≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Mats Bergquist och René Nyberg

Finlands och Sveriges förhållande till NATO är en fråga om ”grand strategy”, att använda ett lands resurser för att säkra dess integritet och oberoende.

I synnerhet små stater ändrar sällan sina huvudlinjer, eftersom det gäller att bygga upp ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken. Frågan om ett eventuellt NATO-medlemskap diskuteras vanligen från den ganska konkreta utgångspunkten att små stater inte längre har råd att försvara sig själva. Kriget i Ukraina har vidare i mångas ögon gjort ett medlemskap aktuellt.

Frågan har dock, vilket president Sauli Niinistö berört, vidare geopolitiska aspekter och berör inte bara våra länder. Sverige och Finland tillhör Europas till ytan största stater. Om de nu ändrar sin ”grand strategy” skulle en mycket lång gräns kunna gå mellan NATO och Ryssland i Norden och Östersjön förvandlas till ett NATO-innanhav. Detta var något både vi och stormakterna under det kalla kriget ville undvika. Samtidigt bör noteras att Finlands och Sveriges strategiska läge förbättrats i och med att Warszawapakten upplösts och den motsatta kusten i Finska Viken och Östersjön utgörs av fria stater. Att nu överge denna linje skulle innebära en stor strategisk förändring i Europa och i onödan utmana Ryssland.

Rysslands strategiska mål i Nordväst är troligen att förhindra Finlands och Sveriges NATO medlemskap. Kriget i Ukraina har dock visat att strategiskt tänkande inte är Rysslands starka sida. Tvärtom har Ryssland agerat taktiskt och inkonsekvent. Vad vissa ryssar med stolthet kallar för Fast Power, en förmåga att snabbt använda militära medel, har visat sig vara en förhastad och illa genomtänkt användning av vapenmakt. Det geopolitiska tänkandets dominans i kriget i Ukraina förbiser de ekonomiska realiteterna och hotar att demolera den makroekonomiska balans som Ryssland med fog är stolt över.

Anhängare av medlemskap i alliansen pekar på att vi i olika hänseenden redan under det kalla kriget och sedan vi 1994 gick med i Partnership for Peace med NATO, samarbetat så nära att ett medlemskap inte skulle innebära en stor skillnad mot nuläget. Men då förbiser man medlemskapets politiska symbolik och dess art 5 om solidariska försvarsförpliktelser, vilket företrädare för alliansen inte sällan påpekar. De nyligen ingångna s.k. Host Nation Support-avtalen mellan våra länder och NATO ändrar inte detta förhållande. Man bortser också från det strategiska värdet i att optionen att ansöka om medlemskap finns och kan utövas om läget så skulle kräva.

Vid sidan av geopolitiken utgör den beslutsprocess våra regeringar står inför vid en eventuell ansökan en andra komplikation. Vi utgår från att en ansökan måste föregås av en folkomröstning. De båda regeringarna kommer då att ställas inför frågan om nä r sådana omröstningar skall ordnas, efter varandra eller samtidigt. För att undvika onödiga spekulationer både hemma och i omvärlden bör omröstningarna i detta fall hållas samtidigt.

Utgången av folkomröstningar är notoriskt svåra att förutsäga. Opinionsläget kan vidare skifta mellan beslutet och själva omröstningstillfället. Resultatet kan bli ganska jämnt, liksom när EU-inträdet avgjordes 1994 (53-47 i Sverige, 57-43 i Finland).

En ytterligare risk med folkomröstningar om samma sak i två olika länder är förstås att de kan ge olika resultat, vilket vore olyckligt. Nej i båda länderna skulle, liksom nej i ett och ja i det andra, närmast försämra den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Om man anställer folkomröstningar i frågor av det avgörande slag som ett NATO-medlemskap innebär bör man nog vara rätt säker på att vinna.

Det är osannolikt att den nya finska regeringen efter riksdagsvalet 2015 följer det svenska exemplet att under den nu inledda mandatperioden utesluta Nato-medlemskap. Men det förblir samtidigt osannolikt att Finland eller Sverige går skilda vägar i Nato-frågan. Nyligen framlades en rapport till försvarsministern om Sveriges militära samarbeten med omvärlden, där utredaren föreslog att frågan om ett eventuellt NATO-medlemskap, helst tillsammans med Finland, borde analyseras. Försvarsministerns reaktion var dock att frågan saknade aktualitet.

Det förefaller alltså som om Finland och Sverige för överskådlig framtid borde avstå från att söka medlemskap. Varför skall man ändra en strategisk huvudlinje som för svensk del har 200 år på nacken, och för finsk del också är väl förankrad, om en ny tycks resa flera frågor än den löser? Bättre då att fördjupa samarbetet med NATO, samt ytterligare utveckla vårt bilaterala samarbete, som på senare år kommit längre än någon för 20 år sedan kunnat tro. Den nya svenska regeringen har särskilt betonat vikten av detta bilaterala samarbete. Till bilden hör givetvis att försvarsmakten i båda länderna, ges tillräckliga resurser för att hävda vår integritet. Den nya svenska regeringen har betonat behovet härav, samtidigt som den finska regeringen aviserat att man avser skjuta till nya resurser.

Kriget i Ukraina har, till slut, inneburit att strategiska analyser av förmåga och intentioner i Ryssland fått förnyad aktualitet. Ryssland är inte Sovjetunionen men är idag mera oförutsägbart än kommunistväldet. Speciellt det politisk-militära tänkandet bakom eventuella djärva åttaganden är en synnerligen krävande uppgift. Den auktoritära Rysslands förmåga att snabbt fatta beslut försvårar analysen och ökar osäkerhetsmomentet i kalkylerna. Därför växer den militära underrättelseverksamhetens och speciellt signalspaningens betydelse. All verksamhet och speciellt militärt sådant lämnar efter sig en elektronisk foot print. Den bestående utmaningen är att fånga och identifiera den.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Sven Hugosson

    Sverige har och har sedan 1952 (ungefär) haft ett mycket nära samarbete med USA och NATO. Det inleddes och fördjupades under många år av socialdemokratiskt styre, och fortsatte under de borgerliga regeringarna. Sovjetunionen uppfattade Sverige som i praktiken anslutet till NATO. Ryssland uppfattar idag Sverige som i praktiken anslutet till NATO. Detta placerar oss bland ”de västligs fienderna” i dagens konspirationsbaserade ryska syn på omvärlden. De nackdelar Sverige skulle ha av en NATO-anslutning (enligt inlägget ovan) har vi redan. Fördelarna av en NATO-anslutning har vi inte.

  • ”Om de nu ändrar sin ”grand strategy” skulle en mycket lång gräns kunna gå mellan NATO och Ryssland i Norden och Östersjön förvandlas till ett NATO-innanhav.”

    I vilket universum skulle det senare inte vara i Sveriges intresse?

    ”Man bortser också från det strategiska värdet i att optionen att ansöka om medlemskap finns och kan utövas om läget så skulle kräva.”

    Den optionen saknar allt strategiskt värde; den är enbart problematiskt.

    I ett skarpt läge skulle en ansökan om medlemskap dels ses som provocerande vilket skulle göra att varje tänkbar svensk regering skulle undvika att utnyttja den tills det var försent (ungefär som den skulle med största sannolikhet hantera en mobilisering).

    Om någon sådan ansökan trots allt skulle göras akut och under tidspress så är det svårt att se att den skulle kunna leva upp till Natos krav på demokratisk förankring. Förutom formalia är det inte realistiskt att tro att det skulle finnas något större intresse att tänja på några regler för Sveriges eller Finlands skull. Ingen har i alla fall varit beredd att göra det för partnerskapslandet Ukraina.

    Ett Natomedlemskap är bara avskräckande och därmed konfliktförebyggande ifall det finns på plats och är förankrat i god tid, d v s år, innan konfrontationen riskerar eskalera till hot om militär våldsanvändning.

    Att välja bort Nato är att välja bort möjligheten att inte omedelbart vika sig för ryska påtryckningar vid en konflikt kring Östersjön. Skiljelinjen är kanske ifall man ser något problem med det.

    ”All verksamhet och speciellt militärt sådant lämnar efter sig en elektronisk foot print. Den bestående utmaningen är att fånga och identifiera den.”

    Nej, utmaningen är att agera på den. Det råder ingen brist på underrättelser. Det råder ingen brist på öppna källor. Det råder brist på realism och ryggrad.

  • Lynx Lynx

    Rekommenderar Jan Nygrens läsvärda inlägg på DN Debett:
    http://www.dn.se/debatt/sverige-och-finland-maste-fatta-beslut-om-nato-ihop/
    Vad som bör betonas är väl att ett mycket tungt vägande skäl till att Sverige valde att stå utanför ett formellt medlemskap i NATO, var Finlands prekära läge visavi Sovjetunionen.
    Detta gäller (enl min uppfattning) fortfarande. Dvs Finlands ställningstagande är helt avgörande för hur Sverige bör agera.

    • @Lynx Lynx:

      Det kanske är Sveriges ställningstagande som är helt avgörande för hur FINLAND bör agera.

      Det går inte att lägga över ansvaret på någon annan.

      • Lynx Lynx

        Ja, det är dålig politik lägga över ansvar på någon annan. Det är heller inte det frågan gäller. Självklart är Sveriges ställningstagande betydelsefullt för Finland. Dock bedömer jag att implikationen för Sverige är mindre om Finland blir NATO-medlem än viceversa. Svaret måste vara att våra Broderländer arbetar tillsammans. Även med NATO. För svensk (och finsk) del är det primära att stärka det svenska försvaret. Bedömt gäller detta även NATO. Förutom FM förmåga, gäller att jobba med NRF och HNS (bl a). Detta är nog det mest avgörande.

  • kgb35

    NATO handlar inte bara om att de skall skydda oss. Om NATO skulle få för sig att prompt befria östra Ukraina skulle att natoanslutet Sverige vara med i det kriget. Nu är vi inte det och har en litern möjlighet att klara oss utanför sådana händelser, såsom tidigare.

    En anslutning skulle med stor sannolikhet leda till slakt och slagfält här istället för skydd. De flesta anledningar till krig finns än så länge en bit bort. Att vara en garant för lokal stabilitet uppskattades nog av de flesta, utom av de som vill ha sina baser längre fram.

    • Edis

      En NATO operation i östra Ukraina skulle kräva konsensusbeslut bland NATO:s medlemmar att ingripa eftersom Ukraina inte omfattas av artikel 5, så vi skulle inte bara ha möjlighet att stå vid sidan av och titta på om vi skulle önska, vi skulle också kunna påverka vad NATO väljer att göra.

  • Bo Hugemark

    Forsno har i repliken ovan slagit huvudet på spiken när han ifrågasätter författarnas tes att optionen om att ansöka om medlemskap ”om läget så skulle kräva.” skulle ha ett strategiskt värde. ”Sitt still i båten” skulle nog vara den mest sannolika linjen i de flesta tänkbara fall.
    Författarna har svårt att frigöra sig från det kalla krigets nordisk-balans-tänkande enligt vilket en förändring av ett lands säkerhetspolitik skulle utlösa motreaktioner. ”Att nu överge denna linje skulle innebära en stor strategisk förändring i Europa och i onödan utmana Ryssland.”
    Vad menas med att i onödan utmana Ryssland? Skulle Ryssland frukta ett NATO-angrepp via svenskt-finskt område och med svenskt-finskt deltagande? Är det inte snarare så att Ryssland skulle utmanas av att dess möjligheter till militärt tryck mot Baltikum minskas? Det är väl i så fall en bra utmaning.
    Just hänsynen till och solidariteten med de baltiska staterna lyser med sin frånvaro i artikeln. De betraktas närmast som buffertstater i vilkas skydd vi kan försöka hålla oss utanför konflikter. Men faktum är att vi från första dagen skulle dras in i krigshandlingar med ursprung i Baltikum och att vår allianslöshet allvarligt skulle försvåra Baltikums försvar.

    • Baltikum klara sig i nuläget bra utav sitt medlemskap i Nato. Flera länder kan redan förstärka deras försvar. Det är inte Finlands eller Sveriges sak att försvara Baltikum eller några andra allians stater. Skit i andra och sköt dig själv i det här fallet.

  • Skulle Sverige överge samarbetet med Nato och under kort varsel ny-deklarera vår nation som neutral, vad det i närmaste betydelse innebär, skulle vi kunna vara säkra på att vi inte spelar någon roll för Ryssland. Vill vi det? Eller går det? Det är knappast troligt att vi den vägen skulle vandra in i framtiden. Det finns en stark opinion även bland beslutsfattare att vi ska ansluta oss och glömma att vara ensamma och neutrala med våra stridskrafter här i Sverige, vi skulle upplåta områden för utländska styrkor. Kan tänka mig att Karlskrona och F17 skulle bli viktiga mål i en Nato-Rysk konflikt. F21 också. Långdistans bombare typ Backfire har redan övat in ett scenario mot Svenska mål i söder. Och, det är ju detta – att Sverige ligger strategiskt väl till med intresse från Nato’s sida. Ryssland har inga planer på att slå på den stora trumman och utföra en invasion utav Svenskt mark ens i det här läget, men kanske vissa specifika mål blir viktiga för dem att slå ut. Vi ska värna om vårt territorium och eskortera ut de som gått in över gränserna. Men inse att om vi vore ett Nato land skulle oskulden vara borta. Tänk om de skulle vilja inrätta raket baser för kärnvapen i Sverige. Hur blir det med vår rätt att bestämma själva?