I det senaste numret av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 3/2021, finns fem artiklar som belyser olika aspekter på uppdragstaktik. Här några reflektioner.

Överstelöjtnant Ola Palmqvist, tidigare chef för Taktikavdelningen vid Markstridsskolan, ger i sin mycket läsvärda översikt över olika komponenter som konstituerar en fungerande uppdragstaktik en tämligen pessimistisk bild av taktikutvecklingen i Försvarsmakten. Efter att ha läst hans analys av skrivningarna i nyare handböcker som t ex DGO 20 (Doktrin för Gemensamma Operationer) får jag intrycket att någonstans i processen tycks det helt fundamentala motivet för uppdragstaktik, stridens oförutsebarhet, försvunnit i hanteringen. I stället verkar tänkandet blivit starkt metodstyrt och där genomförandet av taktiska planer till del liknar checklistor där olika, i förväg fastställda, händelser ska prickas av.

När uppdragstaktiska honnörsord som initiativ, självständigt tänkande, gripa tillfällen i flykten med flera, ska omsättas till praktiska metoder tycks handboksförfattarna haft svårt att hålla fast vid ett grundläggande och mycket enkelt orsakssammanhang, nämligen: eftersom det inte går att förutse hur striden kommer att utvecklas är det också måttligt meningsfullt att försöka utforma planer som förutsätter ett visst händelseförlopp.

Dock, det kan finnas en ganska enkel förklaring till denna tankens oklarhet. Samarbetar man nära och under lång tid med ett land, USA, vars resursmässiga överlägsenhet i olika stridssituationer ofta varit så stor att man kunnat framtvinga ett önskat förlopp, det oberoende vad motståndaren gör, så finns risken att man anammar metoder som passar i denna samverkansmiljö. Det även om de kan vara kontraproduktiva i en svensk kontext. Denna tendens till att okritiskt anamma andras sätt att tänka har sannolikt förstärkts av vår ”strategiska timeout” där vi under lång tid inte ägnade oss åt att fundera på krigföring i större skala i ett svenskt sammanhang.

Kapten Christian Wester, Skaraborgs regemente, som för närvarande genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS, har i en läsvärd artikel sett på de samhälleliga förutsättningarna för att tillämpa uppdragstaktik i Sverige. En aspekt han lyfter fram som en god grund för uppdragstaktik är det svenska samhällets demokratiska gener. Faktorer som press- och yttrandefrihet, vana till medinflytande och måttlig rädsla för chefer och auktoriteter borde bidra till att forma personer som ser det som naturligt att agera uppdragstaktiskt. Han drar här paralleller med den israeliska försvarsmakten. En organisation med en utpräglat uppdragstaktisk kultur. Christian Wester pekar här på dess rötter i en icke-hierarkisk, delvis gerillabetonad, militär organisation, Palmach, som en tänkbar förklaring.

Det väcker hos mig frågan: kan demokratiska stater därmed förväntas ha bättre förutsättningar att tillämpa uppdragstaktik än auktoritära stater?  Eller om man så vill: har vi här en konkurrensfördel gentemot Ryssland? Ger historien eventuellt någon ledtråd? Ja, tyvärr.

Den tyska krigsmakten under andra världskriget är nog den organisation som historiskt sett varit mest framgångsrik i tillämpningen av uppdragstaktik i större sammanhang. Var den sprungen ur ett samhälle som präglades av att underlydande såg det som naturligt att ifrågasätta chefer och andra auktoriteter? Knappast. Det oberoende av det nazistiska styrets inflytande från 1933. Dåtidens tyska arbetsplatser, skolor, föreningar, hem, var nog generellt sett inte platser där ifrågasättande av auktoriteter sågs som något positivt eller naturligt. Ändå var cheferna (på alla nivåer – korpral till general) i Wehrmacht oftast avsevärt mer initiativkraftiga och flexibla än de hos motståndarna.

Med den utveckling vi ser i Ryssland mot en rörligare krigföring, i kombination med målmedvetna åtgärder för att skapa chefer på bataljons- och brigadnivå som förväntas agera självständigt, bör vi nog vara försiktiga med att dra alltför stora växlar på att vårt demokratiska samhälle med automatik skulle ge oss en konkurrensfördel i kriget. Det finns nog alla skäl, som Christian Wester påpekar, att systematiskt öva vår förmåga till att leda uppdragstaktiskt. Att lita till svensk samhällskultur kanske inte räcker.

Major Peter Lindberg, Norrbottens regemente, analyserar uppdragstaktiken i två intressanta artiklar. Först en där han gör en analys om uppdragstaktikens relevans i en högteknologisk stridsmiljö. Han pekar där på både de för- som nackdelar vilka kan finnas i att utnyttja artificiell intelligens i beslutsstödsystem. Han lyfter också fram människans avgörande roll i en verksamhet, strid, där initiativkraft, beslutsvillighet, fantasi och risktagning är avgörande faktorer. Egenskaper som det kan vara svårt att skapa algoritmer för.

Peter Lindberg pekar även på svårigheten hur avgöra på vilket sätt medel och motmedel kommer att påverka varandra. Ett tidlöst problem som får mig att tänka på en episod under andra världskriget. Under den tyska bombkampanjen mot Malta 1942 lyckades tyskarna störa ut, i praktiken förblinda, de brittiska radarstationerna på ön. Britterna lät dock radarstationerna fortsätta att sända trots att de inte såg något. Tyskarna drog av det slutsatsen att de inte lyckats med sina störinsatser (då borde ju britterna slutat sända) och ansåg sig därför tvungna att vidta resurskrävande åtgärder för att skydda sina bombflygplan mot vad man antog skulle vara ett effektivt lett brittiskt luftförsvar. Inte ens den bästa informationsteknik hjälper om man väljer fel kriterier mot vilka man värderar informationen.

I sin andra artikel diskuterar Peter Lindberg stabens, kontra chefens, roll vid operativ beslutsfattning. Han uttrycker där en farhåga att vår strategiska och operativa planeringsmodell (SPL) överbetonar stabsarbetets betydelse för att skapa tillräckligt beslutsunderlag. Något som bland annat leder till sen beslutsfattning. Jag har aldrig arbetat med SPL varför jag inte kan uttala mig om just den modellen. Dock, mina erfarenheter som brigadchef och senare som operationsledare vid dåvarande Milostab Mitt gör att jag gärna ansluter mig till de som varnar för komplicerade bedömande- och beslutsfattningsmodeller på såväl taktisk som operativ nivå.

I en artikel med signaturen J R slår en svensk officer som just nu studerar vid Naval Postgraduate School ett kraftfullt slag för att Försvarsmakten måste bli bättre på att tillgodogöra sig ny teknik. Exempelvis beväpnade drönare. Han pekar speciellt på de möjligheter det skulle ge jägarförband att bestrida en angripare kontroll över ytan. Det decentraliserade och okonventionella uppträdande som väpnade rörelser som Hezbollah och Fedayeen framgångsrikt tillämpade mot traditionellt uppträdande krigsmakter skulle kunna tjäna som inspiration. Ett koncept som skulle utvecklas med stöd av modern teknik. Det är inte utan att man, jag, kan börja undra om cirkeln inte är på väg att slutas? Det var i Palmach (se Christian Wester ovan) många ledande israeliska officerare präglades i ett uppdragstaktiskt tänkande. Något som de bar med sig och framgångsrikt tillämpade även med andra typer av förband 1956, 1967 och 1973.  Operationer varifrån kalla krigets svenska pansartrupper till stor del hämtade inspiration till en utpräglat uppdragstaktiskt kultur. Är det våra jägarförband som ska vara de som vitaliserar det uppdragstaktiken i Sverige?

Sammantaget inger artiklarna förhoppningen att Ola Palmqvist inte ska bli en ensam ropande röst i öknen när han varnar för att det just nu pågår en process som riskerar utarma det uppdragstaktiska tänkandet och agerandet i Försvarsmakten. Artiklarna visar att yngre kamrater, som nyligen genomgått eller just nu genomgår högre utbildning, ser uppdragstaktik som grundstenen i Försvarsmaktens sätt att leda. Och där de pekar på metoder hur den kan utvecklas med hjälp av modern teknik, förenklade stabsarbetsprocedurer, förändrad organisation och övningsverksamhet som stärker officerarnas initiativkraft och beslutsvillighet.

En avslutande reflektion är att militärhistoria borde ges en avsevärt mer framträdande roll i all militär chefsutbildning. Det skulle på ett avgörande sätt bidra till att öka förståelsen för uppdragstaktikens tillämpning i praktiken, och inte bara som någon typ av teoretiskt begrepp.  Nej, inte mer om Guderians eller Rommels agerande i Ardennerna 1940. Visserligen visar det på två höga chefer som framgångsrikt agerar inom ramen för en uppdragstaktisk kultur men har ett begränsat värde för att förklara uppdragstaktikens väsen, hur det genomsyrar en hel organisation. Uppdragstaktikens nytta för oss skulle antagligen illustreras bättre genom studier av ett (tämligen stort) antal exempel som visar hur chefer på alla nivåer agerar utifrån situationens möjligheter eller krav när det oväntade inträffar. Plutonchefen som på eget bevåg ändrar anfallsriktning när grannplutonen blivit hängande, och därmed reder ut situationen. Kompanichefen som avvärjer en hotande katastrof genom att omedelbart, utan att vänta på order, genomför ett motanfall när fienden överraskande brutit igenom grannkompaniets försvar. Bataljonchefen som når framgång genom att avbryta det beordrade anfallet och istället genomför en omfattning genom att utnyttja en lucka i fiendens gruppering som han upptäckt. Underhållsbataljonchefen som snabbt och utan order omdirigerar sina foror och får fram extra ammunition till ett förband i trångmål m m.

Det vore heller inte fel, utan antagligen mycket nyttigt, att studera ”skarpa” order som framgångsrika uppdragstaktiker i olika sammanhang givit sina underlydande. Det skulle kunna ge en fingervisning om hur uppdragsinriktade chefer skapar handlingsfrihet för sina underlydande att agera utifrån vad som händer, och inte utifrån det man tror, eller hoppas ska hända. Eller för att anspela på Moltke d ä – order som inte blir inaktuella efter första stridskontakt med fienden.

Författaren är generalmajor och har tidigare bl a varit rektor vid Försvarshögskolan. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent