Under våren 2026 föll eller omformades regeringarna i fyra EU- och Natoländer i öst — Ungern, Bulgarien, Rumänien och Slovenien. Ungern fick all uppmärksamhet. De tre andra hamnade i skuggan, trots att allt hände nästan samtidigt, inom ett par månader.

I det här samtalet tar Gunilla Herolf — filosofie doktor i statskunskap, tidigare andre styresman i Kungl Krigsvetenskapsakademien och under många år forskare vid SIPRI och Utrikespolitiska institutet — sig an just de tre bortglömda fallen, med utgångspunkt i Herolfs nya artikel på akademins blogg https://kkrva.se/bulgarien-rumanien-och-slovenien-vad-hander-i-ostra-europa/, i samtal med Lars-Erik Lundin.

Frågan de prövar är en förutfattad mening många av oss bär på: att små länder i öst är ett lätt byte för stormakterna, lätta att påverka för både Ryssland och USA. Herolfs svar är mer nyanserat. Påverkansförsök finns förvisso — Rumäniens presidentval 2024 fick göras om sedan en domstol funnit alltför stor rysk inblandning, och amerikanska företrädare har öppet gått in och stöttat kandidater. Men önskan att tillhöra väst har hela tiden varit starkare, och länderna har visat en förvånansvärd motståndskraft.

Samtalet går land för land:

  • Bulgarien, där en president lämnade sin post, bildade ett nytt parti och vann valet på antikorruption — medan de övriga partierna var svaga och splittrade.
  • Rumänien, där en EU-vänlig regering föll, inte på Rysslandsfrågan utan för att dess budgetpolitik ansågs för hård för ett land med svag ekonomi. Den fälldes av en oväntad allians mellan socialdemokrater och ytterhöger — som inte är vänner, men tillsammans blev regeringen övermäktig. Sedan står landet utan regering.
  • Slovenien, där ett val i praktiken slutade oavgjort och den hårdföre Janša till slut blev premiärminister för fjärde gången.

Bakom de olika förloppen ser Herolf gemensamma mönster: unga demokratier byggda i hast efter 1990, utan förberedelse och med partier som formats av personliga lojaliteter snarare än ideologi; en utbredd korruption som är svår att utrota; och en utvandring av unga och välutbildade som urholkar både ekonomin och partiväsendet. Slutsatsen som återkommer är att väljarnas första fråga sällan är Nato eller Ryssland — utan ett drägligt liv utan korruption.

Vad betyder det för oss? Herolf skiljer skarpt på Nato och EU. Risken att något av länderna vänder Nato ryggen är liten; till och med Bulgariens Rysslandsvänlige president Radev talar som en normal alliansmedlem och vill se mer, inte mindre, samarbete. EU är svårare: budgetkrav kopplade till återhämtningsmedel, rättsstatsfrågor, och ett rumänskt ytterhögerparti i kulisserna kan skapa problem — om än kanske inte oöverstigliga.

Samtalet vidgar också blicken: mot Nordmakedonien, som Bulgarien länge blockerat av ren nationalism snarare än på rysk order; mot Moldavien, som utsatts för en form av krigföring men mobiliserat hela samhället; och mot en obekväm men nyttig tanke — att vi gärna mäter öst mot en idealbild, men sällan mot de gamla EU-länderna, av vilka åtta nyligen la in veto mot det tjugoförsta sanktionspaketet av egna ekonomiska skäl.

Herolfs och Lundins gemensamma poäng är enkel och avväpnande: de här länderna är inte så konstiga. De liknar oss — men har haft sämre förutsättningar. Och det är farligt att utgå från att vårt sätt att tänka alltid är det rätta.

Ett samtal för alla som vill förstå Europas östflank bortom rubrikerna — och de allierade vi alltför ofta behandlar som svarta lådor.