Omvärldsläget har förändrat den svenska nationella säkerhetsstrategin från neutralitetsstrategins era till nutidens och framtidens alliansstrategi – där NATO utgör grundstenen för hur Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. De nya fregatterna i Luleå-klassen är ett direkt resultat av hur omvärlden har utvecklat sig från tidigt 2000-tal och framåt, och är en investering som ska stärka Sveriges nationella försvarsförmåga men även bidra till Natos avskräckande förmåga samt försvaret av alliansen – inom ramen för Multidomänoperationer (MDO).
Utifrån ett rent marint perspektiv innebär detta att den svenska marinen lämnar sjökrigskonceptet Sea Denial (gerillakrigföring till sjöss) bakom sig till förmån för sjökrigskonceptet Sea Control (vilket handlar om att kontrollera maritima transportvägar samt vital infrastruktur på havsbotten – såväl militära som civila). Sea Control medför således att den svenska marinen skiftar modus operandi – dvs från att hindra någon till att kontrollera något. Detta skifte innebär att behovet av en framskjuten marin närvaro ökar markant. En ökad och mer permanent närvaro ökar exponeringsgraden, vilket i sin tur kräver en avancerad luftförsvarsförmåga.
En avancerad luftförsvarsförmåga förutsätter utrymme (ombord) och ökat utrymme innebär ett ökat deplacement (vikt). Ett ökat deplacement medför begränsningar men även möjligheter. Begränsningar med anledning av att en hög prislapp per skrov påverkar numerären och möjligheten till att absorbera förluster. Möjligheterna med ett ökat deplacement kan relateras till att uthålligheten ökar i och med att större skrov kan medföra mer betydande volymer av såväl personal, ammunition, drivmedel och proviant samt att större fartyg är mindre väderkänsliga (våghöjd). En fartygsklass med ett större deplacement medför även större möjligheter att operera bortom det dimensionerande operationsområdet, vilket utifrån ett svenskt perspektiv blir naturligt, då det svenska medlemskapet i NATO inbegriper att även stödja andra allierade där det behövs, t.ex. Nordsjön och Nordatlanten.
Nyanskaffning av militär materiel (oavsett domän) kommer alltid inkludera komplexa avvägningar i syfte att balansera nutid med framtid. Det må finnas en ”one ring to rule them all” men det finns ingen fartygsklass som kan hantera samtliga nutida och framtida utmaningar. Därav vikten av att nyanskaffningar av denna dignitet ges möjligheten till att vara adaptiv för att klara av att möta den framtid som teknikutvecklingen för med sig. En framtid som allt som oftast utgörs av okänd materia.
Kombinationen ökat deplacement och Östersjöns operationsmiljö tenderar gärna att skapa debatt kring att ett ökat deplacement innebär en ökad risk (färre fartyg samt alla ägg i en korg) då större fartyg ofta utgör högvärdiga mål för motståndaren. Något som kan anses utgöra en sanning i många avseenden om det nationella målet (överlevnad och säkerhet), metod (sjökrigskoncept) och medlen (förmågor inom ramen för nationellt försvar samt förmågor för alliansen) inte hänger samman.
Vad avser Luleå-klassen (medel) infinner sig inte dilemmat ökat deplacement kontra ökad risk eftersom den nuvarande svenska säkerhetsstrategin (målet) med all tydlighet avspeglar sig i vald metod (sjökrigskonceptet Sea Control). Det finns helt enkelt en stark ändamålsenlig koppling mellan det nationella målet som omfattar överlevnad och säkerhet samt metod och medel där Luleå-klassen skall utgöra en del av en större helhet som skall säkerställa Sveriges och Natos säkerhetspolitiska målsättningar. Luleå-klassen sårbarhet infinner sig således inte i dess 122 meter. Sårbarheten infinner sig i fartygsklassens numerär och om fartygsklassen ses som en solitär frälsare inom den marina domänen. Luleå-klassen är inte tänkt att utgöra en solitär frälsare, varken inom ramen för den svenska marinen eller inom ramen för alliansen. Luleå-klassen är en del av en större helhet, vilket innebär att fartygsklassen kommer att balanseras upp av andra marina plattformar (exempelvis korvetter, ubåtar och möjligtvis framtida mindre modulära arsenalfartyg) samt plattformar från de övriga domänerna (luft, mark, cyber, rymd) för att fartygsklassens fulla potential skall komma i dager. Viktigt att understryka är att Luleå-klassen även har förmågan att stödja övriga domäner. Fartygsklassen kommer således att utgöra en bricka i ett system-av-system-tänkande där effekter eftersträvas inom såväl den fysiska-, virtuella- och kognitiva dimensionen.
Marinen behöver kvalitativt förnyas och den senaste fartygsklassen, korvett typ Visby, är redan mellan 20-25 år gamla samt att flertalet av de fartyg som marinen opererar idag är byggda på 1980- och 1990-talet. Ingen annan av dagens svenska marina plattformar har den förmågan eller kan uppgraderas till de förmågor som Luleå-klassen kan erbjuda, vilket främst avser fartygsklassens mycket kvalificerade luftförsvarssystem. Denna kvalificerade luftförsvarsförmåga gör det möjlighet för fartygsklassen att operera i områden där lufthoten är som störst – en förmåga som för närvarande saknas i den svenska marinen. Utöver en avancerad luftförsvarsförmåga har även fartygsklassen kvalificerade förmågor inom ytstrids- och undervattensdimensionen samt förmågan att operera obemannade farkoster och ombordbaserad helikopter. Sammantaget innebär Luleå-klassens förmågor nya möjligheter för den svenska marinen och dess allierade samtidigt som motståndaren erhåller nya samt fler dilemman, vilket innebär att motståndarens marina verklighet kommer att förändras och försvåras. I en marin verklighet där teknikutvecklingen innebär att tidsramen för att vidmakthålla dominans till sjöss över tid minskar och ansträngningarna för att åstadkomma densamma ökar, medför således att anpassning är nödvändig för att undvika att marinen blir irrelevant – i det nya strategiska landskapet.
En självklarhet kanske, men som historien påvisat vara mycket svår att leva upp till. Luleå-klassen är en utav flera åtgärder som den svenska marinen vidtar i syfte att undvika att en sådan irrelevans uppstår. Det kommande marina tillskottet kommer bidra till att den svenska marinen till fullo kan svara upp gentemot nu gällande säkerhetsstrategi samt sjökrigskoncept, såväl nationellt som inom ramen för alliansers militära koncept MDO, vilket kommer förändra det strategiska landskapet för motståndaren.