av Björn von Sydow

Carl Björeman beskriver i sin artikel hur bl a försvaret och värnplikten utvecklades från slutet av 1990-talet till idag. Björeman framför också att jag skulle ha haft en negativ syn på värnplikt. Det stämmer inte.

Enligt Björeman innebar försvarsbeslutet 2000 starten på en händelseutveckling som slutade med att plikten lades vilande 2010. Retrospektivt kan man se det så men det var inte den politiska intentionen med besluten 2000/2001. Jag menar att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget. Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister. Försvarsbeslutet 2000 hade en balans mellan nationellt försvar och internationella insatser. Jag anser att den organisation som framgår av försvarsinriktningen 2000 var relevant då och jag menar att den strukturen, åtminstone på ett övergripande plan, skulle vara balanserad och relevant även idag med dagens omvärldsläge.

Att göra plikten vilande och övergå till en helt på frivillig grund rekryterad insatsorganisation beslutades 2009 med endast tre rösters marginal av den dåvarande borgerliga majoriteten i riksdagen. Socialdemokraterna röstade mot. Nuvarande regeringen beslutade kort efter tillträdet 2014 att aktivera en del av totalförsvarsplikten – skyldigheten att genomföra repetitionsutbildning – och 2017 beslutades att mönstring och grundutbildning med värnplikt skulle återinföras.

I de propositioner som lades fram till riksdagen 1999–2001 utgick jag och regeringen från att värnplikten fortsatt utgjorde grunden för försvarsmaktens personalförsörjning. Försvarsbeslutet 2000 omfattade organisatoriskt bl a sex brigadledningar, 16 mekaniserade bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt understödsförband m m. Med denna organisatoriska inriktning skulle fyra armébrigader kunna organiseras omedelbart efter mobilisering. Det skulle också skapas 12 markstridsbataljoner vilka tillsammans med ett relativt omfattande hemvärn och andra förband bildade de nationella skyddsstyrkorna. Till det kom bl a tre amfibiebataljoner, 12 ytstridsfartyg, fem ubåtar och sex Jas-divisioner. I propositionen 2001 föreslogs att ca 16000 totalförsvarspliktiga skulle fullgöra värnplikt åren 2003–2004 och därefter skulle intaget öka till 17-18000. Tillämpningen av plikten utgick från krigsförbandens behov och var en mer eller mindre uttalad kompromiss mellan tvång och frivillighet. De som var lämpliga och villiga skulle kallas in.

En viktig del i försvarsbeslutet 2000 var också förmågan till tillväxt det s k anpassningskonceptet. Det byggde på förberedda åtgärder bl a rekrytering och utbildning av officerare som möjliggjorde en utökning av antalet krigsförband vid behov. Organisationen skulle ha en inbyggd tillväxtpotential om bl a ytterligare två brigader, sex Jas-divisioner och två ubåtar m m.

Försvarets situation idag har många orsaker och regeringar med olika partifärg bär ett ansvar för att vi är där vi är. Jag har nu som ordförande i Försvarsberedningen att blicka framåt för att i bred politisk enighet skapa ett försvar av Sverige anpassat för de krav dagens säkerhetspolitiska läge kräver och som är relevant i framtiden. Jag ser framför mig att vi kommer att diskutera hur totalförsvaret och dagens krigsorganisation kan förstärkas. Jag ser också att vi på allvar måste diskutera hur de civila delarna av totalförsvaret ska organiseras och bemannas. Jag utgår från att totalförsvarsplikten kommer att vara en viktig komponent i detta.

 
Författaren är ordförande i Försvarsberedningen och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit Talman i Riksdagen samt försvarsminister.