende. Flygplanen som kan bära dem är tredje och fjärde generationens stridsflygplan, som inte kan penetrera det hårt luftförsvarade ryska luftrummet utan stora förluster. Insats i ett inledningsskede av en konflikt är uteslutet.

Det enda systemet med avskräckningsförmåga, alltså möjlighet att bomba mål i Ryssland med taktiska kärnvapen med låg laddningsstyrka och återvända hem intakt, är USA:s strategiska stealth-bombplan B-2. Men dessa finns bara i litet antal (18 i operativt bruk) och de börjar bli ålderstigna. En ny modell B-21 planeras, men innan den är utvecklad och i serieproduktion, måste främst B-2 stå för den västliga eurostrategiska avskräckningsförmågan.

Då västs samverkan i partnerskap med Ryssland förbytts till sin motsats är det avskräckning som gäller.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.