Så kom den, USA:s nya säkerhetsinriktning är överraskande svårhanterlig för Europa även om förväntningarna var små. Här några tankar rörande Europas strategiska utmaningar och möjligheter i den nya globala ordningen samt möjligheten at skapa en egen relevant europeisk maktbas.

Världen befinner sig i en period av geopolitisk omvälvning där maktbalansen skiftar och etablerade allianser utmanas. US National Security Strategy (NSS) utgör ett centralt dokument för att förstå USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska prioriteringar. Europas position präglas av både beroende och ambition om självständighet.

Hur kan Europa agera för att skapa en egen maktbas och etablera sig som en global aktör i paritet med USA, Ryssland och Kina. Detta särskilt mot bakgrund av den ökande osäkerheten kring amerikanskt stöd.

NSS understryker USA:s roll som garant för internationell säkerhet, med fokus på att bevara sin globala ledarroll, skydda nationella intressen och motverka hot från rivaliserande stormakter som Ryssland och Kina. Strategin betonar vikten av allierade och partners, men samtidigt förväntas dessa ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.

För Europa innebär detta att det transatlantiska samarbetet inte längre kan tas för givet. Amerikanska prioriteringar kan snabbt skifta beroende på inrikespolitiska förändringar och globala utmaningar.

USA:s strategiska omorientering mot Indo-Stillahavsregionen och dess ökade fokus på Kina innebär att Europas säkerhet och intressen riskerar att hamna i skymundan. NSS signalerar att Europa måste vara berett att hantera både traditionella och nya hot, såsom cyberattacker, desinformation, sabotageverksamhet, civil oreda och våld samt ekonomisk konkurrens, utan att förlita sig på amerikanskt stöd.

Europeiska unionen (EU) är världens största handelsblock och besitter tillsammans med Storbritannien betydande ekonomisk och teknologisk kapacitet. Dess påverkanskraft genom diplomati, normer och institutioner är stor. Samtidigt är Europas militära kapacitet splittrad och beroende av NATO, där USA är den dominerande aktören. Bristande politisk enighet och fragmenterade försvarssystem försvagar Europas förmåga att agera kraftfullt och snabbt vid kriser.

Europas svagheter framkommer tydligt när det gäller att ta gemensamma beslut i säkerhetsfrågor, hantera externa hot och upprätthålla territoriell integritet utan extern hjälp.

Europa behöver skapa en egen realistisk och relevant maktbas för att på likställd nivå kunna möta USA, Kina och Ryssland. Målet måste vara att minska sårbarheten för externa påtryckningar och skapa handlingsutrymme för att försvara egna intressen. En starkare europeisk maktbas skulle möjliggöra en mer balanserad relation med USA, samtidigt som Europa får kapacitet att agera globalt och hantera hot från Ryssland, Kina och andra aktörer på egna villkor.

Motiven för en självständig maktbas innefattar inte bara säkerhetspolitiska aspekter, utan även ekonomisk suveränitet, teknologisk konkurrenskraft och förmågan att forma internationella normer och regler.

Den största politiska utmaningen är bristen på enighet inom EU. Skilda nationella intressen och olika hotuppfattningar försvårar samordnade åtgärder. Ekonomiskt står Europa inför utmaningar som låg tillväxt, beroende av rysk energi och konkurrens från amerikanska och kinesiska teknikjättar.

Militärt är Europas försvarssamarbete fortfarande fragmenterat, och investeringarna i kapacitet och innovation är otillräckliga för att matcha USA:s eller Kinas nivåer. Bristen på en gemensam europeisk försvars- och säkerhetspolitik försvårar möjligheten att snabbt och effektivt möta hot mot kontinenten. Det är viktigt att öka försvarsförmågan utan att erodera samarbetet eller kraften i Nato, innefattande samarbetet med Storbritannien.

Ytterligare hinder utgörs av interna politiska rörelser som ifrågasätter europeisk integration, samt externa aktörer som aktivt försöker splittra och destabilisera det europeiska projektet, Ivrigt understödda av Iran, Kina och Ryssland.

Trots dessa utmaningar finns betydande möjligheter för Europa att stärka sin maktbas. Fördjupat samarbete inom försvar, säkerhet och teknologi kan skapa synergieffekter och öka Europas globala inflytande. Initiativ som Permanent Structured Cooperation (PESCO) och European Defence Fund är exempel på institutionell utveckling som kan stärka den gemensamma försvarsförmågan.

Europas starka forskningsmiljöer, innovationskraft och fokus på hållbar utveckling ger förutsättningar för att bli ledande inom framtidens teknologier. Genom att utveckla gemensamma strategier för digitalisering, energisäkerhet och klimatpolitisk kan Europa positionera sig som en global normgivare. Samarbete med likasinnade länder och regioner utanför EU, samt stärkta partnerskap med Afrika och Asien, kan bredda Europas strategiska handlingsutrymme och ekonomiska bas.

Några möjliga steg:

Utveckla snarast en ny europeisk säkerhetsstrategi som pendang till den amerikanska.

Skapa ett suveränt europeiskt nukleärt skydd genom att utveckla den franska avskräckningskapaciteten. Klargör, om möjligt, en ny befälsordning.

Fördjupa försvarssamarbetet inom europeiska Nato utveckla gemensamma militära kapaciteter, öka investeringarna i forskning och innovation samt skapa interoperabla system för att minska beroendet av USA.

Utveckla ekonomisk och teknologisk suveränitet: Investera i strategiska industrier och råvaruutvinning, minska beroendet av USA och Kina, främja europeisk innovation inom nyckelområden som AI, kommunikation, verktygsmaskiner, energi och cybersäkerhet.

Bygg bredare internationella partnerskap i syd. Stärk relationerna med andra demokratiska länder och regioner för att skapa nya allianser och diversifiera Europas ekonomiska och säkerhetspolitiska bas.

Viktigast är dock att kraftfullt vidareföra det europeiska ekonomiska projektet, skapa en grogrund för innovation och investeringar. Ta bort återstående nationella hinder, skapa en gemensam europeisk börs, tillskapa ISK konton i hela Europa, så att fransmän och tyskar slutar att ha sin ekonomiska framtid i madrassen.

US National Security Strategy sätter ramarna för en ny global ordning där Europa måste agera mer självständigt för att säkra sina intressen och sin säkerhet. Trots betydande utmaningar är det nödvändigt för oss alla att Europa återtar sin plats bland de maktpoler som räknas.

För att bli en global aktör i nivå med USA, Ryssland och Kina krävs en gemensam vision för Europas framtid i kombination av politisk handlingskraft, strategiska investeringar och snabbt och konsekvent genomförande.

Om Europa lyckas ta tillvara våra möjligheter kan kontinenten gå från att vara en spelbricka till att åter bli en spelare i den internationella maktbalansen och att bidra till en mer stabil och hållbar global ordning, i god demokratisk anda.

Författaren är civilekonom.