Den 20 januari utsågs Marco Rubio till amerikansk utrikesminister, en av de viktigaste posterna i administrationen. Med tanke på de många och snabba förändringarna som hittills har kännetecknat Donald Trumps presidentperiod nummer två så är det viktigt att följa utrikesministerns uttalanden för den som vill förstå politiken. Vilka budskap för han fram och vilka slutsatser kan vi dra av dessa?

Natos utrikesministrar höll ett möte i Bryssel i början av april där även Marco Rubio deltog. Det hade av naturliga skäl uppstått en viss oro inom Nato under vintern, huruvida USA skulle stanna kvar i alliansen eller lämna den. Rubio tycktes vara väl medveten om denna oro och i ett kort tal tog han därför själv upp ämnet med några lugnande punkter:

  • USA är idag en lika aktiv medlem i Nato som någonsin tidigare och man kommer att stanna kvar.
  • Rubio talar om hysteri och överdrifter om de farhågor kring USA:s engagemang som han mött i globala och amerikanska media och han menar att detta är oberättigat.
  • President Trump är inte emot Nato. Det presidenten vänder sig emot är att organisationens medlemmar inte lever upp till de krav som läget i omvärlden ställer på oss.
  • Omvärldsläget kräver större satsningar, upp till 5% av BNP, även för USA.
  • Samtidigt uttrycker Rubio förståelse för våra olika nationella välfärdssystem och att det kan ta tid för européerna att nå målet. Men rörelsen i rätt riktning måste finnas.

Sammantaget är detta ett budskap som är ganska hoppfullt. Det förstärker även vad den nye amerikanske ambassadören till Nato, Matthew Whitaker, sade i början av mars: ”…US commitment to the alliance is ironclad”.

Men utrikesminister Rubios dilemma är att den amerikanska linjen i Natofrågan inte riktigt hänger ihop. Eller mer drastiskt uttryckt, det kanske inte ens finns en linje. Låt oss se närmare på tre områden vilka alla har synts i våra nyhetsflöden sedan januari.

1) Donald Trumps hotfulla uttalanden om Grönland och Kanada

”Kanada är den 51:a delstaten”. ”USA behöver Grönland”. Utöver att Trumps olika utspel om grannarna i norr har väckt både häpnad och kritik inom och utanför USA så får de en särskild betydelse just för Natos medlemsstater:

  • Genom att ta sig rätten att öppet hota långvariga allierade – både Danmark och Kanada har varit medlemmar sedan Natos grundande 1949 – så slår man sönder det mellanstatliga förtroende som byggts upp under lång tid. En ny sorts misstro har på kort tid fått fäste inom Nato och den lär inte gå att förhandla, kommendera eller budgetera bort.
  • Är det slut med dessa övertramp, eller kommer det fler? Man kan säkert uppfinna ”skäl” att kontrollera Svalbard, Gibraltar, Gotland eller varför inte Åland? Den moraliska spärren har uppenbarligen redan släppt.
  • Hittills har vi vant oss vid två auktoritära makter, Ryssland och Kina, som vill demontera den regelbaserade världsordningen och en tredje makt som har varit en garant för densamma. Om nu även USA anser sig stå över lagen, så närmar vi oss en ytterst obehaglig fråga. På vilka grunder kan Europa motivera att bibehålla alliansen med en stormakt som inte bryr sig om internationell rätt? Vi är inte riktigt där ännu, men vi måste börja fundera på det otänkbara.

2) Synen på Rysslands angreppskrig i Ukraina

Här kan det vara bra att påminna sig om orsaken till att Nato grundades. I Europa finns en bred uppfattning om att Ryssland utgör det största säkerhetshotet i dag, liksom som under det kalla kriget, även om medvetenheten om detta hot tycks variera något med avståndet.

Därför skaver det när Donald Trump på olika sätt visar prov på förståelse för aggressorn Ryssland:

  • De usla relationerna med Ukraina med en rad nedsättande omdömen där Trump nyligen till och med har nekat ukrainska vapenköp. Världen har inte heller glömt president Zelenskys besök i Vita huset i vintras.
  • Oviljan att kritisera Ryssland, inte ens i samband med ryska terrorbombningar.
  • I FN-resolutioner riktade mot Ryssland, där USA har valt att rösta med länder som Belarus, Haiti och Nordkorea mot ett i allt väsentligt samlat Väst. Vem såg det komma?
  • Förhandlingarna med Ryssland har överlåtits till Steve Witkoff, en person med mycket begränsad erfarenhet av diplomati och som dessvärre har utmärkt sig negativt genom uttalanden som ligger helt i linje med Kremls uppfattning.

En försvarsallians fungerar allra bäst när dess medlemmar är någorlunda överens om hotbilden. Hur väl stämmer det in på dagens Nato?

3) Ned- eller upprustning?

Som nämnts ovan, återkom Marco Rubio i Bryssel till målbilden att Natos medlemmar bör lägga upp till 5% av BNP på försvaret. Få av oss argumenterar idag för ett försvagat försvar, men i denna fråga bör vi ändå beakta åtminstone två saker:

  • I februari gjorde försvarsminister Pete Hegseth ett utspel om att frigöra 50 miljarder USD, eller 8% av budgeten, för att kunna omprioritera inom försvarsanslagen. Budskapet var inte helt tydligt och vissa bedömare drog förhastat slutsatsen att det skulle röra sig om 8% neddragning per år under fem år. Försvarsrelaterade aktier backade på börsen. Några veckor senare talar man om en massiv ökning av försvarsbudgeten från cirka 3,4% till 5% av BNP. På vilka grunder har man ändrat uppfattning från februari till april? Vidare, vilken kommer att vara den amerikanska linjen om några månader?
  • EU vill med projektet ”Rearm Europe” bygga ut europeisk försvarsindustri som ett alternativ till den amerikanska. Marco Rubio kritiserade detta i Bryssel, då USA helst ser en fortsatt vapenexport. När utrikesministern nu intygar att USA kommer att stå kvar i Nato, hur mycket handlar det egentligen om säkerhetspolitik och hur mycket är det ett försök att stödja amerikansk industri?

Det bör höra till utrikesministerns uppgifter att förmedla och stärka bilden av USA som en trovärdig internationell aktör och en god allierad inom Nato. Marco Rubios budskap motsägs dock av andra signaler från Washington D.C.

President Trumps tullkrig har väckt både motdrag och kritik, t ex av tullarnas beräkningsgrunder som sägs sakna all relevans, samtidigt som mängden pingvinrelaterade skämt har ökat lavinartat på världens sociala medier. De stora asiatiska ekonomierna överväger utökat samarbete, Kanada söker nya vägar och även Europa inom EU har fått ett nytt gemensamt problem att hantera. Uttalanden från försvarsminister Pete Hegseth och vicepresident J D Vance indikerar en annan syn på Nato än den som Rubio vill förmedla.

Omfattande politiska förändringar i sig behöver inte vara dåligt och i den nya amerikanska politiken finns flera goda föresatser, som till exempel att begränsa offentligt slöseri, börja åtgärda den stora amerikanska statsskulden och stärka Europas försvarsförmåga. Fullt rimliga mål. Men att ett mål i sig är gott innebär inte nödvändigtvis att de valda metoderna också är bra.

Mycket av det som utrikesminister Rubio vill lyfta fram motsägs av andra delar av administrationen, i ord eller handling. Vi får avvakta och se hur länge han accepterar att arbeta under dessa förutsättningar.

Någon kanske menar att vi just nu är i en övergångsfas och att vi inte ska dra alltför långtgående slutsatser av det som sker i dagsläget. Ganska snart kommer förändringstempot och konfrontationsviljan att avta. Läget stabiliserar sig, finner en ny balansnivå. Kanske, kanske inte.

Vi känner alla till uttrycket ”en elefant i porslinsbutiken”. Förr eller senare lyckas man nog få ut elefanten ur butiken, men vid det laget kommer ingenting att vara sig likt.

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.