Beskrivningen av Ryssland som ”allt mer aggressivt” börjar i ärlighetens namn bli rätt uttjatad vid det här laget, men efter en serie angrepp och avslöjade angreppsplaner – främst av drönarna på flygfältet i Leipzig – är det svårt att säga emot. Vad som är svårare att nå konsensus om är vad västländerna borde göra åt saken. De flesta verkar ense om att det är oacceptabelt att Ryssland utför sabotageaktioner som redan både kostat liv och orsakat ekonomiska kostnader, men med undantag för diplomatutvisningar och hot om ytterligare stärkta sanktioner verkar verktygslådan vara rätt tom.
Samtidigt slutar inte hotbilden vid brinnande fabriker eller störtade flygplan. Frågan kring om ett Kreml som är allt mer desperat kan tänkas gå ännu längre för att försöka tvinga fram ett slut på kriget i Ukraina uppmärksammades igen i samband med CIA-chefen John Ratcliffes besök i Moskva i slutet av augusti. En eskalering riktad mot NATO-länder i hopp om att splittra både alliansen och avleda de resurser som EU och NATO-länderna stöder Ukraina med kan kännas långsökt och extremt riskabel, men Putin skulle inte vara den förste spelaren som försöker täcka sina förluster genom att höja insatsen på nästa omgång.
Ett av de stora problemen är en annan söndertuggad kliché, nämligen den om hur gränsen mellan krig och fred suddas ut, och att vi istället får dras med en allt våldsammare gråzon. Problemet här, precis som med tanken om att ett allt aggressivare Ryssland – är att det stämmer. Begrepp som hybridkrigföring är lätt problematiska då hybridangrepp kan innehålla allt från slarvigt konstruerade trollnätverk som försöker så osämja till direkta terrorangrepp, men det går samtidigt inte att komma ifrån att situationen som en helhet inte direkt motsvarar de scenarier som våra lagböcker är skrivna för. Det är inte krig, men det är heller inte fred.
Leipzig var ett försök till ett statligt terrorangrepp, och vi ser inga tecken på att Ryssland tänkt sluta med dessa i väst som ett av verktygen i deras verktygslåda.
Vilket för oss tillbaka till frågan, vad gör vi nu då? Rent generellt så finns två alternativ: Acceptera att ryska terrordåd sker med jämna mellanrum, med de ekonomiska kostnader och förluster i människoliv som det medför, eller vidta åtgärder som framgångsrikt avskräcker den ryska statsledningen. Ifall man ställer frågan till ledande politiker så vågar jag påstå att de flesta håller det förstnämnda alternativet för oacceptabelt, och därför svarar alternativ två. Men om vi samtidigt ser på vad som faktiskt sker, så verkar det tvärtom som att vi accepterar den här nivån av angrepp utan några större problem.
Är vi då så hjälplösa inför den ryska aggressionen som det ibland verkar? Svaret är ”nej”, men vi behöver bestämma oss för i vilket skede angreppen blir så pass allvarliga att vi väljer att svara med våld. Det finns en märklig brist på både historiskt kunnande och kreativitet när våra svarsalternativ ofta i den allmänna debatten beskrivs som att nästa steg på trappan är fullskaligt krig och Natos artikel fem, samtidigt som vi under snart sagt hela efterkrigstiden sett exempel på begränsade militära operationer för att sätta press på fientligt sinnade stater att ändra sitt beteende. Sentida exempel är bland annat räderna riktade mot syriska kemiska stridsmedel och infrastrukturen kring dessa som utfördes i april 2018 av USA, Frankrike, och Storbritannien, och Operation El Dorado Canyon som under det kalla kriget bjöd på en stor koordinerad amerikansk flygräd mot ett flertal mål i Libyen som svar på ett bombdåd riktat mot diskot La Belle i Västberlin.
En ”Operation Kaliningrad Canyon” där Nato i en tidsmässigt begränsad operation slår mot ett begränsat antal ryska mål har, så vitt jag kan minnas, inte lyfts som ett alternativ i något skede av debatten, trots att det tidigare varit ett relativt brett använt verktyg för att (åtminstone försöka) få stopp på statligt sponsrad terror. En sådan räd med flyg och kryssningsrobotar kan till och med annonseras ut på förhand i och med att det är möjligt att förlita sig på långräckviddiga vapen som minskar risken för egen personal till en nivå där risken kan balanseras mot eskaleringsrisken, och målen kan väljas för att vara av strategiskt värde men inte påverka den ryska kärnvapenarsenalen. Lämpliga mål kan till exempel vara de GPS-störsändare som skapat risker för civil flygtrafik och sjöfart, eller de ryska sjömätningsfartygen som inte ansträngt sig speciellt mycket för att dölja sitt intresse för västerländsk kritisk infrastruktur på havsbotten.
Är vi på eskaleringstrappan? Inte enligt min mening, men däremot så är det konstigt att vi ännu inte börjat diskutera vilka alternativ vi faktiskt har. Det finns också ett antal andra kraftfulla åtgärder som kan vidtas som tydligt signalerar att ryskt våld kommer att ha konsekvenser. Bordning och tagande i förvar av något av de ovannämnda sjömätningsfartygen kan genomföras med relativt låg risk för både egen och rysk personal ute på öppet hav. Aggressivare åtgärder för att stoppa trafiken med den så kallade skuggflottan är också ett alternativ som fått, eller åtminstone borde ha fått, ny uppmärksamhet efter oljekatastrofen som hotar ett naturskyddsområde utanför Oman när Kamerun-flaggade Caroline Bezengi drev på grund efter att besättningen övergivit skeppet i samband med en explosion som uppenbarligen härstammade från en sugmina fastsatt på utsidan av skrovet.
Varför diskuteras inget av de här alternativen, trots att konflikten vi befinner oss i blir alltmer våldsam? Det är lite oklart, men respekten för Ryssland som en stormakt på nedgång och deras oförutsägbara agerande är en faktor. Samtidigt är det lite oroande att det inte alls verkar tänkas i banor där svaret på vapenmakt med vapenmakt är ett tydligt alternativ. För mindre NATO-länder nära den ryska gränsen, som Finland och Sverige, är det av absolut vikt att också begränsade ryska operationer över gränsen i till exempel Baltikum ses som direkta krigshandlingar, och möts av aggressiva motåtgärder. I klarspråk: om ryska soldater korsar gränsen i Baltikum för att försöka upprätta en frusen konflikt behöver Finland inte skicka armén mot Viborg, men mobilisering, en stängning av Finska Viken och flygräder mot strategiska mål i närområdet ska inte vänta på några längre politiska processer i Bryssel, utan man behöver agera i enlighet med Washingtonfördraget bi- och minilateralt utan att vänta på ett formellt implementerande av Artikel 5, då det senare kan försenas av enstaka motsträviga länder.
Jag vill påstå att det finns ett samband mellan de här två frågorna. Ett svar på frågan varför kraftigare åtgärder mot Ryssland inte diskuteras kan vara att många fortfarande inte ser en väpnad konflikt med Ryssland som ett scenario vi kan stå inför, oberoende av om vi vill det eller inte. Och om man inte kan föreställa sig situationer där rätt svar på ryska åtgärder är att vi behöver klättra på eskaleringstrappan, har man troligen inte heller funderat igenom vilka scenarierna är där våra försvarsmakter ska sättas in mot ryska mål, på vilket sätt och i vilken omfattning. Då är det fara värt att om man hamnar i ett verkligt allvarligt läge – där det inte bara handlar om terrordåd utan om regelrätta gränsstrider mellan ryska förband och våra allierade – så tar det för lång tid att reagera på den verklighet man befinner sig i.
Just nu är det kanske inte läge att svara på ryska våldshandlingar med vapenmakt, men det är läge att diskutera vilka våra alternativ är. För risken finns att när någon säger att de i praktiken redan befinner sig i krig med oss, så menar de kanske vad de säger.