Sammanfattning:
USA:s roll i Europas säkerhet kvarstår som central, men osäkerheten kring framtida amerikansk utrikespolitik understryker vikten av att Europa stärker sin försvarskapacitet, minskar sitt beroende av amerikansk militär och underrättelsetjänst, samt tar ett större ansvar för sin säkerhet.
Den globala maktordningen är i förändring från en unipolär världsordning, dominerad av USA, till en multipolär struktur där revisionistiska krafter som Kina och Ryssland utmanar den liberala värdegrunden.
Rysslands invasion av Ukraina är en avgörande prövning för den regelbaserade ordningen och västvärldens sammanhållning. Ett nederlag för Ukraina riskerar att stärka både Rysslands och Kinas expansionistiska ambitioner, vilket gör omfattande militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina avgörande. Samtidigt finns en växande skepsis i USA mot fortsatta stöd, vilket återspeglas i den republikanska debatten.
Osäkerheten gör att Europa måste förbereda sig på en framtid där USA:s stöd inte kan tas för givet.
Europa står även inför utmaningar från hybridkrigföring, såsom cyberattacker och ekonomisk destabilisering, och behöver minska sitt beroende av kinesisk teknologi och rysk energi. För att hantera hoten från Kina-Ryssland-alliansen är det avgörande att Europa diversifierar sina internationella relationer genom att stärka samarbeten med demokratiska stater i Asien, Afrika och Latinamerika. Investeringar i avancerad teknologi, inklusive artificiell intelligens och kvantteknologi, är nödvändiga för att säkra Europas långsiktiga konkurrenskraft och skydda dess kritiska infrastruktur.
För Sverige och Europa innebär detta att prioritera ökade försvarsutgifter, stärka stödet till Ukraina, bidra till EU:s strategiska autonomi, och utveckla teknologisk och militär kapacitet för att öka självständigheten från externa aktörer. Genom att kombinera innovation, diplomati, resiliens och säkerhetspolitiskt samarbete med USA och andra demokratiska partners kan Europa och Sverige möta de globala utmaningarna och säkerställa långsiktig stabilitet och säkerhet i en förändrad värld.
Inledning
Den 16 december 2024 genomförde Atlantic Council’s Nordeuropakontor och UD i gemensamt värdskap en workshop på IVA Konferenscenter i Stockholm. Workshopen riktade sig till tjänstemän i Regeringskansliet och riksdagen, samt svenska experter från myndigheter, tankesmedjor och forskningsinstitut, medan talarna var inbjudna experter från USA, Tyskland, Finland and Danmark. Syftet var att analysera USA:s framtida roll globalt och för Europas säkerhet, den förändrade maktordningen i världen och dess påverkan på transatlantiskt samarbete, samt att identifiera styrkor som Europa och Sverige bör utveckla för att hantera globala förändringar och konkurrensen från Kina. Diskussionen, som hölls under så kallade ”Chatham House rules”, fokuserade på två nyckelområden:
- USA:s framtida roll i världen och i Europa
- Starkare tillsammans: att möta utmaningar genom transatlantiskt samarbete
I det följande redogörs för huvuddragen i diskussionerna utifrån dessa två områden.
USA:s framtida roll i världen och i Europa
Deltagarna underströk att diskussionen om USA:s framtida roll i världen och Europa var både aktuell och brådskande i ljuset av globala förändringar och framväxande makter. De betonade vikten av att anpassa politiken till ett föränderligt internationellt system som utmanades av olika maktcentra.
Diskussionerna kretsade kring huruvida världen rör sig från unipolaritet (dominerad av USA) till en bipolär ordning (USA kontra Kina) eller en multipolär struktur med ökat inflytande från regioner som den ”globala södern”. En central analys var idén om en arkitektur där parallella internationella ordningar bildades baserade på olika regelverk och intressen, exempelvis en västerländsk liberal ordning, en Kina-ledd handelsbaserad ordning och en Rysslandsledd ordning beroende av strategiska relationer. Dessa strukturer skapade å ena sidan utmaningar från revisionististiska stater, å andra sidan nya möjligheter för lokalt och regionalt samarbete.
Vidare konstaterades att den liberala världsordningen sannolikt skulle bestå men begränsas till en grupp av västerländska stater. Rysslands invasion av Ukraina beskrevs som den mest betydande utmaningen mot den regelbaserade världsordningen sedan andra världskriget. I linje med Washington-toppmötets kommuniké som betonade att ”Ryssland strävar efter att fundamentalt omforma den euro-atlantiska säkerhetsarkitekturen”, betraktade deltagarna Rysslands krig som avgörande för den globala ordningens framtid och ett test på västvärldens enighet. En rysk vinst i Ukraina skulle sannolikt uppmuntra vidare aggression och stärka Kinas ambitioner, exempelvis i Taiwan.
Med invasionens globala konsekvenser, framhölls vikten av att ge Ukraina omfattande stöd, inklusive avancerade vapen och ekonomiska resurser, för att säkerställa dess seger. Samtidigt uttryckte deltagarna oro för eventuella förändringar under Trump-administrationen, där ett fredsförslag med mindre gynnsam hållning gentemot Ukraina riskerade att underminera västerländsk enighet.
Deltagarna var eniga om att Europa stod inför en kritisk tidpunkt, där osäkerheten kring transatlantiska relationer belystes som en stor utmaning för Europa. Deltagarna pekade på möjliga förändringar, som minskad underrättelsedelning, omplacering av amerikanska militära styrkor och fokus på Asien och Stillahavsregionen.
Deltagarna ansåg att Europa måste agera snabbt för att stärka sitt ekonomiska inflytande och sin politiska enighet. Europa behövde också utveckla långsiktiga strategier för en mer självständig roll i syfte att kunna hantera ett mindre förutsägbart USA liksom en potentiellt mer isolerad amerikansk utrikespolitik.
Nato betonades som en fortsatt central aktör för Europas säkerhet, men deltagarna lyfte också vikten av att EU:s säkerhets- och försvarspolitik utvecklades och att EU tog ett större ansvar för sin egen säkerhet genom ökade försvarsutgifter samt stöd till Ukraina.
Regionala koalitioner av villiga aktörer, särskilt inom handel, säkerhet och klimat, betonades som mer relevanta än breda multilaterala avtal. Minilaterala samarbeten, som i Norden, Baltikum och Polen, framhävdes som framgångsrika exempel på proaktiv säkerhetspolitik. Dessa samarbeten ansågs kunna tjäna som modell för andra europeiska länder, särskilt i ljuset av svagheter i det fransk-tyska ledarskapet inom EU liksom Europas kollektiva handlingsproblem, vilket gjorde kontinenten sårbar.
Deltagarna diskuterade att Europa står inför betydande utmaningar i relationen med Kina, som har utvecklat en långsiktig strategi för självförsörjning och global dominans i ljuset av fortsatt konflikt med USA. Panelen belyste hur Kina utnyttjade västvärldens splittring och försvagning genom målmedvetna politiska initiativ och investeringar i teknik och innovation. Denna splittring underminerade Europas globala ställning och dess förmåga att agera enhetligt för att möte Kinas och Rysslands hybridstrategier.
Deltagarna framhöll att samarbetet mellan Kina och Ryssland, som omfattar militärt och teknologiskt utbyte, ytterligare hotade västerländska intressen. Kina stöttade Rysslands krigsmaskin i utbyte mot känslig militär teknologi, som ubåtsdata och nukleär expertis vilket i sin tur stärkte Kinas förmåga och underminerade västvärldens försprång. En sammanhängande europeisk strategi, som både adresserade Kinas utmaningar och upprätthöll starka relationer med USA, ansågs nödvändig. Deltagarna identifierade Indien, Brasilien och Turkiet som potentiellt viktiga aktörer i den globala maktkampen. En mer målinriktad europeisk strategi som erbjöd ekonomiska och säkerhetspolitiska fördelar till dessa länder ansågs nödvändigt för att vinna stöd och minska deras beroende av Kina och Ryssland.
Starkare tillsammans: att möta utmaningar genom transatlantiskt samarbete
Deltagarna underströk det transatlantiska samarbetets avgörande roll för att möta globala utmaningar kopplade till Kinas och Rysslands ökade inflytande. Deltagarna var överens om att oförutsägbarheten kring USA:s utrikespolitik och de globala maktförskjutningarna krävde ett mer robust och strategiskt partnerskap mellan Europa och USA, med fokus på säkerhet, ekonomisk motståndskraft och hantering av revisionistiska aktörer som Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea. Denna framväxande ”upprorsaxel”, diskuterades i form av en samlad utmaning mot den globala säkerheten och västerländsk dominans. Deltagarna beskrev hur dessa länder samarbetade för att underminera västvärldens ekonomiska och diplomatiska insatser genom att kringgå sanktioner, öka handel i icke-dollarbunden valuta och sprida desinformation. Deltagarna betonade vikten av ett stärkt transatlantiskt samarbete, baserat på gemensamma värden och strategiska mål för att möta denna växande hotbild och säkerställa stabilitet.
Panelen var överens om att USA:s roll i Europa är avgörande för att hantera dagens och framtida globala utmaningar, men lyfte fram osäkerheten kring USA:s utrikespolitik som en särskild utmaning. Diskussionerna pekade på vikten av att Europa kopplade sin säkerhetspolitik till utvecklingen i Asien och Stilla Havet, dit USA:s intressen alltmer koncentrerades. Ett misslyckande att anpassa sig till dessa prioriteringar riskerade att vidare minska Europas betydelse för USA:s utrikespolitik.
Diskussionerna tog även upp kärnvapnens ökande betydelse i konflikter, särskilt i relation till Ryssland och Iran. Rysslands användning av kärnvapen som avskräckning och Irans potentiella kärnvapenutveckling med Israels potentiella svar, oroade deltagarna. Förnyelsen av internationella avtal, som nya START-avtalet ansågs avgörande för att minska risken för kärnvapenspridning. Dock lyftes återigen osäkerhet kring USA:s engagemang för dessa avtal.
Policyöverväganden för Sverige
Talarna framhöll att Sveriges säkerhet och politik påverkades starkt av de globala maktförskjutningarna, där den försvagade regelbaserade ordningen och ökande spänningar mellan stormakter som USA, Kina och Ryssland var centrala faktorer. För att möta dessa utmaningar betonades behovet av strategiska insatser från både Sverige och Europa.
Deltagarna lyfte fram Sveriges och Europas ekonomiska styrka som en nyckeltillgång, men betonade att den behövde kopplas tydligare till säkerhetspolitiska mål genom strategiska investeringar i försvar och utveckling av verktyg som den strategiska kompassen.
Deltagarna framhöll även att Europa hade en unik förmåga att med diplomati påverka för att främja normer kring mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Denna styrka borde användas för att stärka samarbete och stabilitet, samt minska sårbarheter gentemot aktörer som Kina och Ryssland.
Försvar och säkerhet lyftes fram som centrala områden där stärkt samarbete inom EU och Nato var avgörande. I diskussionerna betonades osäkerheten kring USA:s långsiktiga engagemang i europeisk säkerhet och behovet av att öka investeringarna i nationella och gemensamma försvarsförmågor betonades. Målet att uppnå Natos riktlinjer om minst 2 % av BNP i försvarsutgifter ansågs avgörande, men det diskuterades även ett minimum på 3% av BNP.
Deltagarna lyfte fram vikten av att minska Europas beroende av kinesisk teknologi, kinesiska leveranskedjor samt rysk energi. För att stärka resiliensen och minska sårbarheten gentemot externa aktörer borde Sverige och EU i högre grad diversifiera sina strategiska relationer genom att ökad handel och partnerskap med demokratiska länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Samtidigt måste inhemska försvarsindustrier liksom energisäkerheten prioriteras för att uppnå större självförsörjning inom kritiska områden.
Informationssäkerhet och motståndskraft mot hybridkrigföring blev allt viktigare i ljuset av växande hot från cyberattacker och desinformation. Sverige, med sin teknologiska spetskompetens, kunde spela en nyckelroll i att utveckla Europas kapacitet att möta dessa utmaningar. Samtidigt var det viktigt att investeringar gjordes i ny teknologi, som artificiell intelligens och kvantteknologi i samarbete med transatlantiska partners för att stärka Europas konkurrenskraft och skydda kritisk infrastruktur.
Deltagarna betonade också behovet av att europeiska och amerikanska ledare förbättrade kommunikationen med sina medborgare för att skapa förståelse för hot och möjligheter i den förändrade globala ordningen.
Offentligt stöd var avgörande för att möjliggöra de politiska och strategiska förändringarna som krävdes för att hantera fragmenteringen av systemet och motverka populism och instabilitet som underminerade multilateralism och skapade osäkerhet kring långsiktiga strategier.
Sammantaget ansåg deltagarna att Europa och Sverige måste agera snabbt för att stärka sina positioner.