≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Nedtrappningen av ISAF-insatsen fortgår, men kriget i Afghanistan tycks snarare intensifieras. Enligt färska uppgifter har våldsnivån under de senaste sex månaderna ökat, till nivåer lika höga som våren 2011 – som var det mest våldsamma året i Afghanistan sedan 2001.

Tvärtemot de vanliga argumenten i ISAF:s talepunkter om ett alltmer försvagat motstånd förefaller förra årets våldsnedgång snarare ha varit ett slags operativ paus. Detta kan ses som en logisk reaktion på tydliga incitament, samtidigt som det kan utgöra inledningen på en ny fas i konflikten: från bekämpning av utländsk ockupation (med motståndets sätt att se det) till inrikespolitisk maktkamp – något som tidigare påpekats här på Försvar och säkerhet.

Många såg förra veckans attack mot en Röda Korset-anläggning i Jalalabad som en upptrappning av konflikten, då den ytterligare utvidgade ramarna för möjliga mål. Tillsammans med ISAF:s ockupationer av hälsokliniker tillhörande Svenska Afghanistankommittén tidigare i år sätter detta ljuset på en allt svårare situation för bistånds- och utvecklingsarbetet i Afghanistan. Talibanrörelsen har tagit avstånd från attacken i Jalalabad och sagt att man inte ligger bakom den. Hur det faktiskt ligger till är knappast möjligt att fastställa, men det står klart att ett angrepp på Röda Korset går utanför mönstret för rörelsens uppträdande under de senaste åren.

Mer allmänt tycks det ske viss rörelse bland de olika militanta grupperna i Afghanistan och Pakistan, och det förekommer spekulationer om ökad integrering av olika organisationer – något som kan bli problematiskt. Den pakistanska talibanrörelsens huvudfiende är som bekant den pakistanska staten – som (genom den militära underrättelsetjänsten) är en central finansiär och inspiratör för bland annat den afghanska talibanrörelsen och Haqqaninätverket. Dock tycks den afghanske talibanledaren Mullah Omar alltjämt utgöra något slags ideologisk ledare för flertalet militanta grupper, om än med ytterst begränsad kontroll på operativ nivå.

Liknande oklarhet – och möjliga brott mot tidigare operationsmönster – finns kring en annan av de större motståndsgrupperna: Hezb-e Islami. Samtidigt som en gren av rörelsen ingår i Karzais regeringsunderlag bedriver en annan fraktion väpnad kamp, senast genom en större attack i Kabul i mitten av maj.

Denna operation förefaller framför allt ha varit riktad mot den amerikanska närvaron i landet – vars status efter 2014 just nu är föremål för förhandling med Karzairegimen. Storleken för och ansvarsfördelningen inom NATO-närvaron i Afghanistan – kallad ”Resolute Support” – diskuterades på ett toppmöte nu i veckan, men de konkreta besluten är ännu inte fattade.

Här blir det också svårt att bortse från det presidentval som planeras äga rum under nästa år. Hamid Karzai får enligt konstitutionen inte ställa upp för ytterligare en period, vilket innebär en ännu större osäkerhet än inför det senaste – djupt problematiska – valet. En yngre bror till Karzai meddelade i slutet av maj att en av deras äldre bröder planerade en kandidatur, vilket skulle kunna vara ett sätt att försöka säkra den ekonomiska och politiska maktbas som byggts upp i och med den internationella närvaron.

Som ett led i diskussionerna om både amerikansk truppnärvaro och det afghanska presidentvalet har framstående debattörer – civila och militära – talat för mer aktiv amerikansk inblandning i frågan om Karzais efterträdare. Det är dock svårt att urskilja vad man hoppas uppnå med detta, förutom mer av samma som det senaste decenniet. Hur en sådan amerikansk linje skulle se ut på längre sikt är inte heller alldeles lätt att föreställa sig. Stödet till de auktoritära regimerna i Mellanöstern – eller Musharraf i Pakistan – är kanske det tydligaste mönstret, och det framstår, milt uttryckt, inte som alltigenom eftersträvansvärt.

I längden mer relevant än storleken på USA:s eller NATO:s militära närvaro är förmodligen Afghanistans förhållande till grannländerna, i synnerhet Pakistan. Efter en del positiva tendenser i början av året tycks relationen nu ha försämrats, med återkommande rapporter om stridigheter – inte endast mellan ombud – längs gränsen. På den pakistanska sidan är det sannolikt att det nyligen genomförda valet – och det våld från den pakistanska talibanrörelsen som förekom i samband med det – tagit största delen av den politiska uppmärksamheten.

Det är dock värt att komma ihåg att gränsen mellan Afghanistan och Pakistan alltjämt är omstridd, vilket leder till återkommande konfrontationer. Den aviserade förskjutningen i pakistansk militärdoktrin – och politisk prioritering – i riktning mot större fokus på inrikes säkerhetshot (som man själv bidragit till att skapa) har ännu inte givit några tydliga resultat.

Mot bakgrund av detta blir det logiskt för den afghanske presidenten att lyfta blicken, och försöka stärka relationerna med de andra grannarna. Norrut har relationerna åtminstone inte varit lika dåliga som med Pakistan, och behoven av fungerande transportleder hjälper samarbetet framåt.

Minst lika betydelsefull för Afghanistan är förmodligen relationen med Indien, och det finns nu tecken på att denna kan utvidgas – såsom den önskelista över krigsmateriel som Hamid Karzai lade fram för sina värdar vid ett besök i New Delhi i maj. Indien har levererat relativt omfattande stöd till Afghanistan under det senaste decenniet, men då framför allt civilt sådant, inriktat på infrastruktur och utvecklingsinsatser. Direkta vapenleveranser skulle vara ett nytt steg. Det skulle också – med potentiellt negativa konsekvenser – förstärka den djupt rotade rädslan i Pakistans ledning för att man ska bli omringad av Indien.

Det är delvis denna rädsla (och den därmed sammanhängande viljan att kontrollera Kabulregeringen) som motiverat Pakistans omfattande stöd till motståndet mot ANSF och ISAF. I detta sammanhang blir ett närmande mellan Afghanistan och Indien ett riskabelt företag – särskilt om den afghanska regeringen fortfarande hoppas på pakistanskt stöd till något slags fredsuppgörelse med motståndet.

Även om Indien vill stärka sin närvaro i Afghanistan är det inte sannolikt att de skulle ha för avsikt att ringa in och därmed hota Pakistan, men föreställningen om detta är likväl en närmast konstant faktor i sydasiatisk säkerhetspolitik. Mer allmänt är det rimligt att förvänta sig att just de syd- och centralasiatiska grannarna kommer att spela en större roll i Afghanistan allteftersom NATO-närvaron dras ned och så småningom försvinner.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.