Av Lars Wedin

Fungerar det med värnpliktiga i krig? Lars Wedin anser inte det. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Fungerar det med värnpliktiga i krig? Lars Wedin anser inte det. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

”En stat som inte vidtar alla möjliga åtgärder för att garantera och skydda sin suveränitet inför omgivningens hot utsätter sig ofrånkomligen för att förlora kontrollen över sin framtid och att behöva underkasta sig främmande – kanske våldsamma – krav.”

General Pierre de Villiers[1]

Denna artikel strider mot den rådande rasifieringsprincipen. Läsare varnas! Enligt denna princip skall undertecknad, en sjöofficer, inte ha några synpunkter på värnpliktsfrågan som enkannerligen är en fråga för Armén.

Någon kommer säkert också att reta sig på att undertecknad står under franskt inflytande. Men så många i Sverige står under anglo-saxiskt inflytande så lite motvikt är nog inte fel.

Lite historia

Värnpliktstanken har många rötter. Folkuppbåden under Engelbrekt och Sturarna, som vi läste om i skolan. Men viktigast är kanske det romerska idealet, som var levande långt in på 1800-talet. Detta populariserades av Machiavelli i boken Libro dell’arte della guerra (Krigets konst). Här propagerade Machiavelli för den romerska principen att det var medborgarens plikt och privilegium att vara soldat och slåss för sitt rike. Onekligen en vacker tanke men svårare att tillämpa när snart sagt alla som bor i ett land som Sverige också är medborgare.

Under 1700-talet dyker tanken på en värnplikt åter upp. Marskalk Moritz av Sachsen föreslår exempelvis en allmän militär tjänstgöring om fem år i sin bok Mes rêveries [Mina drömmar] skriven 1732, publicerad postumt 1757. Generalen Servan de Gerbey framförde också sådana tankar i sin Le soldat citoyen [Meborgarsoldaten], som publicerades i Schweiz (för säkerhets skull) 1780. Viktigare var Greve de Guibert som i sin kända L’Essai général de tactique [Allmän essä om taktiken] från 1769 också förespråkade tanken på att soldaten skulle vara medborgare och medborgaren soldat.

Guibert kommer emellertid att omvärdera frågan och tar avstånd från denna i sin Défense du système de guerre moderne [Försvar för ett modernt försvarssystem] från 1773.  En anledning är risken för att en medborgararmé får stor politisk makt: det är bara ett steg mellan nationens armé och den beväpnade nationen, skrev han. Dessutom är en yrkesarmé bättre disciplinerad och skapar därmed mindre lidande. I sin sista bok, De la force publique considérée dans tous ses rapports [Det allmännas makt betraktad i alla sina former] pekar han på vikten att strikt skilja på armén vars roll är att slåss mot rikets yttre fiender och milisen som är till för att hålla ordning och skydda medborgarna. Om man blandar samman dessa roller, blir resultatet att alla medborgare också blir legitima mål, vilket skulle leda till det vi kallar det totala kriget efter Generalen Ludendorffs bok Der totale Krieg från 1935.

Värnplikten blev emellertid verklighet 1793 då den nya franska republiken konstituerade att alla medborgare var soldater vilket omsattes i la levée de masses den 16 juni. Därmed var grunden lagd för revolutions- och napoleonkrigens massiva arméer – och massiva förluster. Preussen följde efter och införde en värnplikt 1813-1814. Under 1800-talet följde successivt ett antal stater efter. I Fransk-Tyska kriget 1870-71 visade sig den preussiska/tyska värnpliktsarmén vara effektivare än den franska yrkesarmén. Att tyskarna fick mycket stora förluster diskuterades inte.

När första världskriget startade 1914 hade alla deltagare värnpliktsarméer förutom Storbritannien som såg sig tvunget att följa efter 1916. Nu börjar alltså den epok när Europas manliga ungdom föds till att bli soldater för att dö och dödas på Europas slagfält.

När det kalla kriget tog slut försvann också värnplikten successivt. Anledningen var, främst att de  nya expeditionära krigen krävde yrkessoldater dels av effektivetsskäl och dels för att det ansågs omöjligt att skicka värnpliktiga i strid långt bortom hemlandets gränser.

En svensk värnplikt återinförs

Från och med i år kommer Sverige att åter utbilda värnpliktiga; 13 000 tvingas mönstra och cirka 4 000 kommer att inkallas. Detta är alltså en mycket selektiv plikt – den omfattar definitivt inte alla medborgare.

Anledningen är att Försvarsmakten, framför allt Armén, behöver växa med hänsyn till den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen och att denna tillväxt inte har kunnat lösas med frivillig rekrytering.

Regeringen hoppas att dessa 4 000 skall vara frivilliga – trots att det inte gick att rekrytera på frivillig väg. En anledning är förstås att de frivilliga faktiskt var yrkessoldater, om än i vissa fall tillfälligt tjänstgörande, medan de nya värnpliktiga inte är det.

De tillfälligt tjänstgörande skulle stå till förfogande under sex till åtta år och är under denna tid skyldiga att upprätthålla sina kunskaper; grundlön 18 000 kr.

De värnpliktiga skall utbildas under 4 till 11 månader, grundlön 4 500 kr plus utbildningspremie motsvarande maximalt 10 000 kr. Därefter kommer de att inkallas till krigsförbandsövningar eller vid mobilisering.

Systemet är genialt och borde kunna användas inom alla samhälleliga bristyrken. I stället för att ge personalen vettigt betalt så kallar man in de som behövs och tvingar dem att fylla bristen.

Som skattebetalare finns här anledning att ställa många frågor.

Varför lyckades inte Försvarsmakten rekrytera? Låg lön är säkert ett skäl. Men hur var det med tjänstgöringsförhållandena? Hur ordnade man med bostäder för GSS [gruppbefäl, soldater och sjömän] och GSS/T och deras familjer? Vilket familjestöd finns för de som tjänstgör aktivt i Sverige eller utomlands? Hur har staten förankrat de tillfälligt tjänstgörande hos arbetsgivarna? Vad gör staten för att dessa kommer in i det normala yrkeslivet efter tjänstgöringen. I Frankrike är detta en huvudpunkt det sista året av tjänstgöringen.

Vad får de som tvingas till värnplikt för besväret? Ett bättre CV hoppas Försvarsmakten. Samt fria hemresor varannan vecka plus en utbildningspremie om 40 000 till 49 000 kronor efter genomförd utbildning. Låter fantastiskt jämfört med de som yrkesarbetar. Bättre borde man kunna: förtur till universitetsutbildningar, statliga anställningar och kommunala bostäder låter rimligare.

Vad skall detta nu tjäna till?

Det var länge sedan som soldater och sjöman kunde kastas in i strid med kort utbildning, enkla vapen och låg sannolikhet för överlevnad. Det är relativt enkelt att konstatera att fyra till nio månaders utbildning inte kan vara något annat än en grund för vidare utbildning. Det är alltså fråga om någon sorts personalreserv?

Om Sverige skall ha korttidstjänstgörande soldater och sjömän, så kallade värnpliktiga, så är det rimligt att de är i förbandstjänst ett år efter grundutbildningen för att därefter avlösas av nästa kull. Erfarenheterna från kalla kriget visar att krigsförbandsövningar har en tendens att bli inställda och att Regeringen knappast kommer att kalla in någon till beredskapstjänstgöring med mindre än att kriget redan har brutit ut – och då är det för sent.

I en artikel i Dagens Nyheter den 16 januari står det: ” Sveriges armé ska kunna gå i strid med två brigader, enligt riksdagens beslut. Men Försvarsmakten har istället satsat pengarna på det ena av de två förbanden. Flera politiker kritiserar försvarets agerande.” Varför det frågar man sig? Det finns förmodligen inte pengar till två fullgoda brigader – ett problem som är lättlöst genom att höja försvarsanslagen (om nu detta skulle vara det viktigaste problemet).

Det är lätt att glömma att krig inte är rättvist. Det finns ingen domare som ser till att ingen fuskar och deltar med fler spelare än motståndaren. En bra brigad är alltså mycket bättre än två halvdåliga; det kan till och med en sjöofficer förstå.

Här finns också ett etiskt problem. Om Regeringen skall tvinga en del av svensk ungdom att göra värnplikt är man också skyldig att se till att dessa får bra vapen och bra utbildning. Tvånget gör kravet starkare, inte svagare.

Det senare leder också till ett annat problem. De officerare som skall grundutbilda värnpliktiga kommer inte att kunna utöva sitt yrke på kvalificerad nivå. Officerare måste kunna utöva taktisk/operativ ledning på sin nivå för att få tillräcklig skicklighet. Försvaret får inte återgå till att vara en sorts militär folkskola! Försvaret måste vara en beredskapsorganisation som i varje ögonblick är beredd att gå i strid med en kvalificerad fiende.

Vad är det man tänker slåss mot med värnpliktiga soldater? Det finns knappast något invasionshot. Inga asiatiska horder kommer att fraktas över Östersjön för att kunna besegras av värnpliktsförband.

Ryssland behöver inte svenskt territorium, man behöver hindra att USA/Nato kan utnyttja det. För det behöver inte landet ockuperas. Det räcker att slå hårt och skoningslöst – som man gjort i Syrien – om inte hot, propaganda, avspärrning och andra lågnivåhot räcker. De förband som sätts in i ett sådant läge kommer att vara av specialförbandstyp. Mot dessa räcker inte fyra till nio månaders utbildning, som kanske genomförts flera år tidigare.

Samtidigt har inte omvärlden försvunnit. Sverige kommer även i fortsättningen behöva sätta in militära förband i Sahel, utanför Somalia etc. Till sådana insatser kan inte värnpliktiga användas. Det innebär att de stående förbanden inte kan vara beroende av värnpliktiga. Dessa måste då bemanna någon sorts kaderorganiserade förband som man gjorde under det kalla kriget. Dessas användningsområde i det moderna kriget är högst begränsat.

Marinen har inte dessa rekryteringsproblem. Men personalramarna är alldeles för snäva och den begränsade tjänstgöringstiden utgör ett problem.

Värnplikt som integration

Nu kan det finna andra skäl att införa en värnplikt men då en allmän sådan. Frankrike planerar att genomföra en sådan om en månads längd. Syftet är givetvis inte att skapa krigsförband utan att tjänstgöringen skall vara ett medel i integrationen. Bra idé? Dyrt blir det i alla fall. Och varför skall Försvarsmakten rätta till det som skolan inte lyckades med?

Däremot skulle säkert Försvarsmakten kunna göra mer för utsatta ungdomar, givet att resurser härför tillförs. Militär utbildning, inte minst till sjöss, är ett formidabelt instrument för integration. I Frankrike finns program av typen ”sista chansen” där frivilliga ungdomar får möjlighet att göra något vettigt av sina liv. Vad jag förstår fungerar detta bra. Men är Sverige moget för en sådan möjlighet? I så fall är det av utomordentlig vikt att man håller reda på syftet. En sådan ”integrationsplikt” skulle vara en sorts samhällstjänst och får inte blandas ihop med krigsförbandsutbildning.

Slutsats

Den återinförda värnplikten kommer att bli dyr, ineffektiv och orättvis. Mängdsoldaterna kommer att skymma problemen med rekrytering av väl utbildade och utrustade professionella soldater.

Efterskrift

Straxt efter det att ovanstående hade skrivits läser man i tidningen att Rekryteringsmyndigheten prioriterar mönstring av blivande värnpliktiga före rekrytering av yrkessoldater. Man prioriterar alltså kvantitet i stället för kvalitet. Det faktum att soldat- och sjömansutbildning syftar till att vara framgångsrik i krig har uppenbarligen gått myndigheten förbi!

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

 


Not

[1] Frankrikes f d försvarschef i Servir, Paris: Fayard 2017. En recension för ”Gulan” kommer under våren.