av Mats Bergquist
Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlingssituation i Washington.
Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.
Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suezäventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Maloöverenskommelsen att i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.
Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.
Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser. Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neokonservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.
Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.
Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949. Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.
Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.
Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår. Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med. Men få förbiser man de allvarliga politiska effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.
Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal. Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexitprocessen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.
Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning, utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.
De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.
För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.
Författaren är docent och ambassadör.
