≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Gustav Nilsson
Foto: Mikael Jacobsson, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för ett nytänkande avseende hur säkerhetsförbanden ska användas. Foto: Mikael Jacobsson, Försvarsmakten.

I skymningsläget kommer operativ handlingsfrihet att vara en avgörande faktor, då förflyttningar till utgångsgruppering av manöverförband troligtvis krävs. För att lösgöra dessa manöverförband kommer det behövas resurser som verkar i gråzonen mellan fred och krig. Problematiken bemöts i första hand genom att neka motståndaren möjligheten att påverka Försvarsmaktens system och resurser. Detta förstärks av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016–2018 (2018, FM2015-13 192:15, 32): ”Hanteringen av gråzonsproblematiken måste ske på sådant sätt att gynnsamma förutsättningar skapas för fortsatt egen handlingsfrihet”. Det framgår vidare att hoten inom konfliktnivån har ökat både till volym och variation. Detta kan exemplifieras av Rysslands agerande på Krim, där stor del av operationen genomfördes i ett gråzonsspektrum. Jämsides nyttjades okonventionell taktik och operationella koncept, bland annat det som kallas små gröna män.

Säkerhetsförband

Förbandstypen eller resurserna som lyfts fram för att möta detta problemområde är säkerhetsförbanden, eftersom de är tidsmässigt tillgängliga och traditionellt har haft en uppgift vilken är mer skiftande till sin natur än klassiska manöverförband. Förbandstypen kan delvis möjliggöra eftersökt tillgänglighet och handlingsfrihet men saknar idag en utbyggd organisation kring erfarenhetshantering i relation till den nya utvecklade floran av hot. Som nyligen utbildad säkerhetsofficer av Säkerhetsförbandsavdelningen vill jag belysa diskrepansen som finns mellan de taktiska uppgifter samt förmågor som ges till förbanden och hotbilden som förväntas förekomma i ett av dess verkansspektrum, gråzonen. Exempelvis har säkerhetsförbanden en fokusering på motverkandet av fientliga typförband som special- och sabotageförband vilket kan spåras i taktiska publikationer från TRM Bassäk utgiven 1993 till dagens reglementen. I kontrast visar moderna konflikter att det är framförallt ett asymmetriskt uppträdande som förekommer tillsammans med snabba förändringar i beteendet. Det framgår att farorna snarare utgörs av specialfunktionsförband med ett extremt brett spektrum av okonventionella uppgifter. Samtida konflikter samt perspektivstudien visar att få förband har förmågan att taktiskt anpassa sig tillräckligt snabbt för att möta de flexibla hot vilka förväntas vara den normerande hotbilden i gråzonen. Därmed hotas även operativ handlingsfrihet, vilken är vital för att möta ett mer konventionellt angrepp.

Inom ramen för gråzonsproblematiken argumenterar jag för en fokusering av taktik och resurser mot erfarenhetshantering hellre än övandet mot fientliga typförband, för att bättre bemöta gråzonshoten. Precis som Operativ Doktrin 14 menar, måste de knappa resurser som finns prioriteras. Säkerhetsförbanden används huvudsakligen som ett konkret exempel i detta inlägg. Genom att omformulera taktik, resursprioritering och mandatgivande i gråzonen kan Sverige bättre försvaras. Effektiv erfarenhetshantering tillsammans med god överspridning samt mandat på taktisk nivå, bidrar till bättre förutsättningar. Strukturen som finns idag medger inte den flexibilitet som krävs. Försvarsmakten bör möta gråzonsproblematiken med taktikanpassning i högt tempo.

Taktikanpassning

Skapandet av taktik som möter motståndarens skiftande agerande kräver en lärande organisation. Organisationsforskarna Crossan et al menar i sin text kring organisatoriskt lärande att utvärdering och implementering är avgörande för taktikanpassning. Det framgår tydligt att utvärderingar som skapar slutsatser samt är tillförlitliga är vitala i framtagandet av nya taktiska lösningar. Jämsides är tron på slutsatsernas korrekthet av vikt. Förmågan att analysera och implementera motmedel på taktisk nivå är ett utvecklingsområde, metoder saknas både i flertalet av förbandens taktiska publikationer och tillvägagångsätt. Det är framförallt överspridningen av slutsatser som saknas, det som ledarskaps- och managementforskarna Schilling och Kluge kallar för feedforwardprocessen. Variationen av hot som finns idag medför att fokus måste skiftas från enskilda fientliga typförband till mer generella metoder för anpassning. Motståndaren är idag dynamisk och asymmetrisk, inte statisk och konventionell. Det som kan påstås med säkerhet är att motståndaren kommer att agera oväntat och på ett oförutsägbart sätt för Försvarsmaktens förband. De taktiska förbanden kommer att möta motståndare som agerar långt utanför dess föreställningsvärld. Således måste erfarenhetshanteringen på taktisk nivå vara extremt snabb och välutbyggd. I förbandens taktik måste anpassning vara en naturlig och prioriterad del, vilket sker genom utvärdering och införandet av taktiska lärdomar. Exempelvis kan uppdragsutvärderingen utvecklas vidare med en bättre feedforwardprocess och tydligare implementeras.

Omfånget av förband som skall verka i gråzonen kommer att utökas, om perspektivstudien realiseras. Självklart kommer positiva effekter att finnas vid en ökning av förbandsvolymen. Men det kommer inte att räcka med ett större antal resurser och förmågor om agerandet inte förändras. Samtida konflikter visar med vilken snabbhet och tempo operationer kan genomföras. Detta belyses bland annat av Israelexperten Johnsons text kring Israels agerande i Gazaremsan och Libanon. Israels försvarsmakt genomförde operationer mot hundratals mål parallellt samtidigt som de i realtid anpassat sin taktik efter sin motståndare. Nämnvärt är även den ryska operationen i Georgien som genomfördes på några dagar. Rysslands agerande är dessutom oroande såtillvida att de genomförde snabba våldsamma handlingar även i gråzonsspektrumet. Det finns således en förmåga internationellt att genomföra militära operationer i högt tempo i alla konflikttyper. Detta medför att svenska förband måste kunna anpassa sin taktik i extremt hög takt. Det räcker inte med reglementen för hur man gör mot typförband, det är metoder för att snabbt omhänderta ny information för att sedan implementera denna som krävs. Säkerhetsförbanden bör inte fokusera på specialförband, de bör fokusera på hur de snabbt ska anpassa sin taktik utefter ett nytt fientligt tillvägagångssätt. Parallellt måste de långa ledtiderna minskas genom ett mer direkt system av erfarenhetshantering, de taktiska förbanden måste kunna sprida bearbetad information mellan sig på minutbasis. I praktiken skulle detta kunna ske genom en feedforward/feedback-process vilken sköts av de taktiska förbanden med hjälp av funktionsexperter och sprids i sida direkt till verkansdelarna i förbanden. Erfarenhetshantering tillsammans med korta ledtider skapar effektiv taktikanpassning.

De negativa effekter som eventuellt uppstår vid föreslagen förändring är kopplade mot koordineringen med andra vid tillfället icke stridande förband. När skyddande förband förändrar sitt tillvägagångssätt i högt tempo kan exempelvis flygförbanden tolka ett proaktivt agerande som en defensiv handling och agera felaktigt. Koordineringssvårigheten kan övervinnas genom enkla medel, bland annat samverkansofficerare eller införandet av idag existerande teknik. Konkret skulle detta kunna vara introduktionen av tekniska system där förband i realtid kan beskriva händelser i internetforumslikande format. Tillförandet av erfarenhetshanteringsenheter på förband som förväntas agera i konfliktspektrumet skulle även bidra till snabb hantering. Ett annat motargument mot omprioriteringen är nuvarande taktiks bevisade effektivitet, där sensorer, spaning och fientliga typförband premieras och studeras. Däremot är taktikens förträfflighet främst framtagen i en övningskontext utan prövning i verkliga konflikter. Argumenten för ny fokusering bygger på faktiska konflikter och händelser. Det kan även hävdas att den som försöker vara bra på allt blir expert på inget. Detta motargument bygger dock på ett missförstånd av förslaget. Förband som skall verka i gråzonen måste bli experter på att taktikanpassa. Således skall förbanden inte bli bra på allt, de ska inriktas mot hanterandet av nya fientliga taktiker.

Exempel ur verkligheten

Samtidshistorien är full av exempel på nationer som inte agerat med specialförband i traditionell mening, tydligt i nämnd konflikt på Krim. I denna konflikt användes förnekbara operatörer vilka uppenbart är specialförbandsutbildade, men agerade utanför vad svensk taktik skulle kunnat motverka. Ukrainas trupper kunde inte taktikanpassa, likt svenska förband idag. När ett anfall genomfördes av ryska konventionella trupper var redan flera angrepp utförda av ryska förnekbara operatörer. Detta belyser även vikten av att ha mandatet på rätt nivå för agerande och anpassning. Tyskarnas försvar av atlantvallen beskrivs som ett misslyckande på grund av mandatets placering högt upp i kommandokedjan. Den högsta ledningen skulle ge godkännande för nyttjandet av reserverna. Felplaceringen av mandatet bidrog troligtvis till de allierades inledande framgångar. Detta argument kring att toppstyrning hindrar förmågan att anpassa stärks av Schilling och Kluge i deras text om organisationer. Därmed måste mandatet flyttas från operativ nivå till de förband som måste genomför verksamhet på taktisk nivå. Det är de taktiska cheferna, också på lägsta nivå som själva måste kunna agera.

Vad kan göras?

För att bättre bemöta gråzonsproblematiken krävs förändrade mandat, taktik och metoder. Motiverat utifrån de argument som framförts ovan. Försvarsmakten måste skapa ett tillvägagångssätt som snabbt möjliggör taktisk anpassning utefter förändrat fientligt agerande. Detta för att bibehålla den vitala operationella handlingsfriheten efter en eskalering från gråzon till krig. Perspektivstudien tillsammans med historiska exempel belyser vikten av ett korrekt mötande av ett skymningsläget. Fel prioriteringar i gråzonen medför stora konsekvenser för krigföringsförmågan. Motståndarens oförutsägbarhet i agerande är den eventualitet Försvarsmakten kan planera för. Samtidigt är händelseförloppet i dagens konflikter extremt snabbt vilket inte tillåter långa ledtider. Slutligen måste mandatet finnas långt ned i organisationen, för att beslut skall kunna tas av chefen som skall möta hotet. Existerande taktik och tillvägagångssätt är aktuella och effektiva för den kontext de utvecklats för, men för att möta dagens skiftande hot behövs en ny dimension i säkerhetsförbanden. Det behövs förband vars främsta förmåga är snabb anpassning. I säkerhetsförbandskontexten skulle dessa slutsatser och argument kunna materialiseras i en betydligt större underrättelse- och militärpolisfunktion på låg nivå tillsammans med tekniska system som tillåter dessa lägre funktioner att kommunicera direkt med varandra. Samtidigt som lägre chefer har mandatet att radikalt ändra eget förbands agerande. Försvarsmakten har inte råd att nyttja de knappa resurserna, i förhållande till en förväntad motståndare, på fel sätt. Förbanden måste kunna möta samtidens konflikter och inte gårdagens. För att möta dagens hot måste Försvarsmakten omprioritera sina resurser och tankesätt för att minska den tröghet som idag finns i taktikanpassningen.

 
Författaren är fänrik vid Helikopterflottiljen och tillhör 3 Helikopterskvadronen med placering på F 17.

Comments on this entry are closed.