Under våren och försommaren 2026 har regeringarna fallit i fyra länder i östra Europa, alla medlemmar av såväl EU som Nato: Ungern, Bulgarien, Rumänien och Slovenien. Om det ungerska parlamentsvalet den 12 april och det byte av statsminister som skedde, från Fideszpartiets Viktor Orbán till Tiszapartiets Péter Magyar, har mycket skrivits. De bulgariska, rumänska och slovenska regeringarnas fall har emellertid inte blivit lika uppmärksammade.
De frågor som kommer att beröras här gäller huruvida det finns några gemensamma utvecklingsdrag mellan de tre, men framför allt vilken betydelse som förändringarna kan få för de tre länderna själva, samt för EU och Nato.
En snabb blick på parlamentsvalen visar inga direkta likheter mellan de tre länderna. I Bulgarien hade den konservativa och proeuropeiska GERB-regeringen tvingats avgå i december 2025, efter veckor av protester mot den nya budgeten och korruption i regeringen. Vid valet, som ägde rum den 19 april, segrade Rumen Radev, Bulgariens president sedan 2017 och ledare för partiet Progressiva Bulgarien, genom att övertyga 44 procent av de röstande om att han skulle kunna befria landet från korruptionen. Därmed blev Progressiva Bulgarien, ett center-vänsterparti på den politiska skalan, regeringsparti.
I Rumänien hade regeringens fall andra orsaker. Den omedelbara anledningen var att de reformer som den liberale premiärministern, Ilie Bolojan, försökt genomföra sågs som alltför hårda för befolkningen. Särskilt gällde det Socialdemokraterna, som också upplevde att åtgärderna framför allt drabbade deras väljare. I maj 2026 lämnade de därför den fyrpartikoalition i vilken de själva var det största partiet och förenade sig med det nationalistiska ytterhögerpartiet Alliance for the Union of Romanians (AUR) i ett misstroendevotum. Detta ledde till att Bolojanregeringen splittrades och i stället fick en interimsroll i väntan på att en ny regering kan utses och godkännas.
I Slovenien skedde regeringsskiftet efter ett ordinarie val den 22 april. Den sittande premiärministern, liberalen Robert Golob (Frihetsrörelsen, GS), segrade, med en övervikt av en plats i parlamentet. Han lyckades dock inte bilda en koalition och efter flera veckor av fruktlösa förhandlingar kunde en center-högerkoalition, bestående av fyra partier, uppnå det nödvändiga antalet röster i parlamentet. Janez Janša, ledare för det högernationalistiska Slovenian Democratic Party (SDS), och, som han själv beskrivit det, en beundrare av Donald Trump, valdes därmed till premiärminister för fjärde gången.
Bakgrunden till dagens situation
I Bulgarien har de många olika politiska partierna som i snabb följd innehaft makten medfört att landets politik ofta har skiftat karaktär. Under 2021 utdelades en hel del ”gyllene pass” till personer som investerade i Bulgarien (varav en del var ryssar). Två år senare inledde en annan regering arbetet med en stämning (ännu inte avgjord) mot Gazprom på grund av att företaget 2022, efter den ryska attacken mot Ukraina, hade stängt av gasleveranserna till Bulgarien, som vägrat att betala i rubel.
Bulgarien har under många år plågats av en mängd problem. Landet är EU:s fattigaste, och situationen underlättas inte av den svårartade korruption som ingen regering, trots löften om motsatsen, har lyckats komma till rätta med. Det eftersträvade inträdet i eurogruppen sköts av den anledningen upp flera gånger innan Bulgarien vid årsskiftet 2026 blev medlem.
Mila Moshelova, en oberoende bulgarisk analytiker, har beskrivit Bulgariens karaktär och samtidigt förklarat valets utgång på följande sätt: ”Vi lever i ett land som till 60 procent är EU-positivt, men som också har en stark historisk känsla av godkännande och närhet till Ryssland. Rumen Radev lyckades, när han vann valet, med att hantera båda dessa känslor.”
I Rumänien har en kombination av politiska och ekonomiska problem lett till en större kris för landet. Problemet med den rumänska ekonomin, som för några år sedan var mycket god med snabb tillväxt, är att landet nu har stora strukturella problem med bland annat svag tillväxt, höga lånekostnader och låga skatteintäkter i relation till budgeten. Rumänien har också en hög inflation, ett bytesbalansunderskott på sju procent och ett budgetunderskott på nio procent, det största i Europa.
De akuta politiska problemen uppstod i samband med presidentvalet 2024. Den första omgången, som hölls den 24 november, skulle ha följts av en andra omgång den 8 december, på grund av att ingen kandidat hade fått över 50 procent av rösterna. Den 6 december annullerade emellertid en domstol valet, efter att ha förklarat att ryska påverkansoperationer hade haft inflytande på det tidigare utfallet. Ett nytt presidentval ägde rum den 4 och 18 maj 2025, vid vilket Nicușor Dan (oberoende) utgick som segrare. Ny premiärminister blev liberalen Ilie Bolojan, som fick den svåra uppgiften att före den sista augusti 2026 visa EU-kommissionen att man genomfört de reformer och investeringar som utlovats för att fortsatt få tillgång till pengar från EU:s återhämtningsfond efter pandemin. Om inte det sker kommer Rumänien att gå miste om stora belopp. Med Bolojans fall som premiärminister i maj 2026, är situationen nu ännu svårare.
Jämfört med Bulgarien och Rumänien har Slovenien setts som ett exempel på en framgångsrik utveckling. Särskilt har det gällt inom det ekonomiska området, där landet redan 2007 blev medlem i eurogruppen. Efter en svacka under 1990-talet har ekonomin hämtat sig och Slovenien är nu ett av de länder i östra och centrala Europa som har högst levnadsstandard.
Beträffande politiken har Sloveniens politik dock påmint mer om Bulgariens och Rumäniens. Efter självständigheten har en rad nya partier bildats, vilka ofta ingått i koalitionsregeringar. Regeringarna har emellertid suttit mycket kort tid. De har fallit på grund av missnöje med en alltför liberal politik eller som en följd av alltför hårda åtgärder i samband med den europeiska finanskrisen, som också drabbade Slovenien. Korruption har också varit en anledning. Under de senaste fyra åren leddes Slovenien av den helt nybildade Frihetsrörelsen (GS) under Robert Golob, tidigare chef för det statliga energibolaget, tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern.
Konsekvenser av regeringsfall och nya regeringar i de tre länderna
De direkta effekterna av de senaste månadernas förändringar har skilt sig mellan länderna. Bulgarien har nu fått en ny regering, som med en stark majoritet i parlamentet (130 platser av 240) kan regera utan koalitionspartner. Det är därför sannolikt att Bulgarien kommer att bryta den trend som inneburit att landet under de senaste sex åren har hållit sju parlamentsval.
Samtidigt har Bulgarien, med Rumen Radev som premiärminister, tagit ett steg närmare Ryssland. Radev förordar samtal med Ryssland om Ukraina och betonar den ortodoxa läran som förenar de två länderna. Bulgarien lämnade i juli den ”de villigas koalition” som samlar Ukrainas stödländer med motiveringen att stöd till Ukraina endast förlänger kriget. Tidigare har han också sagt nej till EU:s sanktioner mot patriarken Kirill, den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud. Uppenbart är att Radev ser Ryssland som en fortsatt stark stat, som övriga europeiska länder inte bör förhålla sig till på ett konfrontativt sätt.
En annan konsekvens av valet är att Bulgariens militära hjälp till Ukraina, som har lett till att 13 militära stödpaket hittills har levererats till landet, nu har dragits in. Försvarsminister Stoyanov har understrukit att Kiev inte hade begärt mer och att Bulgarien också behövde tillverka vapen för sitt eget behov. Däremot fortsätter den kommersiella vapenexporten, som varit betydelsefull för Ukraina, eftersom Bulgarien har kunnat leverera vapen av sovjetisk standard, vilket Ukraina har behövt. Enligt Stoyanov har den kommersiella vapenexporten stor betydelse eftersom den är ömsesidigt fördelaktig för båda länderna.
Att Bulgarien under Radev skulle gå så långt att landet lämnar Nato eller EU är emellertid mycket osannolikt. Vid ett möte i slutet av maj mellan premiärminister Radev och Natos generalsekreterare, Mark Rutte, förklarade Radev att Bulgarien alltid har hållit sina löften som allierad och nu har nått tvåprocentsmålet, samtidigt som man fortsätter med de utlovade ökningarna av försvarsutgifterna. Han talade också om nödvändigheten att lösa problemet med fragmenteringen av den europeiska industrin och förordade ett starkare samarbete mellan Nato och EU.
Premiärminister Radev är dessutom positiv till såväl Ukrainas som Moldaviens inträde. Det blev uppenbart när EU den 12 juni 2026 beslutade att låta Ukraina och Moldavien inleda förhandlingar om medlemskap, en dryg månad efter att Radev tillträtt som premiärminister. Ungern hade då återkallat sitt tidigare veto. Däremot är han kritisk till tanken att låta politiska skäl gå före uppfyllandet av EU:s kriterier. Han vill också se en ytterligare utvidgning av EU till Västra Balkan men intar (likt sina företrädare) en hård hållning när det gäller krav på konstitutionella förändringar för att godkänna Nordmakedonien.
I Rumänien har resultatet gått i en annan riktning än i Bulgarien. I stället för en regering med stabil majoritet har landet, drygt två månader efter att Ilie Bolojan fälldes i en misstroendeomröstning, fortfarande endast en expeditionsministär, som leds av Bolojan.
Den rumänska konstitutionen föreskriver att regeringen måste ha stöd av parlamentet. Om detta saknas kan presidenten under vissa förhållanden utlysa ett nyval. För Nicușor Dan, som förklarat att hans givna mandat är att vidmakthålla Rumäniens pro-västliga riktning, är detta emellertid knappast lockande, med tanke på att det nationalistiska ytterhögerpartiet, AUR, enligt undersökningar just nu är landets populäraste parti. Partiet, som leds av George Simion, skulle i ett val få 40,9 procent av rösterna, medan Socialdemokraterna endast skulle få 18 procent och Liberalerna 13,5 procent.
Rumänien, som brukar ses som ett stabilt Nato- och EU-land, har stor betydelse för såväl EU som Nato, som båda kan påverkas av den politiska, institutionella och ekonomiska krisen i landet. En viktig anledning till detta är Rumäniens geostrategiska position med gräns mot Moldavien och Ukraina samt kust mot Svarta havet. Rumänien har traditionellt sett Ryssland som ett hot och har därmed velat ha en stark Natonärvaro i landet. Nato har också, efter den fullskaliga ryska attacken mot Ukraina, förstärkt försvaret i Rumänien. Bland annat finns, som en del av det framskjutna markförsvaret, ett förband lett av Frankrike, samtidigt som luftövervakningen för närvarande leds av Storbritannien. Vid Svarta havskusten expanderas flygbasen Mihail Kogălniceanu, som planeras ha 10 000 soldater år 2030, och som också kommer att öka Natonärvaron. Samtidigt gör USA:s Europapolitik situationen osäker. Å ena sidan finns det ett amerikanskt antimissilsystem på basen Deveselu som en viktig länk mellan Rumänien och USA, men å den andra har USA meddelat att man tänker dra ner närvaron i Rumänien med 500 (av 1 500) personer.
Rumänien har tagit stark ställning för Ukraina och fungerar som en logistisk bas för stödet till landet. Rumänerna har också fördjupat sitt försvarssamarbete med Ukraina och aktivt bidragit till dess försvar. Landet har tidigare också varit mycket positivt till både Ukrainas och Moldaviens medlemskap i EU. Beträffande AUR-partiet är intresset fokuserat på att söka en union mellan Moldavien och Rumänien, men företrädarna för partiet kan också acceptera ett ukrainskt medlemskap i EU under förutsättning, att EU:s krav uppfylls och att frågor om den rumänska minoritetens rättigheter kan lösas.
I Slovenien har premiärminister Janša uttalat sig mycket tydligt om de förändringar som han vill genomföra. Bland annat vill han revidera den tidigare premiärministern Robert Golobs inhemska agenda genom lägre skatter för näringslivet och samtidigt sänka stödet till civilsamhället. Janša är sedan tidigare också känd som motståndare till icke-statliga organisationer, vars stöd han dessutom har sagt sig vilja minska. Under sin förra period som premiärminister, 2020–22, kritiserade Janša många gånger den statliga tv:n och var i öppen konfrontation med journalister på sociala medier. Som oppositionsledare, under den följande perioden, gick hans kritik mot Golob-regeringen bland annat ut på att Slovenien var överreglerat. Utöver detta har han bland annat varnat för inflödet av migranter och en partisk press.
Med Janša tillbaka i ledningen har oppositionen kritiserat premiärministerns tidigare aktiviteter, och bland annat hänvisat till en parlamentsrapport som anklagat två regeringspartier (Janšas SDS samt Nya Slovenien, NSi) för att under perioden 2020 – 2022 ha fört över pengar från statskassan till organisationer som stått nära de två partierna. Ett antal demonstrationer har också ägt rum i Slovenien under juni. En viktig fråga har gällt Sloveniens demokrati, som demonstranterna ansåg hade försvagats under Janšas tidigare period, då hans starka press på rättsväsendet väckte kritik också inom EU.
Förändringar har också annonserats inom utrikespolitiken, som under Golobs regering var Palestinavänlig men nu vänds till sin motsats och blir Israelvänlig. Vidare var försvarsutgifter ett politiskt kontroversiellt ämne, och man använde felaktiga siffror för att kunna hävda att landet spenderade 2,01 procent av sin budget på försvaret. Regeringen övervägde även under en period att hålla en folkomröstning om fortsatt Natomedlemskap.
Som ett led i den nya utrikespolitiken har premiärminister Janša uttalat sig för att vilja visa sitt engagemang för såväl Nato som EU och för att återställa Sloveniens trovärdighet. Han har dessutom, som det anses för att undvika kritik från Donald Trump, argumenterat för att öka de slovenska försvarsutgifterna.
Janša är jämväl en mycket stark Ukrainasupporter. Hans tidigare regering har bidragit med militär hjälp, och för att visa sitt stöd reste han till Ukraina några veckor efter Rysslands fullskaliga invasion. Han stödjer också Ukrainas och Moldaviens önskan att bli medlemmar i EU, samtidigt som han anser att de två först måste uppfylla EU:s kriterier.
Avslutande kommentarer
Mellan Bulgarien, Rumänien och Slovenien finns många likheter. Alla tre länderna fick sin frihet som ett resultat av Berlinmurens fall 1989, även om Slovenien, som del av det forna Jugoslavien, först upplevde ett kortvarigt krig år 1991 innan landet blev självständigt. Alla blev medlemmar av Nato 2004 och av EU vid ungefär samma tidpunkt (2004 för Slovenien och 2007 för Bulgarien och Rumänien).
Med undantag för Slovenien har levnadsstandarden varit låg, samtidigt som korruptionen har varit hög i alla de tre länderna. Vidare har emigrationen av unga och välutbildade varit omfattande, vilket har lett till brist på arbetskraft. Sådana faktorer har givetvis påverkat den politiska situationen. Bland annat har antalet nybildade partier varit stort, och regeringsskiftena har varit många.
Liksom vid tidigare liknande regeringsförändringar och kriser syns de händelser som ägt rum under våren 2026 framför allt bottna i ländernas egen politik och egna problem snarare än i internationellt inflytande. Det finns inga tecken på att andra länder eller politiska rörelser har haft någon avgörande betydelse för vad som skett under den senaste tiden.
Detta betyder givetvis inte att omvärlden inte är viktig för Bulgarien, Rumänien och Slovenien. Alla har också sina egna roller i relation till den. Bulgarien skiljer sig från de andra genom sin splittring mellan de historiska och kulturella banden med Ryssland och den samtidigt starka förankringen i EU och Nato, men Ryssland är en faktor i alla länder, inte minst genom försök till informationspåverkan. Alla påverkas också av det ryska kriget mot Ukraina och den amerikanska Europapolitiken.
Även om, som nämns ovan, de tre ländernas politik i hög grad skapas av dem själva, kommer deras politik oundvikligen att beröra andra, och som EU- och Natomedlemmar kommer de att påverka hur dessa organisationer fungerar. Ännu finns emellertid stora osäkerheter.
Nato har traditionellt spelat en stor roll för Bulgarien. Att Bulgariens premiärminister, Radev, är mer tillmötesgående mot Ryssland behöver inte betyda att han kommer att agera som Rysslands agent. Han kan också ses som en politiker som balanserar landets övergripande västvänliga inställning med den historiska närheten till Ryssland. Radevs uttalanden om Nato tyder inte heller på något annat än att han ser Nato som fortsatt viktigt. Beträffande Rumänien är landets strategiska betydelse ännu större än Bulgariens och Natos närvaro har setts som mycket viktig. Huruvida AUR, om det fick makten i Rumänien, skulle komma att påverka Nato-relationen är svårt att säga, men inga tecken tyder just nu på att partiet vill förändra den. Slutligen, när det gäller Slovenien, uttrycker sig Janez Janša på ett sätt som tyder på att han kommer att högprioritera samarbetet med bland annat Nato. För alla länderna kvarstår emellertid frågan om hur man kommer att reagera om Nato framför allt måste stödja sig på europeiska och kanadensiska resurser och solidaritet.
När det gäller EU är de tre ländernas relationer betydligt mer mångfacetterade. På det ekonomiska området är Slovenien och Bulgarien mer integrerade, eftersom dessa länder, 2007 respektive 2026, införde euron, medan Rumänien ännu inte har uppfyllt kraven för detta. Givetvis är ändå alla länder påverkade av EU:s politik, framför allt åtgärder mot korruption och för rättsstatliga reformer, samt de krav som EU ställer för att länderna ska få ta del av olika typer av stöd.
Politiskt kan länder ändå hålla ett visst avstånd till EU. Den bulgariske premiärministern Rumen Radevs inställning till Ryssland kan bli ett problem i framtiden och det veto som användes i samband med EU:s 21:a sanktionspaket mot att använda sanktioner mot patriarken Kirill, kan komma att upprepas. Liknande situationer kan uppstå om AUR blir regeringsparti i Rumänien med tanke på att ledaren, George Simion, är kritisk mot ökad EU-integration och mot att Bryssel får ett större inflytande över medlemsländerna. Beträffande Slovenien har visserligen premiärminister Janša förklarat att han vill främja relationen till EU, men denna kan bli problematisk om det visar sig att hans politik bryter mot EU-regler. När det gäller EU:s utvidgning till Ukraina och Moldavien tycks däremot inget av de tre länderna ha några invändningar så länge EU:s kriterier får vara avgörande.
Slutligen kan sägas att förändringar i ett Nato- eller EU-land oundvikligen, positivt eller negativt, kommer att påverka andra länder och organisationer i Europa. När det gäller Bulgarien, Rumänien och Slovenien finns för närvarande inga tecken på att de tre kommer att sluta sig samman och föra en gemensam politik. Sannolikt är i stället att de individuellt, och i likhet med andra länder, kommer att föra en politik utifrån sina egna intressen som ibland kommer att ses som problematisk, men som inte kommer att leda till några dramatiska utmaningar för Nato eller EU.