De senaste åren har det förekommit en debatt om uppdragstaktikens vara eller icke vara i svenska armén. Författarna till denna artikel har själva deltagit i denna och kan notera att debatten gjort visst avtryck i den nya utgåvan av Reglemente Armé Taktik (R AR Taktik 2023). Texten om uppdragstaktik är kraftigt utökad jämfört med föregångaren Arméreglemente Taktik från 2013 och det är dessutom lätt att vid en översiktlig läsning av reglementet få intrycket av att uppdragstaktiken lever och frodas i Sverige. Den innehåller många av de begrepp som förknippas med uppdragstaktik och mycket, ja det mesta, är helt relevant och fullständigt korrekt. Syftet med striden, detta centrala begrepp i uppdragstaktik används mycket flitigt. Men vid en mer kritisk granskning verkar dock texten mest syfta till att motivera sakernas nuvarande tillstånd, och sminka dem ytterligare för att förse dem med en uppdragstaktisk glans.
Tysk uppdragstaktik
Detta blir mycket tydligt om vi jämför den svenska versionen med originalet, den tyska. Marco Sigg publicerade 2014 en avhandling om uppdragstaktik i den tyska armén mellan 1869 och 1945 – med titeln Der Unterführer als Feldherr im Taschenformat (Lägre chef som fältherre i fickformat) – som fångar avsikten med uppdragstaktik. Siggs undersökning bygger på tidigare forskning samt ingående studier av tyska reglementen, föreskrifter och samtida tidskriftsartiklar.[1]
Enligt Sigg var utgångspunkten för den tyska uppdragstaktiken att öka den militära effektiviteten och byggde på sju samverkande komponenter: samfälld handling, ledningsprocessen, bedömningsförmåga, självständighet, beslutsamhet, offensivanda och lydnad. Det är inte möjligt att inom ramen för denna artikel fullständigt utveckla Siggs modell, utan vi kan konstatera att det sedan tio år tillbaka finns en mycket ingående kunskap om tysk uppdragstaktik.
Några av aspekterna i de olika komponenterna behöver dock lyftas fram eftersom de inte normalt förknippas med den svenska versionen av uppdragstaktik. Samfällt handlande innebar enhetligt handlande mot ett gemensamt mål vilket omfattade samordning genom befäl, men även att metoderna behövde anpassas efter läget och betydelsen av att leda från täten för att själv snabbt kunna göra bedömningar, fatta beslut och rycka med sig truppen.
Beträffande ledningsprocessen var denna utformad för att understödja övriga komponenter vilket innebar att den betonade förmågan att göra lägesbedömningar, snabb beslutsfattning och ordergivning samtidigt som bedömningsförmåga innebar att alla former av schabloner och schematism skulle undvikas. Det centrala var ändamålsenlighet i varje läge. Vidare innebar självständighet handlingsfrihet att handla på eget initiativ inom givet uppdrag, men också att handla utan uppdrag eller att avvika från givet uppdrag. Uppdragstaktik förutsatte dessutom beslutsamhet och moraliska faktorer som djärvhet, mod samt handlingskraft och ansvarsglädje. Ansvarsglädje innebar viljan att handla på eget ansvar, ytterst att avvika från givet uppdrag för att uppnå högre chefs avsikt och var således starkt kopplad till både bedömningsförmåga och självständighet.
Offensivanda innebar framåtanda och stridsmoral samt att hela tiden sträva efter att vara i förhand för att därigenom underlätta de egna handlingarna genom att fienden skulle komma i efterhand. Avslutningsvis hade lydnad en funktionell innebörd, framför allt förmågan att sätta sig in i överordnads situation och kunna inordna sig, eller med ett svenskt begrepp att handla i chefens anda.
Det något överraskande med dessa sju samverkande komponenter som utgjorde den tyska uppdragstaktiken är att de inte framstår som särskilt tidsbundna, utan att de enligt författarnas bedömning i allt väsentligt fortfarande skulle vara användbara för att formulera ett sammanhållet svenskt ledningskoncept. Det centrala i den tyska versionen är samfällt handlande mot ett gemensamt mål som underbyggs av självständiga, omdömesgilla, handlingskraftiga chefer som villigt påtar sig ansvar för sina beslut även om de ytterst innebär att avvika från givet uppdrag. Originalversionen har dessutom till skillnad från den oprövade och till stora delar osammanhängande svenska versionen empiriskt visat sig fungera framgångsrikt under krigsförhållanden.
Det är givetvis inte möjligt, och sannolikt inte heller ändamålsenligt, att försöka åstadkomma en exakt kopia, men samtidigt kan den svenska versionen inte skilja sig hur mycket som helst från den tyska utan att det blir en annan väsensskild företeelse med andra effekter. Detta även om man använder det prestigefyllda begreppet uppdragstaktik.
Beskrivningen av uppdragstaktik i R AR
Vad har då det nya taktikreglementet för armén att säga om uppdragstaktik? Redan i inledningsstycket om uppdragstaktik i R AR Taktik 2023 blir de samtida svenska utgångspunkterna tydliga:
Uppdragstaktiken bygger på att armén har en tillåtande kultur och välutbildad personal samt att våra chefer och soldater lär känna varandra och kan bygga upp förtroende och tillit. Uppdragstaktiken leder till att vi tar ansvar och vågar ta initiativ.[2]
Det är i sig inte fel att tillåtande kultur, förtroende och tillit, välutbildad personal och personkännedom är viktigt inom ramen för uppdragstaktik, men det är intressant att dessa, lite mjukare sidor framhålls och inte aggressiva, självständiga och handlingskraftiga chefer på alla nivåer, vilket borde vara det som är kännetecknet för ett uppdragstaktiskt system. Detta innebär att det första anslaget som ska beskriva uppdragstaktik lägger ansvaret för att det ska fungera på systemet som helhet, det vill säga på ingen, i stället för att tydliggöra att chefer på alla nivåer förväntas agera aggressivt och självständigt.
I tysk uppdragstaktik var ansvar centralt. Chefer förväntades handla aggressivt, och självständigt ta initiativ genom att, när så var lämpligt, ändra inte bara tillvägagångssätt utan också ta sig själva en annan uppgift än den de erhållit. Detta på eget ansvar. Ansvarsglädje var alltså direkt kopplat till självständighet och omdöme, en i uppdragstaktik central egenskap som inte nämns i den svenska texten, men utan vilken ansvar blir en innehållslös klyscha. Tillåtande kultur låter onekligen fint, men tillåtande för vad? För att handla självständigt efter eget omdöme, att avvika från givet uppdrag, att ta ansvar för egna handlingar? I uppdragstaktik är begreppet välutbildad personal starkt knutet till förmågan att göra självständiga bedömningar och sätta sig in i överordnads situation, men också till moraliska faktorer som djärvhet, mod och beslutsamhet som gör att individen kan ta ansvar genom att ta initiativ och handla självständigt.
I det längre stycket som avhandlar ledningsfilosofi grävs det lite djupare men texten vågar inte ta steget fullt ut.
Grunden i vår ledningsfilosofi uppdragstaktiken är att förtroende och tillit ska göra att vi kan ge och ta ansvar. Med ansvaret följer möjligheter att ta initiativ och en acceptans för att vi tar initiativ. Uppdragstaktiken kräver kreativitet och självständighet i tanke och beslutsfattning.[3]
Åter betonas i första meningen förtroende och tillit. Inte fel, men om man tror att de räcker med det för att uppdragstaktik ska fungera kommer man att bli besviken. Den därefter följande meningen är mycket talande för den svenska inställningen. Initiativ är en möjlighet som ska accepteras. Tillsammans med den sista meningen i citatet så ligger formuleringen bedrägligt nära vad man skulle kunna förvänta sig av en text om uppdragstaktik. Men orden möjlighet och acceptans sänker det hela. Ansvar och initiativ är inte bara möjligheter som ska accepteras, utan något som förväntas av chefer på alla nivåer.
Texten innebär således en återhållen form av uppdragstaktik i linje med det svenska uttrycket ”ingen herrarnas fria åkning” som har en vass udd mot att underlydande ”tar sig friheter”. Men uppdragstaktik handlar just om att underlydande självständigt ska identifiera och utnyttja oförutsedda tillfällen på stridsfältet genom att låta det åkas fritt mot avsikten med striden, dock under ansvar.
Uppdragstaktiken sätter avsikten med striden, eller syftet om man så vill i centrum. Punkt. Införandet av ”målsättningar” visar hur oförmögna vi är att inse konsekvensen av vad den felaktigt hyllade målbilden får för uppdragstaktiken.[4] Alternativt så anser vi att denna konsekvens är önskvärd och accepterar att den svenska uppdagstaktiken inte fokuserar på avsikter eller syften utan på nedbrutna detaljstyrande förutbestämda målsättningar, vilket gör den väsensskild från tysk uppdragstaktik.
Dessutom framhåller reglementet betydelsen av ”uppgiftsdisciplin med förståelse för uppdragets och stridens syfte, och därtill positiv rapportering”. [5] Det försåtliga i denna text, som i huvudsak är bra, är begreppet ”positiv rapportering”. Denna går ut på att när ett tillfälle på stridsfältet yppar sig rapporterar man det och föreslår vad som kan göras för att utnyttja det. Högre chef har sedan att värdera detta i förhållande till helheten och ge tillstånd eller avslå. Tysk uppdragstaktik gick ut på att man efter egen bedömning och på eget ansvar tog initiativ för att uppnå avsikten med striden, även om man då frångick den ursprungliga uppgiften, det vill säga man handlade utan att i förväg begära tillstånd eller ”att dialogisera” med högre chef. Alltså inte positiv rapportering, utan positivt agerande!
Det normala tillvägagångssättet i Sverige är inte att passivt invänta tillstånd om ett gynnsamt läge för exempelvis ett motanfall infinner sig. Riktigt så illa är det inte (för det mesta), utan chefen förbereder sig genom att omgruppera förband för att nyttja väntetiden positivt. Risken är dock stor att det i snabba och dynamiska stridsförlopp tar så lång tid innan man får tillåtelse att anfalla att tillfället passerat och fienden hunnit vidta motåtgärder, till exempel organisera ett försvar. Hela tanken med uppdragstaktik, att chefer som ser möjligheten att gynna striden mot syftet, fattar ett beslut på eget ansvar och handlar självständigt för att utnyttja tillfället innan det passerat, torpederas av tillförseln av begreppet positiv rapportering. Förlorad tid innebär förlorade tillfällen som leder till förlorad strid, förlorade soldater och förlorad materiel.
Under rubriken uppdragstaktik i armén utvecklas innebörden av uppdragstaktik och hur den utövas. [6] Åter så står det mycket som i grunden är bra och skulle kunna vara hämtat från en tysk text från 1900-talets början. Men åter finns det ord insprängda som begränsar och låser in uppdragstaktiken i en alldeles för trång bur. Syftet ska vara i centrum, men sedan återkommer målsättningar som förtydligar vad som ska göras. Tydligen förväntas syftet inte räcka för att skapa denna förståelse utan det måste brytas ner i konkreta målsättningar, som i en målbild? Där faller syftet platt. ”Syftet med striden är att …. Men det du verkligen ska göra är A, B och C”. Då kommer A, B och C att vara det som styr mottagarens tankar och syftet blir en läpparnas bekännelse till ett koncept som inte tillämpas.
Det är intressant att man inte använder ordet uppgift i texten i R AR T 2023, utan uppdrag. Om man bara döpt om uppgift till uppdrag så båtar det dock föga, mer än att åter vara en fernissa som ger intryck av att uppdragstaktik är det som tillämpas. Om uppdrag har en annan innebörd än uppgift, och att de fastställda uppgifterna som sådana utgått, så skulle det varit ett oväntat stort steg mot en uppdragstaktik värd namnet där avsikten är styrmedlet i fokus, inte detaljerade uppgifter. Men varför har man då valt att behålla stridsuppgifterna med samma innebörd som tidigare, samtidigt som målbilden förefaller vara kvar? Dessutom framgår att stridsuppgifterna på ett ”konkret sätt uttrycker vad som ska göras för att nå målsättningar och syften”.[7]
Vidare kan chefen vid behov ta sig en ny uppgift om detta bär mot syftet. Det hade kunnat vara revolutionerande och verkligen motsvara att en chef självständigt förväntas byta uppgift på eget ansvar utan dialog med högre chef. Men i kommande stycke inskärps det tydligt att uppdragsdialogen, utbytet av lägesuppfattningar mellan chefen och dennes chef, måste fullföljas över tid och inte minst under genomförandet. Här görs ingenting utan att högre chef godkänt det. Poängen med uppdragstaktik är att en chef ska ha en skyldighet att på eget ansvar, utan att fråga om lov eller dialogisera, byta uppgift om chefen anser att det är lämpligare för att nå avsikten med striden.
Ledning och ledarskap
Under rubriken ”Förtroende, ansvar och initiativ” står det åter mycket bra om uppdragstaktik. Något som vi upplever som en synnerligen viktig ”nyhet” är att ledarskap åter verkar ses som en integrerad del av ledning, och inte som en separat företeelse, såsom det beskrevs i AR Taktik 2013. Den traditionella formuleringen i svenska reglementen har varit att en chef ska leda striden där denne kan se och påverka vad som händer när det händer. Det är sant i sig, men eftersom det moderna stridsfältet är ganska stort och ofta oöverblickbart kan det vara ännu viktigare att chefen, inte ser striden, utan syns i striden där faran är som störst, för att gjuta mod och vilja i sina underställda, eller med en tidigare formulering ”rycka med sig truppen”, hur omodernt det än kan låta. I kritiska lägen, t ex vid en motgång eller om anfallet kört fast, är chefens personliga påverkan mer verksam än mycken ordergivning.
I likhet med tidigare återfinns formuleringar som först ger ett intryck av att underlydande förväntas handla självständigt och ta ansvar för att nå högre chefs mål och syfte för att sedan begränsa handlingsfriheten ”Uppdragsdialogen måste fullföljas över tid, framför allt i genomförandet.” och ”Uppföljning syftar till att bibehålla ordning i helheten.”[8]
Att ”ordningen måste bibehållas” skär sig ganska rejält med Clausewitz teser om krigets friktioner, det som skiljer planen från det verkliga kriget, som vi formellt bekänner oss till. Här kommer det franska, det metodiska, fram tydligt. Detta är en text vi inte kan påminna oss så tydligt stått i AR Taktik 2013. Tyskarna skapade inte ordning genom att försöka påtvinga ordning på ett kaos med metod och struktur från högre chef utan genom att nyttja kaoset och låta underställda ta initiativ för att servera högre chef en ordning underifrån att utgå från och därigenom vara i förhand. Detta tyder åter på en grundläggande oförståelse för vad uppdragstaktik egentligen är.
Målbild utan avsikt
Den för närvarande tillämpade svenska ”uppdragstaktiken” har ett tydligt fokus på att man ska lösa tilldelad uppgift genom att uppnå vissa målsättningar uttryckta i en målbild. Vi pratar om syftets betydelse, men i metoden är det uppgiften som förvandlas till målbild där slutläget spikas, oftast knutet till viss terräng, redan innan genomförandet påbörjats. Syftet har faktiskt ingen som helst betydelse i vår ledningsprocess och den stödjer därför inte uppdragstaktiken. Tyvärr kvarstår denna ordning med syftets roll i praktiken i R AR Taktik 2023 trots att ordet syfte används flitigt, så flitigt att man undrar om det inte är en rökridå för att förhindra kritiken mot syftets underordnade roll i vår metod.
Det är sedan målbilden, och därmed uppgiften, och inte avsikten, som ligger till grund för genomförandeidén. Till detta läggs en uppföljningsplan, en beslutstödsplan samt en underrättelseinhämtningsplan som ska stödja beslutsstödsplanen. Risken, att underrättelseinhämtningen suboptimeras mot att snävare stödja våra förutseende planer än att vi bredare ska försöka ta reda på vad som egentligen sker, är uppenbar. Plan staplas på plan som staplas på plan. Förutom att planeringen tar tid och arbetskraft i anspråk, låser det såväl tanke som hämmar initiativ vilka avviker från planen. När initiativ tas för att lösa uppgiften som erhållits, min kugge i högre chefs plan, så tjänar initiativen till att genomföra högre chefs plan. Men det var ju just det som inte var idén med den tyska uppdragstaktiken.
Nedbrutna målsättningar, oftast uttryckta i en målbild, är ett av de största hindren för att tillämpa en uppdragstaktik värd namnet. All vacker teoretisk text, oantastlig och insiktsfull som den förefaller vara, om uppdragstaktik i R AR Taktik 2023 faller platt när den krockar med hur vi faktiskt gör.
Är R AR Taktik 2023 en besvikelse?
För den som väntat sig att den skulle vara en total omvändelse och ett helhjärtat omfamnande av en mer tysk uppdragstaktik är det nog så. Även om beskrivningen av uppdragstaktik nu stämmer bättre med det filosofiska idealet, och är utökad i mängd, innehåller den samtidigt formuleringar som förefaller ha tillkommit för att de ledningsmetoder som utvecklats inte ska behöva ändras. Det är dessutom tydligt att reglementet inte bygger på de nya och ingående kunskaper som finns om tysk uppdragstaktik sedan utgivningen av AR Taktik 2013.
Men hur realistiskt är det att förvänta sig en fullständig omvärdering och en genomarbetad och konsistent svensk version av uppdragstaktik grundad på senaste forskning? Det vore nog mer än lovligt naivt. Det har tagit oss 100 år av gradvist fjärmande från uppdragstaktik och glidande mot en fransk-amerikansk kontrollmentalitet för att komma dit vi är. Att tro att detta skulle gå att reversera ”över en natt” är önsketänkande. Många är för fast rotade i den kultur vi växt upp i, det fungerar bra i den kulturen och man ser ingen anledning att ändra den. Likheten med Mats Alvessons ”Den funktionella dumheten” är slående.
Är R AR Taktik 2023 ett tecken på att en omsvängning mot uppdragstaktik påbörjats, men att den tar ett steg i taget? Är det ett medvetet första steg att få organisationen att reflektera över vad uppdragstaktik egentligen är och öka mottagligheten för kommande praktiska förändringar i metod, för att i nästa steg ändra metoderna? Eller är det ett sätt att försöka undgå kritik mot de mest uppenbara tecknen på att vi inte tillämpar den ledningsfilosofi vi påstår oss göra? Framtiden får utvisa vilken väg armén väljer.