av David Lindén
Prins Klemens von Metternich (1773-1859) är en av Europas främsta statsmän genom tiderna. Men också den mest kritiserade. Som det habsburgska imperiets utrikesminister 1809-1848 – nästan ett halvsekel – var han en av Europas verkliga organisatörer, och vi lever än idag med hans strukturer. Detta trots två världskrig, och det är därför som han förtjänar att studeras också inför framtiden.
Alltsedan Westfaliska freden 1648 fanns det en ordning i Europa med nationalstater, och – trots flera krig – ett underförstått accepterande av nationalstaternas gränser och intressesfärer. En världsordning som i mångt och mycket baserades på monarkin och att monarker hyste en ömsesidig respekt för varandra, även om de med jämna mellanrum hamnade i krig.
Vad som höll på att riva upp den Westfaliska världsordningen var den franska revolutionen år 1789. Mitt i Europas hjärta fanns nu en statsbildning som inte accepterade tingens ordning, och som var beredd att med vapen i hand försvara de andra makternas försök att förgöra det som vår egen kung Gustav III kallade för ”Europas orangutanger”. En plan som skulle visa sig lättare sagt än gjord.
När Napoleon Bonaparte gick från revolutionsgeneral till kejsare ställdes Europa inför en av de mest framgångsrika fältherrarna sedan Julius Caesar. Det skulle ta nästan tjugo år att besegra honom, och under de hundra dagarna 1815 när han temporärt återvände till tronen var det många som trodde att det europeiska storkriget åter var i antågande. Men planerna på revansch mötte ett blodigt slut utanför den belgiska staden Waterloo och det är nästan två hundra år sedan på dagen som Napoleon besegrades.
Efteråt samlades ”segermakterna” till konferens i Wien och det gör dem nästan orättvisa att kalla dem för segrare. Det var istället en grupp länder vars representanter var så pass skakade att de svor att någon ny Napoleon aldrig skulle få komma tillbaka. Grovt sammanfattat i devisen att balansen i Europa inte skulle få rubbas.
Det är också här prins von Metternich skulle spela en avgörande roll som huset Habsburgs utrikesminister. Han visste att balansen i Europa inte fick rubbas. Så länge de gamla stormakterna Ryssland, Preussen, Frankrike – som under den nya Bourbonkungen åter hade tagits till nåder – och England respekterade varandra kunde man minimera risken för ett nytt storkrig. Resultatet blev en politisk realism som förvisso inte går fri från kritik, då den effektivt stoppade alla former av reformer i det Habsburgska imperiet och därmed kom att underblåsa oroligheter på Balkan, men som lever än i dag i det att man så långt det går försöker att respektera balansen i Europa.
Ledordet är att ingen stat får utvecklas till att bli för mäktig på bekostnad av andra. Det är därför som Metternichs tankar även spelar roll idag när det gäller krisen i Ukraina. Ryssland försöker att flytta fram sina fronter och hänvisar till balansen i Europa. Men då är det viktigt att ha i åtanke att inget land har tvingats in i Nato och att det därför inte går att hänvisa till stabilitetsdoktrinen när det gäller Vladimir Putin. Det är nämligen han som vill utvidga Rysslands intressesfär och därmed hota det demokratiska EU.
Prins von Metternich hade känt igen den utvecklingen från Napoleons tid och varnat för den. För med vissa ledare går det inte att kompromissa och det absolut mest realistiska man i nuläget kan göra är att bjuda Vladimir Putin motstånd. Det är det enda rätta när det gäller imperiebyggare och det är en lektion med månghundraåriga anor. Det är därför vi måste lyssna på den gamle statsmannen än idag.
David Lindén är pressansvarig för svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
(Publicerad i Västerviks-Tidningen, 12 juni 2015)
