Tiden gör sitt och en epok går mot sitt slut. Veteranerna är snart borta. Traditionsförbundet Eklövet rf grundades år 2003 som en takorganisation för att vårda veteranernas arv och befrämja traditionerna för de krig som Finland utkämpade under åren 1939–1945. Då förbundets viktigaste medlemsorganisationer, krigsveteranernas och lottornas egentliga sammanslutningar upphör med sin verksamhet är det driftiga Traditionsförbundets arbete än viktigare. Minnena från dem som två gånger räddade vårt fosterland och vårt folk skall aldrig förblekna.
Om hotet från öst
För den som på 1950-talet som barn fick växa upp med det ständigt närvarande hotet från öster, varvat med föräldrarnas och deras jämnåriga kamraters samtal om kriget, var det en obeskrivlig lättnad då Sovjetunionen föll i bitar vid kalla krigets slut. Det helt otänkbara kom som en blixt från klar himmel.
Plötsligt var det gryning efter en mycket lång och mörk natt. Euforin särskilt i väst steg till den grad att många på fullt allvar ansåg de stora konflikternas tid vara förbi. Säkerheten skulle härefter byggas i samarbete och samförstånd, nationers suveränitet och självbestämmanderätt skulle respekteras. Bruket av massivt militärt våld för uppnående av territoriella mål kriminaliserades. I bakgrunden fanns alltså en naiv idealistisk tro om att vi ju alla är en enda stor familj. Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter skulle vara centrala ingredienser i detta hela världens framtidsbygge. Dessvärre blev den illusionen kortvarig. Tanken att Ryssland via ekonomiskt samarbete skulle bli bundet till demokratisk utveckling visade sig snart vara en vanföreställning. Man bör också komma ihåg att autokrater går så långt som de ges möjlighet att gå.
Många beslutsfattare och inflytelserika observatörer även i Finland blev bekanta med Vladimir Putin under andra hälften av 1990-talet. Det nya ryska politiska stjärnskottet uppfattades som saklig och pragmatisk och i grunden västvänlig. Då ryska folket valde den som KGB-officer rätt mediokra Putin till sin president i demokratisk ordning år 2000 hyste man i väst inga större farhågor. Då han några år senare deklarerade att Sovjetunionens sönderfall var förra seklets stora geopolitiska katastrof – nej, han hade inte glömt bort de två förödande världskrigen – höjdes ögonbrynen, men inte mer. Konsekvenserna av denna västliga historielöshet och nonchalans skulle bli allvarliga.
Putin och hans bakgrundskrafter var fast beslutna att återupprätta det ryska imperiet enligt Katarina den storas maxim – territoriell expansion är det enda sättet att stärka Rysslands strategiska position och säkra landets gränser.
Ryssland började omsätta denna politik konkret i Georgien 2008. Annekteringen av Krim 2014 och den samtidiga militära interventionen i östra Ukraina, maskerad till aktioner företagna av ”separatister” var en de facto krigsförklaring mot Ukraina. Redan 2005 hade Putin förklarat att Ukraina inte var någon suverän stat och att det inte hade något existensberättigande. Västs flata respons gav honom blodad tand.
Den 24 februari 2022 gav Putin order om den massiva militära ”specialoperationen” mot Ukraina. Även i väst trodde man allmänt att Ukraina skulle falla snabbt på några dagar. Men Ukraina och dess folk var fast beslutna att kämpa likt Finland 1939. Nationens och folkets existens står alltjämt på spel.
Storanfallet var ett katastrofalt strategiskt misstag av Putin men även i väst slog alla prognoser och analyser fel. Västs stora misstag var att inte direkt stöda Ukraina fullt ut mot Rysslands aggression. Räddhågade och överdrivet försiktiga ledare som borde ha visat fast ledarskap skrämdes nästan från vettet av Putins propaganda, inte minst av hans hot om kärnvapenkrig ifall de blandar sig i konflikten. Man fruktade eskalation och att bli indragna i kriget.
I skrivande stund är Ukrainas situation prekär. I Finland är det lätt att finna paralleller från slutfasen i vinterkriget, då soldaterna i de glesnande finska leden, uttröttade efter omänskligt lång kamp utan avlösning vägrade i det längsta att ge vika trots skriande ammunitionsbrist. Överbefälhavaren, marskalk Mannerheims ord till sina soldater den 14 mars 1940, ”jag har kämpat på många slagfält, men jag har aldrig sett er like som krigsmän”, var väl funna. I Ukraina står Finland och det finska exemplet högt i kurs.
Finland, de baltiska staterna, Polen och några till inser vad som står på spel i Ukraina. Där stora länder håller sig till det obestämda mantrat om stöd för Ukraina så länge det behövs har de formulerat ett klart strategiskt mål – ukrainsk seger och fred på Ukrainas villkor. Rysk seger vore direkt katastrofalt.
President Sauli Niinistö framhöll vid ett seminarium i Luumäki den 7 augusti 2024 att Finland inte längre lever i fred. Borde vi kanske ta i bruk det fina gamla ordet ofred? Inte heller ambassadör Mikko Hautala, en av vårt lands mest skarpsynta diplomater, skräder orden. Ryssland är ett existentiellt hot och därför måste Finland ha beredskap och förmåga att föra ett långt krig uthålligt. Han vill se vår östgräns befäst, ha en snabbinsatsstyrka om 50 000 man och tillräckligt förhöjda försvarsanslag.
Finland lämnar alliansfriheten
På nationella veterandagen 2009 hänvisade jag i Grankulla till diktaren ”Esaias Tegnér, som redan 200 år tidigare var djupt chockad över att våldet verkade triumfera överallt i Europa. I dikten Svea skrev han:
Eröfrare gå fram, som jordskalf, genom verlden
Europas gamla form ej längre hålla vill,
den nya skapelsen med svärdet yxas till.
Hvad troner störtas om! Hvad riken sönderstyckas!
Förtrycket näms försvar, och rätt är det som lyckas.
Tror du dig ensam trygg? Så är ej våldets art.
I februari 2022 förstod finska folket och dess beslutsfattare att ensam ej längre är trygg. I snabb ordning och med Sverige i släptåg beslöt man lämna alliansfriheten bakom sig. Den svarade inte längre mot våra förväntningar om fred och säkerhet.
Finland och Sverige inlämnade samtidigt sina ansökningar om medlemskap i försvarsalliansen Nato den 18 maj 2022. Alliansen inbjöd dem formellt till medlemsförhandlingar i slutet av juni samma år. Efter besvärliga förhandlingar med Turkiet och Ungern antogs Finland som fullvärdig medlem i Nato den 4 april 2023. Finlands flagga hissades utanför Natos högkvarter i Bryssel till tonerna av ”Vårt land”. Då fullbordades det som de flesta av våra veteraner alltid hade drömt om, att vi aldrig mer skulle tvingas föra en försvarskamp ensamma om kriget skulle drabba oss. Det var en stor dag.
Finland och Sverige ville att deras anslutningsprocess skulle gå hela vägen ”hand i hand” men det uppfylldes inte. För Sverige var pinan över den 7 mars 2024 då också Sveriges flagga kunde hissas i topp som tecken på att landet hade blivit fullvärdig Natomedlem.
De nordiska länderna i Nato
Både Finland och Sverige har mottagits i alliansen med acklamation. Som medlemmar tillför de Nato både styrka och förmåga. Man har särskilt lovordat Finlands förutseende syn på vad försvaret kräver, landets försvarslösning har berömts och även totalförsvarets höga beredskap. Det är dock skäl att ta det hela med en nypa salt, eftersom det snarare är ett medgivande om att läget är rätt sorgligt bland de flesta av Natos andra medlemsländer. Nato självt har påbörjat en restauration av nödvändiga förmågor som förlorats efter kalla krigets slut. Processen är långsam och dyr. Att riva ned går snabbt, att bygga upp tar tid.
Finlands försvarssamarbete med de nordiska länderna, USA och Nato har pågått länge och anpassningen till Natomedlemskapet utvecklas därför snabbt. För att eliminera Natos inbyggda svagheter har Finland och Sverige gjort separata samarbetsavtal (Defense Cooperation Agreement) med USA som möjliggör snabb beslutsföring och insats där Nato som organisation kanske skulle vara handlingsförlamat. USA:s och Kinas relationer är ett framtida stort frågetecken, men klart är i vilket fall som helst att USA:s intressen i Fjärran Östern medför att de europeiska länderna tvingas ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.
Finlands förhandlingar med Nato om grundstrukturerna och vår roll i alliansen har utfallit väl. Från finskt håll påpekas att man fått gehör för praktiskt taget alla sina önskemål. Eftersom Norge hela tiden varit underställt Natos stora regionala stab i Virginia, USA, nuvarande Joint Forces Command Norfolk var det naturligt att Finland och Sverige ville ansluta där. Staben i Norfolk har emellertid varit en utpräglad marinstab vars uppgift varit att säkra förbindelserna till havs mellan USA och Europa, där Norges roll varit central. Norfolk utvecklas som bäst till en riktig gemensam stab för de olika försvarsgrenarna (Joint Forces Command).
I finska försvarsmakten har armén traditionellt varit den dominerande försvarsgrenen och det fanns därför krafter i och utanför Finland som ville att Finland skulle placeras under Natos stab i Brunssum, Holland, vars operativa roll varit armébetonad. Så blev det dessbättre inte.
Den organisation man slutligen antog i Nato var att bilda en särskild stab, Nato Multi Corps Land Component Command (MCLCC) som placeras i St. Michel invid den finska arméstaben och som organisatoriskt lyder under Norfolk. Den kommer att ansvara för planeringen av Natos markoperationer i norr och samarbetar nära med finska arméstaben och speciellt även med Sverige och Norge. Staben kommer att ledas av en finsk general. Finska arméchefen, generallöjtnant Pasi Välimäki blir dess första chef.
”Multi Corps” betyder bokstavligen flera armékårer och Finland ensamt kommer upp till den nivån. Den finska nationella krigsorganisationen är inte offentlig, men om den fullt mobiliserade styrkan är 280 000 soldater förstår alla att vi rimligtvis talar om en armé. Finska armén är alltså ingen historisk term.
Då Finland blev Natomedlem fördubblades Natos landgräns till Ryssland med en gång. Det är alltså en gräns som Nato förbundit sig att försvara, men ställer samtidigt allt större krav på alliansens förmåga. Eftersom det råder stor brist på markstyrkor i Nato innebär det i praktiken att den gränsen försvaras företrädesvis av finska soldater. Det är en lång gräns som dessutom är oerhört viktig för Ryssland strategiskt. I Nato begriper man att vi behöver våra soldater själva och därför ställer man inga krav på Finland att avvara större truppförband på annat håll utomlands.
Utöver den regionala arméstaben i St. Michel kommer Nato att etablera en särskild frambaserad multinationell styrka (NATO Multinational Forward Land Force) i Finland som kommer att ledas av en svensk general. Staben för den kommer att förläggas endera i Sodankylä eller Rovaniemi.
Tanken på ett av svenskarna lett kommando i Lappland kom från finskt håll och har en förebild i vinterkrigets Svenska Frivilligkår, som tog frontansvaret uppe i norr i februari 1940. Kåren som leddes av svenska generalen Ernst Linder, född i Åminne i Finland. Linder var Mannerheims barndomsvän och vapenbroder i frihetskriget och vinterkriget och den första som Marskalken befordrade till full general – general av kavalleriet 1940.
De finska förhoppningarna är helt klart att Sverige med tiden kommer att kunna anvisa större förband till försvaret av Natos östgräns. Några större Natoförband kommer sannolikt ändå inte att stationeras i Finland på permanent basis. Däremot kommer övningsverksamheten att vara intensiv.
Jag har tidigare i denna tidning skrivit om finska flygvapnet. Två månader efter Finlands inträde i Nato hölls dess största snabbinsatsövning någonsin, Air Defender 23, i Finland. I övningen deltog sammanlagt 10 000 man och 220 flygplan från 24 länder. Flygvapnet genomförde övningen med bravur och visade med en gång sin förmåga att även leda stora operationer. I den av Nato fastställda arbetsfördelningen för de nordiska länderna är det dock Norge som kommer att leda flygoperationerna i Norden, underställda Natos Allied Air Command i Ramstein, Tyskland.
Transporterna över Östersjön, försvaret av de strategiskt viktiga öarna Gotland, Bornholm och Åland, är alla kritiskt viktiga för vår försörjning. Finska marinens reform, projektet Flottilj 2020, har efter fördröjning nått stadiet då den första multifunktionskorvetten i Pohjanmaa-klassen är under byggnad. Projektet med fyra fartyg ska vara avslutat 2029.
Marinens målsättning är att år 2032 vara ”en enhetlig, allmänt accepterad och handlingskraftig marin organisation, som svarar på synliga uppgifter och på verksamhetsmiljön under havsytan, på havsytan och i luftrummet samt inom cyber- och informationsdimensionen med sina militära prestationsförmågor.
Marinens förmåga att fullgöra sina uppgifter baserar sig på en hög insatsberedskap hos handlingskraftiga trupper med stor eldkraft och stridståliga system, stöd av de övriga försvarsgrenarna och olika partner samt ett smidigt och koordinerat verkställande av uppgifterna i alla beredskapslägen och dimensioner.”
Svenska marinen kommer även att förstärkas markant, men samordning inom marin strategi och uppgifter i Nato behövs i brådskande ordning för Östersjöområdet. Målsättningen bör vara att vid behov kunna stänga in ryska Östersjöflottan i sina hamnar och hindra rysk trafik på Östersjön helt och hållet. Detta är inget vi eftersträvat, men en nödvändighet om Putins eller hans gelikars styre tillåts fortsätta under överskådlig tid.
Vi lever i högst osäkra tider. Det kan bli plågsamt utdraget och kommer otvivelaktigt att leda till stora påfrestningar för vårt folk och vår nation. Men det arv som veterangenerationen lämnat oss, vår insikt om dimensionerna av deras gärning och tacksamhet över deras uppoffringar bildar nu själva grunden på vilket vårt land ska byggas och dess folk tryggas. Viktigast är försvarsviljan.
