Ett framträdande drag i den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin (National Security Strategy, NSS) är USA:s frivilliga tillbakadragande från rollen som världens dominerande supermakt. Strategin bygger i själva verket på ett märkligt accepterande av Rysslands och Kinas visioner om en multipolär värld. Det är delvis därför den välkomnades av Ryssland, där Kremls talesperson Dmitrij Peskov kallade den ”i stor utsträckning förenlig” med Moskvas världsbild.
Den nya NSS står i skarp kontrast till den föregående strategin från 2022, som slog fast ambitionen att bevara USA:s globala dominans och tränga tillbaka utmanare genom att arbeta tillsammans med allierade och partners. Den nya NSS tar tydligt avstånd från idén om USA som ledare för en unipolär världsordning som uppstod efter Sovjetunionens fall. NSS hävdar att amerikanska eliter efter kalla kriget strävade efter ”permanent amerikansk dominans över hela världen”, ett angreppssätt som strategin uttryckligen avvisar. I stället slår den fast att ”andra länders angelägenheter bara angår oss om deras aktiviteter direkt hotar våra intressen”. Denna omorientering får långtgående konsekvenser för USA:s säkerhetspolitik. Vissa konsekvenser erkänns i strategin, men andra förbises. USA:s närmaste allierade i Europa kommer sannolikt att känna av effekterna mest, eftersom NSS betonar att ”tiden då USA bar upp hela världsordningen som Atlas är över” och uppmanar Europa att ta ”primärt ansvar för sitt eget försvar”.
Man kan hävda att USA:s nya självbild som en stormakt bland andra inte är ett frivilligt tillbakadragande utan ett accepterande av en oundviklig verklighet. Genom att anpassa sig redan nu, lyder argumentet, kommer USA att vara bättre positionerat för att möta framtida utmaningar. Men så fungerar inte världssystem – de formas inte i förväg av de val som ett enskilt land gör. Snarare växer det internationella systemet fram ur staters långsiktiga utvecklingsbanor i förhållande till varandras makt.
NSS tycks ta det anmärkningsvärda steget att dela in världen i intressesfärer, en formulering som påminner om 1800-talets multipolära värld. I denna syn på världsordningen har stormakter rätt till en inflytelsesfär över mindre stater, vanligtvis i sitt närområde. För USA innebär detta, enligt NSS, en återgång till Monroedoktrinen med målet att återupprätta amerikansk överhöghet på västra halvklotet. I Asien söker USA starka relationer med Kina som bygger på styrka, inte tvång. I ett tal den 6 december redogjorde USA:s krigsminister Pete Hegseth för Trumpadministrationens Asienlinje, som han sade byggde på ”flexibel realism” och ”inte syftar till dominans, utan snarare till en maktbalans”.
Konsekvenserna för Europa i en värld som återigen delas in i inflytelsesfärer skulle bli allvarliga. Det skulle innebära slutet för den transatlantiska gemenskapen, som bygger på den odelbara kopplingen mellan Europas och USA:s säkerhet.
Sedan den andra Trumpadministrationen tillträdde har USA upprepade gånger skickat chockvågor genom Europa. Vid det här laget har varningsklockorna ringt så många gånger att ljudet blivit konstant. Europa pressas nu både från öst och från väst.
I öster gränsar Europa till Ryssland, en revisionistisk stat som vill utöka sin politiska makt och sitt territorium på Europas bekostnad. Huvudsyftet med Rysslands decennielånga kampanj av hybridkrigföring mot Europa är att förbereda marken för en splittrad kontinent som är tillräckligt svag för att acceptera en utvidgad rysk inflytelsesfär. Mellan de nyligen föreslagna fredsplanerna för Ukraina och NSS har USA antytt att man vill återställa strategisk stabilitet, stoppa Ukraina och andra länder från att gå med i Nato samt fördjupa det ekonomiska samarbetet med Ryssland. Men detta angreppssätt kommer inte att tillfredsställa Ryssland – det kommer bara att vässa dess aptit. Det NSS inte tar höjd för är att revisionistiska stater inte nöjer sig med status quo.
I väster är Europa militärt allierat med ett USA som signalerar att det förbereder sig på att överlåta ansvaret för kontinentens konventionella försvar till européerna, samtidigt som man enbart upprätthåller det nukleära paraplyet. Enligt vissa källor behöver Europa ta över detta ansvar redan 2027. Om Europa ska kunna navigera som en egen pol i en ny, multipolär värld kommer det att ske genom Europeiska unionen (EU). Endast EU – inte Tyskland eller Frankrike ensamma – är tillräckligt stort för att utöva det inflytande som krävs för en global maktposition.
NSS behandlar inte Europa som en respekterad partner. Den kritiserar kraftigt Europas resultat inom ekonomi, försvar och demokrati, samtidigt som den hotar kontinenten med att lämnas åt sitt öde. Samtidigt understryker strategin att USA inte kan hantera världen utan Europa. Strategin uppmanar till att ”odla motstånd mot Europas nuvarande utvecklingsbana inom europeiska nationer”, vilket skulle innebära att lägga sig i europeiska staters inrikespolitik för att försvaga EU. Om en sådan linje genomförs skulle den undergräva USA:s ambitioner att samarbeta med Bryssel för att nå ekonomiska vinster i Asien och i det globala syd, vilket strategin också föreslår. USA skulle vinna på att avstå från att ingripa i Europas inrikespolitik och i stället samarbeta med EU i ekonomiska frågor av gemensamt intresse.
Men eftersom EU inte utformades som en militärallians behöver unionen skynda på den pågående uppbyggnaden av sina försvarsförmågor för att kunna fungera som en global aktör. Så länge Nato består måste kärnan i Europas försvarsansträngningar vara förankrad i alliansen. USA kan bidra genom att stödja den europeiska försvarsindustrin och möjliggöra en ordnad förskjutning av förmågor och ansvar inom Nato.
När USA antar ett synsätt där världen organiseras i inflytelsesfärer måste Europa kliva fram. Om Europa ska kunna stå emot ett aggressivt Ryssland krävs brådskande investeringar i innovation, militär förmåga och beredskap, energisäkerhet och samhällelig motståndskraft. Kontinenten behövde förmodligen inte ännu en väckarklocka – men den har kommit.