Den snabba händelseutvecklingen och de tvära kasten i amerikansk utrikespolitik skapar en kavalkad av intryck som riskerar att dra vår uppmärksamhet från de frågor som är av central och långvarig betydelse för kontinenten Europa.
Europeisk säkerhetspolitik i vid bemärkelse bör helst inte kännetecknas av enskilda reaktioner på omvärldens agerande. Vi borde tydligare än nu formulera en sammanhållen linje, dels som något av vår egen åtgärdslista, dels som underlag för kommunikation med omvärlden, inte minst med USA.
Om drygt två och ett halvt år väljer amerikanerna en ny president. Vi vet inte vem som väljs, eller ens vilka som kommer att ställa upp som kandidater, men sannolikt kommer en av två saker att ske som en följd av valet:
- En ny administration fortsätter med en linje som liknar den nuvarande. Behovet av en stark europeisk säkerhetspolitik, baserad på egna förmågor, kvarstår oförminskat.
- En ny administration växlar spår och gör insatser för att reparera de förtroenden som under kort tid har slagits sönder. Ett sådant försök kan lätt leda till besvikelser. Vi ska inte vara säkra på att USA:s politiska skikt fullt ut har förstått vidden av den djupa europeiska misstro som uppstått och som kommer ta lång tid att reparera.
Oavsett vilket. Målstolparna är permanent flyttade. De transatlantiska relationerna 2029 kommer inte att vara desamma som de var 2024.
Möjliga beståndsdelar i en någorlunda gemensam europeisk linje
Inget av alternativen ovan är särskilt attraktivt för Europa. Men en sammanhållen och väl kommunicerad europeisk linje kan vara ett sätt att minska de negativa konsekvenserna, oavsett hur presidentvalet faller ut. Några punkter som vi skulle kunna utveckla och kommunicera med våra amerikanska allierade:
- Våra gemensamma meningsmotståndare, främst Kina och Ryssland, ser ett splittrat Väst som någonting positivt. Splittring inom olika länder (t ex genom populistiska rörelser som Reform UK, AfD, MAGA m fl), inom Europa (t ex Brexit, Ungern/ Slovakien) samt mellan USA och Väst i övrigt (tullkrig, etcetera). Det ligger i hela Västs intresse – och här har vi ett delat ansvar – att inte gå våra meningsmotståndare i Beijing och Moskva till mötes. Banden över Atlanten är värda att skydda och vi bör visa vår vilja att göra just det
- Handels- eller teknikkrig inom Väst har ingen segrare, även om olika parter kanske kan förlora olika mycket. Våra inbördes beroenden är alltför många och alltför tätt vävda. Den mest troliga vinnaren blir sannolikt Kina, vilket inte torde vara avsikten. Detta kan vara det bärande argumentet mot USA:s nuvarande politik
- Ansvaret för Europas försvar. I grunden är det sunt att ett folkrikt och välmående Europa inte är beroende av andra för sitt militära försvar. Vi ska inte ens försöka att argumentera emot. Samtidigt är det uppenbart att oberoende inte bara är en fråga om pengar. Det krävs också egna förmågor, som ledning, logistik, vapensystem, produktionskapacitet, underrättelseförmåga – och avskräckning. Ett USA som drar sig tillbaka från Europa får alltså räkna med att vår kontinent kommer att ersätta amerikanska förmågor med inhemska, med allt från lufttankning och satelliter till kalkylprogram och AI. Vi kan inte vara nog tydliga på denna punkt. Kanske bör vi tillsammans med USA skissa på en tidplan, så att alla inblandade har en gemensam bild av arbetet framför oss och tiden det kommer ta att ro förändringen i land
- Vi bör tala klartext om den uppenbara skillnaden mellan USA (ett land) och Europa (många länder, inget dominerande språk och med en politisk union som inte omfattar alla). Henry Kissingers berömda fråga ”Who do I call in Europe?” är enkel att besvara. Det finns ingen man kan ringa och betydelsen av detta enkla faktum måste USA:s politiska ledning förstå och ta till sig. EU är en politisk union, den europeiska delen av Nato något helt annat och kontinenten är en tredje definition. Allt ganska löst sammanhållet av några dussin språk och en mer än tusenårig period av otaliga inbördes konflikter konflikter medan USA har haft ett enda inbördeskrig
- Goda allierade försöker inte påverka varandra inifrån, försöker inte splittra varandra och utför inte heller andra ovänliga handlingar gentemot varandra. Det gör Marco Rubios besök hos Orbán i januari och JD Vance samtidiga besök hos tyska AfD en aning besvärande. Ungern har utvecklats till EU:s mest korrumperade land (Transparency International) och bägge besöksmålen kännetecknas av såväl misstro mot Bryssel som en positiv syn på Putins Ryssland, för övrigt samma Ryssland som ska ha bistått USA:s fiende Iran med målangivelser under den pågående konflikten. Nyligen blev det dessutom känt att Ungerns utrikesminister Péter Szijjártó vid ett antal tillfällen har ringt sin ryske kollega Lavrov i samband med möten i Europeiska rådet. Tidigare har Ungern förnekat att så har skett. Skulle Europa – rent hypotetiskt – börja närma sig Texit (förespråkare av ett självständigt Texas) skulle det antagligen inte uppskattas i Washington D.C. Kanske borde vi be Trumpadministrationen om ett förtydligande kring USA:s val av vänner på vår kontinent
- Från USA riktas kritik mot företeelser i Europa. Vicepresident JD Vance har uttryckt stark oro över yttrandefriheten och det har även andra gjort i samband med tvister mellan europeiska lagstiftare och amerikanska mediaplattformar. Till det har vi amerikanska farhågor angående Europas sociala förhållanden och vår förmåga till integration av immigranter. Vi européer skulle kunna avfärda all kritik genom att peka på omfattande brister i USA:s yttrandefrihet, t ex president Trumps återkommande kritik mot allt han uppfattar som ”fake news”, amerikanskt drogmissbruk eller en rad andra sociala problem som förefaller vara långt värre i USA än här. Men det är inte rätt väg att gå. Bättre att ta kritiken seriöst och reflektera över vad vi kan göra bättre. Ett exempel på förbättringspotential är den förre italienske premiärministern Mario Draghis rapport om europeisk konkurrenskraft som kom 2024 och som pekade på en rad ekonomiska tillkortakommanden, men EU:s reaktion har hittills varit allt annat än kraftfull. Naturligtvis är detta omständigheter som kan leda till kritik mot Europa.
Sammanfattning
I allt det som nu sker får vi inte glömma grunderna. Rysk imperialism är och lär förbli det dimensionerande hotet för vår kontinent. USA är av en rad goda skäl vår vän och vår naturliga allierade och vi bör vårda relationen, idag och i framtiden. Att USA drar sig ur ansvaret för Europas försvar är i sig helt naturligt och bör inte ses som ett hot.
Samtidigt sammanfaller inte alla intressen. En europeisk upprustning av försvaret kommer inte att bygga på anskaffning av amerikanska vapen. Vare sig Europa, andra kontinenter, regioner eller enskilda länder kommer att underordna sina egna långsiktiga intressen USA:s. Tvärtom. Tankegångarna bakom MAGA lär frammana svar i andra länder. Handlingar får konsekvenser.
Det kommande valet 2028 lär inte påverka läget i grunden. Talet om premiärminister Carney som ”USA:s 51:a guvernör” eller om behovet av att ”äga” Grönland kommer att leva med oss under lång tid. Trots detta bör Europas länder, både enskilt och i grupp, hålla fast vid linjen ”vänskap och allians”. Vi bör lyssna förutsättningslöst och självkritiskt på andras kritik, samtidigt som vi behöver vara så kyliga och tydliga som det bara går i de fall våra intressen inte är desamma som USA:s.