Kanske är det för att det inte händer i Stockholm. Eller för att de flesta väl ännu inte riktigt greppat hur stort det faktiskt är.
För stort är det, att NATO inte bara håller sitt nästa utrikesministermöte i Sverige i maj – utan rentav här i Helsingborg. Bättre kan det bara inte bli.
Efter bara drygt två år som försvarsalliansens allra färskaste medlemsland är det inte illa marscherat av Sverige att få samla utrikesministrarna från alla de övriga 31 medlemsländerna på hemmaplan.
Än mindre som NATOs utrikesministrar ju faktiskt inte har för vana att hålla sina möten någon annanstans än i det egna glaspalatset till högkvarter i Bryssel.
Liksom försvarsministrarna träffas de två gånger om året, på – vanligtvis – fasta tidpunkter. För utrikesministrarnas del är det dels på NATOs födelsedag den 4 april – som i år inföll på påskafton – och dels i december.
Alltså förutom alla de andra tillfällen när de allierades representanter möts för att diskutera säkerhetsläget och gemensamt fatta beslut i Nordatlantiska Rådet, NAC.
NAC är NATO:s högsta beslutande organ som alltså kan sammanträda på olika nivåer, från NATO-ambassadörernas veckomöten upp till den högsta, de numera årliga toppmötena för stats- och regeringscheferna.
Senaste toppmötet var i generalsekreterare Mark Ruttes hemstad Haag i somras och nästa gång blir det i Istanbul i juli, när nyhetsbevakningen återigen lär tas över av den amerikanske presidentens många och bombastiska – och okunniga – uttalanden.
Den ursprungliga planen var att sammankomsten här i maj skulle bli ett extra, informellt utrikesministermöte, som NATO har haft lite då och då på senare år, till exempel i Oslo på Jens Stoltenbergs tid.
Men för någon månad sedan meddelades att det uppgraderats till ett formellt utrikesministermöte, med behörighet att fatta beslut
Därmed stiger förväntningarna på att utrikesministrarna själva faktiskt deltar. Förhoppningsvis kommer den amerikanske utrikesministern, Marco Rubio, ingå bland dem som checkar in på Clarion Sea U den 21 maj, även om han förvisso har en del annat att stå i.
Att Sverige fått uppdraget att anordna detta möte redan efter så kort tid som allierad är en rejäl fjäder i hatten, men så rivstartade man verkligen från dag ett som nytt medlemsland, den 7 mars 2024.
Fast Sverige var förstås ingen nykomling i NATO-kretsen; redan dessförinnan hade vårt land utmärkt sig – i positivt avseende – som ett av försvarsalliansens allra närmaste partnerländer.
Men bara medlemsländerna deltar i det allra viktigaste: beslutsfattandet i avgörande frågor för säkerheten, i såväl vårt eget närområde som övriga NATO-territoriet.
Förklaringen från UD till varför just Sverige fått uppdraget att arrangera det kommande utrikesministermötet är att vårt land, med utrikesminister Maria Malmer Stenergards ord, är en ”dedikerad allierad” som aktivt bidrar i NATO-samarbetet på land, i luften och till sjöss.
Deltagandet i Camp Valdemar i Lettland, luftförsvaret över Island och som huvudansvarigt för den nya basen i Rovaniemi i Finland visar den höga svenska ambitionsnivå som allierad.
Men minst lika viktigt är Helsingborgs unika strategiska läge vid kanten av Öresund och inloppet till Östersjön.
Från konferenslokalerna på Clarion Sea U kan NATO-delegationerna inte bara njuta av utsikten över till Kronborg. De lär även få det mer tveksamma nöjet att på plats beskåda den armada av mer eller mindre rangliga ryska skuggfartyg som dagligen seglar förbi våra köksfönster här i stan.
Att på så vis få fram, och stärka, insikterna om det ryska hotet till de hitresta NATO-ministrarna och deras staber är en central poäng med valet av Helsingborg som mötesplats. Liksom att länderna på ömse sidor av Sundet faktiskt ligger i topp för stödet till Ukraina.
Det är helt rätt tänkt från svensk sida och bra jobbat av ledningen i Helsingborgs stad.
För visserligen är Ryssland uttryckligen NATO:s främsta hot alltsedan det första ryska angreppet på Ukraina 2014.
Men det betyder inte att det upplevs på samma, akuta, vis hos samtliga allierade. I södra Europa är Ryssland – och Ukraina – långt borta, både geografiskt och mentalt. Och var den amerikanske presidenten egentligen står i frågan är diplomatiskt sagt rätt oklart.
I dessa tider är NATO dessvärre inte den mest harmoniska av familjer. Senast i påskas levererades en rad nya utfall från Vita huset, där Trump återigen siktade in sig på Grönland.
Men tanken med NATO är ju, som väl är bekant för de flesta utanför Trumps nära vänkrets, att medlemsländerna har förpliktigat sig att försvara varandra vid yttre angrepp; inte att en allierad – och tillika den största – hotar att angripa en annan (i detta fall Kungariket Danmark).
Nu har NATO tagit sig igenom åtskilliga kriser under sina hittills 77 år som allians och lär förhoppningsvis överleva även Trumps år vid presidentmakten, även om det inte är någon dans på rosor.
Men banden de allierade emellan är starka. Och i Helsingborg får de 32 utrikesministrarna med entourage – totalt sett runt 1.000 personer, inklusive media – ännu ett tillfälle att odla sina relationer och stärka det transatlantiska försvarssamarbetet och säkerheten för oss alla.
Först under middagen i de ex-kungliga gemaken på Sofiero den 21 maj, och därefter under en heldag med överläggningar på Clarion Sea U.
Det lär märkas när hela den brokiga NATO-familjen anländer i maj. Och de är varmt välkomna – för inte finns det väl någon bättre plats att påbörja ett mer harmoniskt kapitel än här i Sundets Pärla?