≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Helge Löfstedt
Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Det kommande försvarsbeslutet bör ägna stor uppmärksamhet åt förmåga att verka i utdragen kris med militära inslag. I  KkrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämns att både sam­hället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. Även i Försvarsmaktens perspektivplan Tillväxt till ett starkare försvar anges att förstärkning av förmågan att hantera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxt.

Ett sådant krisscenario karakteriseras av att det uppkommer hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig verksamhet. Detta samtidigt som totalförsvaret i övrigt ansträngs av hot och störningar – hybridkrig med både IT-attacker samt militära våldsinslag.

Min slutsats blir att uppmärksamhet bör ägnas åt territoriell verksamhet. Om markstridskrafterna ”bara” består av brigader med stödförband kommer dessa att bindas i verksamhet som karakteriserar gråzonsproblematiken – d v s skydd av militär och civil infrastruktur. Denna infrastruktur är omfattande. Brigaderna riskerar då att delvis förbrukas och deras möjligheter att verka i mera intensiva stridshandlingar och opera­tioner begränsas.

Under kommande försvarsbeslut bör det organiseras ett antal regionala infanteribataljoner av det slag som föreslås både i  KKrVA-studien och Försvarsmaktens perspektivplan. Personalrekryteringen bör ske genom direktutbildade värnpliktiga. För­svarsmakten anger där att bataljonerna skall försörjas med värnpliktiga som överförs efter kanske en tioårig placering i brigaderna. Detta innebär dock en fördröjning och det är angeläget att ett antal sådana bataljoner sätts upp tidigt.

Det är vidare tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den ut­hållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Slutsatsen blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värn­pliktiga.

I mitt blogginlägg i april detta år – Förstärkt territoriell verksamhet – finns ovanstående utvecklat.

Bataljoner bör organiseras i alla militärregioner – Syd ,Väst, Mitt och Nord samt på  Gotland. Dessutom bör Nedre Norrland uppmärksammas. Ett motiv för detta är att de långa transportvägarna till Övre Norrland blir känsliga för störningar i krissituationer. Ytter­ligare motiv för detta ges av Karlis Neretnieks. Han hänvisar till att Finlands försörjnings­möjligheter samt möjligheter att ta emot stöd från omvärlden är beroende av att sjötrafik kan upprätthållas. Detta gäller då i första hand i Östersjön men de långa transportvägarna där är känsliga för störning i eventuella krissituationer. Då aktualiseras förbindelserna från Trondheim via Östersund, Sundsvall och Gävle samt från Umeå över Bottenhavet till finska kusten. Här kan läggas till att transportleden över Trondheim och Östersund också utgör ett alternativ för NATO. Detta i det fall det blir aktuellt att förstärka de baltiska staterna i en situation när transporter över Östersjön hotas.

Ovanstående medför att Nedre Norrland bör uppmärksammas i högra grad än vad som nu är fallet. Nuvarande planering medför svag militära närvaro i detta område. Några av de regi­onala infanteribataljonerna som här nämnts bör således tidigt organiseras där.

Neretnieks analys aktualiserar också frågan om att sjöfartsskyddet bör ägnas större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet.  Det gäller försörjningen av Gotland men också behov av svensk sjöfart till hamnar längs Östersjökusten. Vidare bör övervägas konsekvenser för finsk sjötrafik i Östersjön samt över Bottenhavet i de fall sjötrafiken i Östersjön är allvarligt försvårad. Ana­lys av behov bör då förutom militära resurser omfatta möjligheter att förstärka dessa med resurser från Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Det är förståeligt att Försvarsmakten inte går in på detta, men statsmakterna bör se till att så sker på lämpligt sätt.

En frågeställning som då blir aktuell kan vara hur personalförsörjningen skall klaras för att hantera intensiva och utdragna skeden. Vidare: Kustbevakningen har tillgång till handeld­vapen för behov som kan uppstå i nuvarande normala fredslägen. Behövs förstärkt beväpning för olika nyanser av gråzonslägen? Sådana vapen måste då rimligen kompletteras med lämp­lig utrustning för spaning och eldledning.

 
Författaren är överingenjör, operationsanalytiker med mångårig erfarenhet från perspektiv­planearbete, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.