≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Holmqvist

Torsdagen den 15 juni var Generaltulldirektören inbjuden till Justitieutskottet. Man kan anta att ämnet som avhandlades var Tullverkets agerande i samband med terrordådet i Stockholm den 7 april i år, men protokollet från mötet är ännu inte publicerat. För min del bedömer jag inte att Tullverket begick något formellt fel den dagen, men om jag har rätt i mitt antagande är det nästan mer oroande än om de hade brutit mot regelverket.

Det är nu åtta år sedan MSB grundades. Två bistra erfarenheter som var ganska färska i minnet när MSB grundandes, var flodvågskatastrofen i Indiska oceanen på Annandag Jul 2004 och stormen Gudrun bara två veckor senare. Bägge dessa händelser ledde till omfattande kritik av den svenska krisberedskapen och de påverkade helt säkert utformningen av och kraven på den nya myndigheten.

Sedan dess har mycket hänt inom svensk krisberedskap, på nationell, regional och lokal nivå. Att utvecklingsarbetet tar tid är något som märktes i samband med skogsbranden i Västmanland 2014. Branden visade på ett antal brister i krisberedskapen, även om delar av insatsen fungerade väl eller t o m mycket väl. Men vi fick nya erfarenheter vilka bör kunna bidra till ett bättre resultat vid nästa stora brand. Vi lär oss successivt.

Under sommaren 2016 kunde ett utbrott av mjältbrand konstateras i trakten kring Omberg i Östergötland. Jordbruksverket hade det huvudsakliga ansvaret för att hantera situationen. Myndigheten kartlade läget, begränsade utbredningen, sanerade området och vidtog åtgärder för att minska nya utbrott i framtiden (vaccineringsprogram). Man hanterade även behovet av information i samband med situationen. Denna uppgift löstes dels med egna resurser, dels i samverkan med andra myndigheter. Ett bra exempel på framgångsrik fredstida krishantering.

Den politiska utvecklingen i vår omvärld har lett till ett ökat intresse för ett återuppbyggt Totalförsvar. Vi behöver kunna skydda samhällets viktiga funktioner under angrepp från en antagonist. Ett robust totalförsvar ställer betydligt högre krav på ansvariga myndigheter och andra aktörer än vad krisberedskap i fredstid gör.

Medan fredstida krishantering outtalat bygger på idén om ”en kris i taget”, där samhället runt omkring en aktuell kris fungerar som vanligt och därför ganska enkelt kan avdela nödvändiga resurser för att hantera (den enda) krisen, måste totalförsvaret bygga på antagandet att många olika delar av samhället är under stress samtidigt och att den enskilda myndigheten i högre grad än annars måste kunna lita till egna resurser, eller möjligen på resurser som på förhand har avdelats från annan aktör.

Att tillföra resurser från andra myndigheter eller aktörer genom samverkan när behov uppstår, så som sker i fred, kommer helt enkelt inte att fungera tillräckligt bra.

I militär verksamhet är samverkan i sig inte tillräckligt. Chefen för ett militärt förband tilldelas istället resurser genom att andra förmågor (förband) underställs eller ges uppgiften att understödja förbandet. Därmed samlas beslutsrätten hos förbandschefen. Detta fungerar eftersom högre chef i hög grad har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att leda de underställda/understödjande förbanden.

Men man kan inte överföra den militära modellen till det civila försvaret rakt av utan att problem uppstår. Inte minst då spännvidden avseende uppgifter och kompetens hos olika myndigheter är enorm. Ingen högre civil chef kan, på samma sätt som den militäre förbandschefen, besitta tillräcklig kunskap för att leda en samling av vitt skilda civila myndigheter.

En hybridmodell som kanske skulle kunna fungera är att olika civila myndigheter fortsätter att ansvara för sin autonoma verksamhet även vid höjd beredskap och krig men att de förbereds på att vissa definierade resurser kan komma att avropas (att använda i egen verksamhet eller för att stödja andra), vilket berörd myndighet då kan planera för, öva inför och avdela resurser för. Exempel på resurser som skulle kunna komma att avropas: X sovplatser med fungerande varmvatten i en kommuns skolbyggnader, mobil sjukvårdsplats med kapacitet att behandla X patienter, tillgång till ishall för att förvara X avlidna, möjlighet att utspisa X soldater i Y dygn, X resurser ur kommunal räddningstjänst med egen uthållighet Y för tjänstgöring på annan ort, etc.

Modellen med på förhand kända resurser som kan komma att avropas kan vara särskilt värdefullt i ett gråzonsläge. Genom att på förhand delegera rätten att avropa (under vissa förutsättningar) kan flera steg mot ökad beredskap tas utan att regeringen tvingas ta ett ”högprofilbeslut” om höjd beredskap som man kanske ogärna vill ta för att inte provocera främmande makt i onödan. Om antagonisten agerar på ett sätt som möjliggör ”deniability” (så som skedde på Krim februari 2014) skulle svenska myndigheter på detta vis kunna snabbt och ”spontant” komma igång med försvarsåtgärder.

Man kan diskutera om just detta är rätt väg att gå, men det är av betydelse att vi på något vis möjliggör ökad beredskap på myndighetsnivå, utan krav på att det föregås av regeringsbeslut.

Med andra ord, vissa delar av totalförsvaret måste kunna fungera som just ett totalförsvar, även om höjd eller högsta beredskap inte har beslutats av regeringen och vi i formell mening fortfarande har fred.

Resonemanget ovan leder tillbaka till Tullverkets agerande den 7 april. Ett totalförsvar utformat för att klara utmaningar i ett gråzonsskede skulle kunna ställa följande krav:

  • Tullfunktionen vid rikets gränser skall upprätthållas intill dess att Tullverket får andra förhållningsregler. Kravet gäller i fred, vid ett uppkommet krisläge (inklusive i ett gråzonsläge), vid höjd beredskap och i krig.
  • Tullverket har stor frihet i att välja metoder för att lösa uppgiften så länge man säkerställer tillräckliga resurser. Arbetsmiljöskäl eller andra fredstida regleringar är inte godtagbara skäl för att frångå myndighetens ansvar.
  • Inte heller är bristande stöd från andra myndigheter (t ex avsaknad av polisskydd) skäl för att frångå ansvaret.
  • När information om vad som har skett saknas eller om informationen är motstridig (så som läget kanske upplevdes på eftermiddagen den 7 april) skall Tullverket inte passivt invänta bekräftad information utan på eget initiativ ta höjd för det svåraste scenariot och vidta åtgärder för att kunna möta det. Det är bättre att en enskild myndighet växlar upp beredskapen en gång för mycket än en gång för lite.
  • Tullverket ska planera för och öva beslutsfattande i krissituationer. Om läget är sådant att normal beslutsprocess inte är möjlig eller bedöms ta alltför lång tid skall man ha definierade och förövade modeller för att kunna fatta delegerade beslut. Om så befinns nödvändigt skall vissa beslut även kunna tas av TIB (Tjänsteman I Beredskap) ensam.
  • Oavsett hur informationen som når Tullverket ser ut, eller om den saknas helt, skall Tullverket utan dröjsmål inleda löpande rapportering om verksamheten till regeringens kriskansli (eller till den funktion till vilken man hänvisas) och till berörda sidoordnade myndigheter.
  • Om Tullverket i sin planering drar slutsatsen att otillräcklig säkerhet vid t ex Arlanda är ett bekymmer så får man antingen äska resurser för att lösa problemet inom myndigheten, eller begära möjligheten att (t ex) avropa X polisresurser med uthålligheten Y för att skapa tillräcklig säkerhet. 

Ur regeringens Regleringsbrev till Tullverket för 2017 kan man under rubriken Stärkt säkerhetsskyddsarbete läsa följande:

Tullverket ska i egenskap av bevakningsansvarig myndighet, enligt förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap, redovisa vilka övergripande åtgärder som myndigheten har vidtagit för att bedriva ett systematiskt säkerhetsskyddsarbete i enlighet med säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Uppdraget ska redovisas tillsammans med det som anges inom ramen för uppdraget om Planeringsanvisningar för det civila försvaret (Ju2015/09669/SSK) till Regeringskansliet (Finansdepartementet) senast den 22 februari 2018.

Givet gällande lagstiftning om arbetsmiljö och kraven enligt Regleringsbrevet så begick Tullverket antagligen inte något formellt fel på eftermiddagen den 7 april. Men det ska bli intressant att se hur man kommer att bearbeta erfarenheterna från i våras. Vi får förhoppningsvis veta i februari nästa år.

Givet erfarenheterna från terrordådet på Drottninggatan kan man fråga sig om vi tillräckligt väl har belyst vikten av att enskild myndighet själv klarar av att fatta snabba beslut i ett gråzonsläge. Beslutsfattande som vilar på en välövad förmåga, en stark vilja och ett gott självförtroende är något som endast kan bli möjligt genom tydliga krav följt av omfattande förberedelser.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.