En av de förklaringsmodeller som används för att få begriplighet i hur ukrainarna lyckas så mycket bättre än ryssarna i striderna sedan februari i år är att de tillämpar uppdragstaktik. De ukrainska soldaterna har ett syfte med striden. De vet varför de slåss. De riskerar sina liv för sitt land, sina familjer och sina vänner. Ryssarna vet inte varför de är där och det påverkar deras stridsmoral negativt.
Att veta varför man slåss är mycket viktigt. Att slåss för sitt land mot en inkräktare har genom historien visat sig vara en kraftfull motivator som ökar effekten i strid. Historien är så full av exempel att det är meningslöst att börja rada upp dem. Liksom finns det oräkneliga exempel på att låg motivation har medfört dålig effekt i striden.
Men att hävda att detta har med uppdragstaktik att göra visar på en ytterst grund förståelse för vad uppdragstaktik är och hur den fungerar. Man kan ha väl motiverade soldater som slåss för sitt land utan att ledningsfilosofin har det minsta med uppdragstaktik att göra. Att veta varför man slåss, att ha ett syfte, betyder i sig inte att man tillämpar uppdragstaktik. Det krävs mer. Mycket mer.
”Varje soldat måste veta, innan han går i strid, hur den lilla strid han ska utkämpa passar in i det större sammanhanget, och hur hans strids framgång kommer påverka slaget som helhet.”
Bernard Law Montgomery[1]
Fältmarskalken Montgomery brukar trots denna uppfattning om syftets betydelse inte anses vara en framträdande företrädare för uppdragstaktik, utan snarare för motsatsen – set-piece battle. Oavsett grundläggande ledningsfilosofi så ökar motivationen och offerviljan om man vet varför man riskerar livet och förstår att syftet är värt offer.
I ett uppdragstaktiskt system ska individer inte bara vara beredda att offra livet när de disciplinerat följer order och utkämpar en framgångsrik strid, utan aktivt förstå när de ska vara beredda att riskera livet genom att ta egna initiativ och med ansvarsglädje, en form av disciplin det också, lämna given order för att gå mot avsikten med striden. Det är skillnad på att lojalt följa given order utan att ifrågasätta den, och att aktivt hela tiden värdera om given order fortfarande är relevant mot avsikten med striden. Ett syfte kan finnas oavsett dessa motsatta synsätt. Skillnaden ligger i hur syftet tillåts påverka planernas genomförande när oförutsedda tillfällen uppstår.
Har syftet ingen roll i vår svenska ledningsmetod? Visst, vi anser, som Montgomery, att syftet är viktigt, men det är egentligen uppgiften, vår kugge i högre chefs plan, som står i centrum.
Den för närvarande tillämpade svenska uppdragstaktiken har ett tydligt fokus på att man ska lösa tilldelad uppgift, ofta knuten till ett terrängparti, och därmed följa högre chefs plan. Denna plan består i sin tur ofta av ett antal terrängpartier som ska tas i en viss ordning för att uppnå ett till viss terrängknutet ”end state” enligt högre chefs plan. Vi pratar om syftets betydelse, men i metoden är det uppgiften som förvandlas till målbild där slutläget spikas, oftast knutet till viss terräng, redan innan genomförandet påbörjats. Det innebär att vi tidigt låst hur uppgiften ska lösas i stället för att vara flexibla och kunna reagera på händelseutvecklingen för att nyttja de möjligheter som stridens oförutsägbarhet kan erbjuda. Syftet har faktiskt ingen praktisk roll i vår metod. Det är mer av en utsmyckning, eller om man så vill, en fasad. Uppgift nämns över 120 gånger i Metodhandbok Ledning Bataljon 2007, syfte nämns jämförelsevis bara 13 gånger.
Det är sedan denna målbild, och därmed uppgiften, och inte avsikten eller syftet, som ligger till grund för genomförandeidén (hur planen ska genomföras och målbilden uppnås, det vill säga uppgiften lösas). Till detta läggs en uppföljningsplan (följer vi planen som vi tänkt?), en beslutstödsplan (vad tror vi kommer att ske, vad gör vi då, och när måste vi ge order för att hinna med, det vill säga förutse händelseutvecklingen) och en underrättelseinhämtningsplan som ska stödja beslutsstödsplanen. Risken att underrättelseinhämtningen suboptimeras mot att smalare stödja våra förutseende planer än att bredare försöka ta reda på vad som egentligen sker är uppenbar. Plan staplas på plan som staplas på plan. Detta låser såväl tanke som hämmar initiativ vilka avviker från planen. En minst sagt underlig ordning då vi ständigt i reglementen, handböcker och vid övningar påminns om att ”ingen plan överlever den första stridskontakten”.
Målbilden framhålls som gynnade av uppdragstaktik då det låter kompanicheferna veta var de ska ta vägen och underlättar för initiativ mot uppgiften. Och att ta initiativ för att lösa uppgiften är ju kärnan i hur vi definierar uppdragstaktik i Sverige. Denna typ av målbild gynnar mycket riktigt initiativ mot uppgiften och fyller sin roll i den svenska metoden och synsättet. När initiativ tas för att lösa uppgiften som erhållits, min kugge i högre chefs plan, så tjänar initiativen till att genomföra högre chefs plan.
Men det var ju just det som inte var idén med den tyska uppdragstaktiken.
Målbild utgår från att det i förväg går att förutse hur uppgiften ska lösas i ganska stor detalj i slutändan. Annars kan inte ett grafiskt slutläge i en viss terräng anges. Det låser planen till just det sättet att lösa uppgiften vilket riskerar att låsa oss mentalt och suboptimera verksamheten mot det önskade händelseförloppet snarare än att flexibelt nyttja det dynamiska skeendet för att hitta alternativa sätt att uppnå avsikten med striden som inte kunde förutses från början. Alternativa sätt att nå syftet från andra terrängpartier riskerar att inte uppmärksammas. Då målbilden produceras med uppgiften, vår del i högre chefs plan, i fokus blir effekten av eventuella initiativ mot målbilden att högre chefs plan drivs genom snarare än att den lämnas utrymme för att nyttja oförutsedda tillfällen att nå syftet, som ju per definition inte går att planera för.
När metoden helt utgår från uppgiften blir ett eventuellt syfte reducerat till en moralhöjande plattityd a la Montgomery, utan betydelse för stridsledningen. Är syftet att det egna landet ska försvaras så är det så generellt att det saknar betydelse för ledningsmetoderna, även om det säkert har moralisk betydelse. Att vi framhåller syftet gör oss inte till uppdragstaktiker mer än Montgomery var uppdragstaktiker eftersom syftet inte har någon roll i ledningsmetoden. Att amerikanarna också numera framhåller syftet gör inte heller dem till uppdragstaktiker då deras metoder, likt våra, fokuserar på stegvisa planer och uppgifter och inte på syftet. Syftet är inlånat från ett väsensskilt system utan att dess roll har förståtts, och har stoppats in i ett system som inte har någon plats för det eftersom det inte är initiativ, flexibilitet och ansvarsglädje som är vägen till framgång, utan disciplinerat synkroniserat genomförande av planer. Att ukrainarna har ett syfte med sin strid, att de försvarar sitt land och sina familjer, gör dem inte nödvändigtvis till uppdragstaktiker även om de uppenbarligen har hög motivation. Hög motivation är inte synonymt med uppdragstaktik, och låg motivation betyder inte nödvändigtvis heller att man inte är uppdragstaktiker. Att förklara ukrainarnas framgång med uppdragstaktik för att de har hög motivation då de har syftet att de försvarar sitt land visar på en mycket grund förståelse för uppdragstaktik. Att de får ett taktiskt syfte, likt oss och amerikanarna, är inte heller ett säkert tecken på att de tillämpar uppdragstaktik, inte som begreppet bör förstås i dess ursprungliga betydelse. Men varför går det så bra då?
Uppdragstaktik är bara ett sätt att försöka nå överlägsenhet på stridsfältet. Ett annat är att vara materiellt överlägsen, i antal eller teknik. Ytterligare ett är att överlägsen i färdighetsnivå. Ännu ett är att ha en överlägsen motivation. Ingen av dessa utesluter någon av de andra. Däremot kan man kompensera brist på någon genom att ha mer av de andra. Tyskland förlorade som bekant andra världskriget (vilket ingen sörjer) trots sin uppdragstaktik (även om den under kriget eroderas allt mer av det nazistiska systemet med tilltagande toppstyrning), sin ofta tekniska överlägsenhet och generellt betydligt högre färdighetsnivå. Den numerära underlägsenheten blev så stor, till stor del på grund av bristande strategi, att övriga faktorer inte kunde kompensera detta.
Ukraina har inte teknisk överlägsenhet mot Ryssland även om den initiala underlägsenheten mer och mer åtgärdas genom stöd från omvärlden. Ukraina är inte numerärt överlägset, men heller inte underlägset, i det stora hela inom krigsskådeplatsen. Möjlighet för den som har initiativet att kraftsamla för lokal överlägsenhet genom att tunna ut annorstädes finns. Ukraina förefaller däremot vara rejält överlägset i såväl motivation som färdighet.
Det är nog sannolikt att det ukrainska ledningssystemet är både mer aktivt och reaktivt än det ryska, men det innebär inte med säkerhet att de är uppdragstaktiker annat än i svensk och Montgomeriansk bemärkelse. Man kan nå framgång ändå. Med hänsyn till osäkerheten rörande tillförlitliga källor förefaller det dessutom rimligt att inte dra alltför långtgående slutsatser.
Det ska vi ta fasta på och fortsätta utbilda och träna våra soldater och förband på de sätt vi utvecklat under lång tid och som vi vet ger hög färdighetsnivå relativt tillgänglig utbildningstid (som gärna får ökas). Vi måste växa i numerär. Vi måste förbättra tekniknivån då ett antal system tillåtits tappa i förmåga relativt hotbilden. Mycket av detta styrks också från Ukraina. Men vi kommer ha svårt att komma upp i den numerär som behövs för att trygga överlägsenhet, även i ett NATO-medlemskap. Vi kommer ha svårt att uppnå teknisk överlägsenhet över tiden över hela spektrat mot de förband vi kan behöva möta. Att då inte införa en uppdragstaktik som kan kompensera eventuella tillkortakommanden i övriga aspekter, och multiplicera deras styrkor, känns bara suboptimalt? I synnerhet då den effekt man kan åstadkomma i förhållande till kostnaden gör det närmast gratis i jämförelse med vad numerär och teknik kostar för att få motsvarande effekt.
Att använda uppdragstaktik som förklaringsmodell för Ukrainas framgångar, och därefter inräkna samma konceptuella överlägsenhet för oss, är att begå två fel. All framgång beror inte på uppdragstaktik, allt som glimmar är inte guld. Det ena felet är att finns andra mer sannolika förklaringar för de framgångar Ukraina uppnår än att de är duktiga på uppdragstaktik. Det andra är att även om de skulle vara duktiga på uppdragstaktik, så är inte vi det. Inte mer än fältmarskalken Montgomery var.
