Året är 2023, och den fjärde februari utanför South Carolinas kust skjuter en F-22 Raptor en enda AIM-9X Sidewinder-missil till en kostnad av cirka 400 000 dollar, ungefär fyra miljoner svenska kronor. Anledningen? För att förstöra en kinesisk spaningsballong. Ballongen hade färdats genom amerikanskt luftrum i 7 dagar innan någon agerade. Vad som följde var mer alarmerande än själva händelsen: Pentagon medgav att flera tidigare kinesiska ballonger hade passerat över amerikanskt luftrum, helt oupptäckta. NORAD:s filter var inställda på att ignorera långsamt rörliga objekt. Ingen hade tänkt på att titta upp.
Erkännandet avslöjade något som försvarspolitiska kretsar bara börjat förstå innebörden av. Stratosfären, atmosfärslagret mellan ungefär 10 och 50 kilometers höjd, är i praktiken ostyrd, oövervakad och oförsvarad. Samtidigt kostar den teknik som krävs för att utnyttja detta vakuum en bråkdel av vad det kostar att motverka den.
Vakuumet ingen äger
Modernt luftförsvar är uppbyggt kring två domäner. Det konventionella luftrummet omfattar stridsflygplan, luftvärnsrobotar och civil luftfart. Ovanför stratosfären finns rymden, reglerad av Rymdfördraget och övervakas för satelliter och ballistiska missiler. Men stratosfären däremellan saknar reglering och inget internationellt regelverk styr överflygning på denna höjd. Inget radarsystem upptäcker på ett tillförlitligt sätt objekt som rör sig genom den. Ingen militär doktrin skrevs för den, eftersom ingenting särskilt användbart befann sig där fram tills nyligen.
En ballongplattform i stratosfären kan kretsa över ett målområde i veckor. Detta är en markant skillnad mot en satellit vars omloppsbana för den vidare efter några minuter. Ballongplattformen kommer även med ytterligare fördelar. Den kan bära spaningsutrustning som ser genom moln och mörker, bära elektroniska krigföringssystem som slår ut GPS över tusentals kvadratkilometer. Den kan även släppa drönare direkt över ett målområde, utan att ha förbrukat något batteri under uppstigningen, vilket i sin tur ökar den operativa räckvidden avsevärt.
Navigation utan motorer
Att navigera i stratosfären kräver ingen framdrivning. Olika höjder bär vindar som rör sig i olika riktningar och hastigheter. En plattform som kontrollerar sin höjd styr sig själv genom att välja vilket vindlager den vill rida på.
Valideringen av detta koncept påvisades med Googles Project Loon. Ett projekt som ämnade att tillhandahålla internetuppkoppling till världens mest svårnådda platser. Med maskininlärning och höjdkontroll höll Loon ballonger inom specificerade områden och satte 2020 ett världsrekord med en oavbruten stratosfärflykt på 312 dagar, helt utan motorer och bränsle. Project Loon avslutades 2021, men inte för att tekniken var undermålig utan för att affärsmodellen aldrig blev lönsam. Raven Aerostar som är USA:s ledande militära aktör inom området, tillämpar sedan dess samma princip på övervaknings- och kommunikationsplattformar under kontrakt med Defense Innovation Unit.
Deras ballongsystem Thunderhead kan flygas både individuellt och i konstellationer för att sedan hålla sig kvar över ett målområde i flera veckor, med full sensorkapacitet.
Kostnadsasymmetri
Den strategiska logiken bakom ballongplattformar i stratosfären liknar vad billiga drönare gjort med konventionellt luftförsvar. En plattform som kostar några tusen kronor att bygga och skjuta upp kräver en missil värd miljontals kronor för att oskadliggöras, om den ens upptäcks. En aktör som skjuter upp ett fåtal ballonger samtidigt skulle kunna tvinga motståndaren till motåtgärder som kostar mångdubbelt mer än själva anfallet. Till skillnad från drönare vars uthållighet sällan överstiger en timme, kvarstår en ballongsvärm i veckor. Ballonger kan dessutom skjutas upp från lastfartyg, civila fordon eller kommersiella anläggningar, vilket i sin tur gör det genuint svårt att fastställa ursprung.
Detta spelar direkt roll för Sverige som NATO-medlem. Sverige har en utsatt norra flank och ett betydande arktiskt territorium. Veterligen övervakas stratosfären över Skandinavien inte och det finns heller ingen känd offentlig doktrin för hur ett sådant agerande skulle organiseras.
Säkerhet som eftertanke
Dessa system är i grunden svävande datorer med en radiolänk till marken. En länk som är mottaglig för störning, förfalskning och i värsta fall kapning. Historiskt sett har kommandolänkar för luftburna system lämnats helt okrypterade. Ett problem som nyligen uppmärksammats även inom satellitkommunikation. Militära plattformar rör sig i rätt riktning, men någon etablerad standard finns ännu inte och det bredare ekosystemet av plattformar hänger efter. GPS-signaler kan manipuleras och svärmskoordinering medför ytterligare sårbarheter i varje enskild nod.
Det är också ett forskningsfält där mycket återstår att göra.
Plattformar som driftsätts idag lämnar attackytor vidöppna. Frågan är inte om en välfinansierad motståndare kommer att utnyttja dessa svagheter, utan när.
Med Esrange i Kiruna, FOI:s forskningskapacitet och en försvarsindustri som aktivt moderniseras efter NATO-inträdet så har Sverige alla förutsättningar för att bedriva denna forskning. Ingen känd svensk forskning förenar dock plattformsutveckling med det säkerhetslager som krävs.
Stratosfären är en blind fläck i totalförsvaret. Frågan är om vi inser det i tid innan någon annan utnyttjar det.