En ödesmättad historia
Efter en bjudning hos vänner får den hårt arbetande chefskirurgen Adolf Wilhelm Thorén vid länssjukhuset i Jönköping, tillika fartygsläkare under flera marina expeditioner i Arktis, hjärtinfarkt och avlider i sitt hem 1904, endast 52 år gammal.
Hans hustru Anna och de tre minderåriga barnen lämnar läkarvillan och ett stabilt ekonomiskt liv bakom sig och söker ny försörjning i Stockholm. En hård utmaning för en ensamstående mor.
Hon vill därför att hennes två söner skall ta värvning vid Kungliga Sjökrigsskolan och genomgå deras sexåriga utbildning till marinofficer. Kravet för anställning vid denna tid är att ”kadetten” skall ha fyllt 13 år och klarat inträdesproven.
Torgil som är 15 år klarar båda kraven och anställs, däremot är Ragnar bara 12 år.
Men då Anna Thoréns morfar varit läkare och tjänstgjort som livmedikus åt kungen, försöker hon den vägen att påverka marinchefen, för att göra ett undantag för sin yngste son. Vilket hon till slut lyckas med och Ragnar blir efter godkända inträdeskrav anställd 1908.
Här börjar den mycket spännande berättelsen om hur två faderlösa ynglingar påbörjar sin hårda yrkesfostran ombord på dåtidens segel- och ångdrivna fartyg. Där pennalism var vanligt förekommande bland kurskamraterna, något som drabbar den unge Ragnar särskilt hårt.
De båda bröderna kommer senare att bli betydelsefulla pionjärer när Sverige bygger upp sin militära underrättelseorganisation under andra världskriget och inte minst inför det stundande kalla kriget mellan stormakterna.
Ragnar Thorén kommer bland annat att tillbringa åtta år i Finland i olika befattningar under perioden 1936 – 45. Där understödjer han uppbyggandet av den finländska underrättelsetjänsten och under en tid tjänstgör han faktiskt även som finsk officer.
Torgil Thorén kommer att bli kommendör och den första chefen för Försvarets Radioanstalt (FRA), när denna viktiga underrättelseenhet för signalspaning byggs upp under åren 1942 – 1957. Han kommer också att vara involverad i många viktiga beslut för landet Sverige.
Inom litteraturen och de öppna källorna är Ragnar den mest välbeskrivne av de två bröderna. Förmodligen beroende på att Torgil förväntas att verka utan att synas och då stora ting ofta sker i tystnad. Eller så är den verkliga orsaken någonting helt annat.
Oavsett, så kommer detta att att prägla innehållet i denna artikel, till fördel för Ragnar Thorén.
Men låt oss blicka tillbaka!
Radiopejling introduceras
Då första världskriget bryter ut 1914 utnämns Ragnar till underlöjtnant och blir sannolikt en av landets yngste officerare. Han visar tidigt fallenhet för teknik och entreprenörskap och genomgår utbildning utomlands inom radiotelegrafi.
Han blir vid hemkomsten chef över Karlskrona Radiostation, som är en organisation för taktisk och strategisk radiospaning. Där introducerar han radiopejling som metod, 25 år innan FRA börjar med den verksamheten.
Att se bortom horisonten
Av en tillfällighet kommer Ragnar Thorén i kontakt med fotografins ädla konst och utbildar sig utomlands och vid Kungliga Tekniska Högskolan inom teknisk fysik.
Efter mycket experimenterande lyckas han konstruera världens första långdistanskamera för infraröd fotografering, under en tid då radarn ännu ej var uppfunnen.
På så sätt kunde man på mycket långa avstånd, över 20 000 meter och bortom horisonten, se genom tät dimma och nedsatt sikt. Och med hjälp av ett framkallningslaboratorium på fartygsdäcket, få ett färdigt fotografi bara 60 sekunder efter exponering.
En världsunik uppfinning ser dagens ljus!
Finlands sak blir vår
Det är genom de tagna långdistansbilderna som Ragnar beordras att understödja Finland med uppbyggandet av deras underrättelsetjänst. Där utbildar han personal och bygger upp höga utsiktstorn utrustade med sina långdistanskameror.
Genom dessa spaningssystem kartläggs den ryska marinens rörelser, indikeras nya fartygstyper och hur deras fartyg navigerar genom egna mineringar. Det sistnämnda får förödande konsekvenser, då man vid krigsutbrottet täpper igen deras öppningar med finländska sjöminor.
När Ryssland utan krigsförklaring anfaller Finland den 30 november 1939, blir Ragnar uppkallad till ÖB, general Thörnell, som framför ett tack från marskalk Mannerheim för hans insatser i Finland och samtidigt begär ytterligare hjälp.
Han får en förfrågan om han kan bygga mobila radiospaningsstationer utrustade med egen kraftförsörjning för den finländska underrättelsetjänsten. En stor utmaning som han med hjälp av importerad signalutrustning från USA och sin tekniska kompetens till slut lyckas med.
I skydd av mörkret och under kalla vinternätter levereras under en period 33 mobila spaningsstationer över isen till den finska sidan, utan upptäckt!
Detta blir början till hur det neutrala Sverige bygger upp sin egen underrättelsetjänst med hjälp av finsk erfarenhet, egen teknikutveckling och finländska operatörer.
Ryska ubåtars unika metoder för utnästling
Under det fortsatta kriget tjänstgör Ragnar Thorén som svensk militärattaché i Helsingfors och har som uppgift att lista ut hur de ryska ubåtarna i sitt innestängda läge i finska viken ändå lyckas slinka igenom de tyska avspärrningarna.
Han får tillgång till unik information från ett fångförhör av en rysk ubåtsofficer, där det framgår hur skickliga de ryska ubåtsbesättningarna har blivit på att passera ubåtsnät och minor. Genom att med låg fart och ibland med avstängda propellrar glida på bottenleran i Östersjöns mörka vatten och passera sina farliga hinder.
Detta och mycket annat beskriver Ragnar Thorén i en rapport. En rapport som 1949 får en 50-årig hemligstämpel och därför inte kan användas. Till exempel då vi själva under 1980-talet får påhälsning av förmodade och verkliga sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden och i Karlskrona-området. Den 6 maj 1991 hävs hemligstämpeln på hans rapport.
Utan spaning ingen aning
När ett tyskt spaningsplan 1940 blir beskjutet över Skagerack och nödlandar i det neutrala Sverige, upptäcker man spaningskameror monterade på flygplanskroppen, varpå Ragnar Thorén kontaktas som chef för Försvarsstabens Fotoanstalt.
Han tar med sig en av kamerorna och besöker sin vän Victor Hasselblad som har en liten butik, ”Victors Foto” i Göteborg, och undrar om han kan göra en kopia för produktion till vårt eget flygvapen.
Han får svaret ”Nej, men jag kan göra en bättre” och här blir det första steget till något som senare skall bli en formidabel framgångssaga av sällan skådat slag.
Men innan detta sker startar Victor Hasselblad sitt eget bolag Ross AB, anställer montörer och producerar 342 stycken spaningskameror till det svenska flygvapnet.
Hasselbladskameran den första spaningskameran för fältbruk
Under sina stridsuppdrag i Finland ser Ragnar behovet av en fältkamera för spaning och fotoanalys. Varpå han ritar och bygger en egen modell i trä av en spegelreflexkamera, med utbytbart magasin och utbytbart objektiv. Därefter frågar han Victor Hasselblad om han kan konstruera en sådan kamera.
Han får svaret att det kan han, under förutsättning att Victor får rättigheterna till försäljning utanför försvaret efter krigets slut.
Då Ragnar inte har några affärsintressen accepteras detta och 1942 är den första prototypen av Hasselbladskameran för fältbruk konstruerad. Kameran testas i stridsmiljö i Finland av Ragnar själv och blir ett värdefullt komplement inom underrättelsetjänstens domäner.
Efter kriget, 1948 lanseras den första civila versionen av Hasselbladskameran med modellnumret 1600F och får ett bejublat mottagande under bland annat London-olympiaden.
En kamera som senare kommer att bli en världsledande produkt och den första och enda kameran som används under månlandningar och andra rymduppdrag.
En idé som startade med Ragnar Thoréns ritning och självbyggda trämodell, men som aldrig kunnat möjliggöras utan Victor Hasselblads unika tekniska kunnande, hans entreprenörskap och inte heller utan familjen Hasselblads stora förmögenhet i ryggen.
Operation Stella Polaris
När krigslyckan vänder för den tyska krigsmakten i Finland och den ryska björnen återigen börjar erövra finskt territorium, är man rädd för en rysk ockupation. Vilket skulle medföra att allt som den finländska underrättelsetjänsten byggt upp för avkodning av den ryska krigsmakten, skulle hamna i fel händer och äventyra livet på de finska operatörerna.
Det faller sig därför naturligt att begära hjälp av Sverige, för en evakuering till ett säkrare geografiskt område. Den planerade flyktoperationen över Östersjön får namnet Stella Polaris och är ett mycket känsligt kapitel för det neutrala Sverige.
En operation som kommer att understödjas av de båda bröderna, då Torgil nu är chef för FRA och Ragnar är militärattaché i Finland. Men då ockupationen uteblir och Finland i stället tvingas till vapenstillestånd, blir våra två underrättelseorganisationer oense om behovet av en evakuering varpå chefen för försvarsstaben, general Ehrensvärd, på inrådan av Mannerheim och utan att involvera andra militära enheter eller den svenska regeringen, beslutar att starta operationen.
I skydd av mörkret den 20 september 1944 lastar den finländska underrättelsetjänsten på olika platser fyra båtar med flera hundra lådor med hemligt material, kryptoutrustning och underrättelsepersonal.
I norra Finland rullar samtidigt ett antal bilar med radiopejlutrustning mot den svensk-finska gränsen. Personalen och fordonen tillhör ett finskt specialförband som opererat bakom fiendens linjer och det tas emot i Haparanda av svenska myndigheter.
Av de fyra båtarna styr tre mot Härnösand och en mot Gävle. Nervositeten ombord är påtaglig, då risken för upptäckt är stor och skulle bli förödande för de ombordvarande, men de kommer fram till den svenska sidan utan incidenter.
Däremot blir mottagandet kaotiskt, då man i stället för att ta emot ett mindre antal finländska operatörer, nu får härbärgera 750 operatörer inklusive deras familjer. Något som äventyrar hela operationen och den svenska neutraliteten, varför de med tåg och i största hemlighet återförs de till Finland igen.
De emottagna lådorna överförs till hemliga bergrum, innan de forslas vidare till Stockholm för sortering, vilket konstigt nog inte sker vid FRA, utan i källaren på Hotell Astor vid Mariatorget.
Här fotograferas allt material och filmrullarna skickas till Helsingfors för framkallning och dokumentation. Ett arbete som leds av den finländske kryptologen Erkki Pale.
För att lösa den nu uppkomna militära och politiska konflikten, sänder Mannerheim en delegation till Sverige, vars mål är att helt frikoppla de finska och svenska myndigheterna från operationen och i stället påvisa att det handlar om privata initiativ.
Detta kommer att innebära många märkliga och dyrköpta konsekvenser!
FRA under Torgil Thoréns ledning får ta emot det tekniska materialet och köper sju av de överförda lådorna för 252 875 kronor och anställer samtidigt 15 finska operatörer.
Övriga lådor med hemligt material skickas för deponering till Hörningsholms Slott utanför Södertälje och till Rottneros Herrgård i Värmland. Enligt uppgift fördelade med 136 lådor på respektive plats.
16 år senare beordrar den då pensionerade generalen Ehrensvärd att alla lådor med sitt innehåll, inklusive FRA:s inköpta lådor, skall destrueras genom bränning.
Detta genomförs 1960 och Stella Polaris hemliga lådor blir lågornas rov.
En praktskandal
Men då innehållet i lådorna sedan tidigare har fotograferats och är i finsk ägo, erbjuds andra länder 1944 att köpa deras hemliga ryska material. Däremot är det oklart vem, eller vilka, som har sanktionerat detta erbjudande.
Den japanske militärattachén i Stockholm Makoto Onodera, tackar ja till erbjudandet och betalar 300 000 kronor för sin del.
Detsamma gör Frankrike med okänd köpesumma och anställer finländska spaningsexperter. De tre finska underrättelsecheferna Alador Paasonen, Reino Hallamma och Erkki Pale tar fransk värvning. Paasonen rekryteras senare till CIA.
När Erkki Pale lite senare återvänder till Finland blir han dömd till fängelsestraff, de två andra underrättelsecheferna förblir utomlands fram till deras död.
Den svenska och finska regeringen kommer senare att förneka all kännedom om Operation Polaris och detsamma gör även Torgil Thorén vilket belyser vilken praktskandal detta har blivit med sin ljusskygga affärsverksamhet.
Kalla kriget och nedskjutningen av den svenska DC-3:an
Efter andra världskrigets slut är USA övertygat om att nästa krig kommer att bli ett kärnvapenkrig. Därför förbereds mål i Sovjetunionen som skall anfallas vid ett krigsutbrott. 1947 har det amerikanska strategiska flygkommandot sett ut sina anfallsmål och är i behov av att kartlägga sina inflygningsbanor och identifiera farliga hinder på vägen.
I Baltikum har USA ingen geografisk täckning och nu får bröderna Thorén återigen en nyckelroll för att täcka upp det behovet. Ännu en svår balansgång för det neutrala Sverige, men som samtidigt gagnar det svenska försvaret genom tidig förvarning om hot österifrån.
1947 reser Ragnar Thorén till USA och tecknar ett hemligt avtal för att få spaningskameror och elektronisk utrustning till de två DC-3:or som 1949 köps in till det svenska flygvapnet och utrustas för dessa uppdrag. De två spaningsplanen får namnet Hugin och Munin.
I utbyte mot den amerikanska spaningsutrustningen får USA tillgång till det underrättelsematerial som vårt spaningsflyg och våra signalspaningsstationer producerar.
Den 8 april 1950 skjuts ett amerikanskt signalspaningsplan ner av ryskt stridsflyg utanför Lettlands kust och besättningen omkommer. En första varning från Sovjetunionen!
Den 14 april 1952 reser statsminister Tage Erlander till USA, officiellt för att besöka släktingar, men den verkliga orsaken är att säkerställa fortsatt leverans av amerikansk spaningselektronik.
Några månader senare, fredagen den 13 juni, skjuts det svenska signalspaningsplanet Hugin ner över internationellt vatten av ryskt stridsflyg och hela besättningen omkommer.
En varning för samarbete med USA!
Under sökning efter den försvunna DC-3:an blir ett svenskt Catalina-plan beskjutet av ryskt stridsflyg, men nödlandar och besättningen räddas av ett passerande fartyg.
Om detta inte inträffat hade man från svensk sida officiellt tänkt meddela att DC-3:an rapporterat motorstörningar och försvunnit, för att därefter lägga locket på.
1991 erkänner Ryssland nedskjutningen av de två flygplanen och översänder detaljerad information om pilotens radiotrafik, samt vilka som fattat beslut om nedskjutningen.
Femtioett år efter nedskjutningen lyckas svenska dykare lokalisera vraket av Hugin, som bärgas och nu förvaras på Flygmuséet i Linköping. Där kan man beskåda det yttersta priset för militär underrättelsetjänst, där riskerna skall motsvara priset för det inhämtade materialet.
Det andra signalspaningsflygplanet Munin, kan beskådas i oförstört skick, då det är permanent uppställd på Fallskärmsjägarskolans lägerområde i Karlsborg.
Spionen Wennerström
När överste Stig Wennerstöm, efter att ha varit flygattaché i Moskva, skall tillträda samma befattning i i Washington 1952, håller Ragnar Thorén ett informationsmöte med honom på FOA (Försvarets Forsknings Anstalt).
Där beskriver han vilka täta kontakter FRA och FOA har med USA gällande signal- och radiospaning över Östersjön.
En tid därefter är nedskjutningen av DC-3:an ett fullbordat faktum, utan misstankar om sammanhang.
1957 återvänder Wennerström till Sverige och får en befattning vid Försvarets kommandoexpedition. Ragnar Thorén blir nu övertygad om att det finns en läcka inom den svenska försvarsledningen, vilket även utländsk underrättelsetjänst indikerar.
Thorén informerar försvarsstabschefen och avslutar mötet med att säga; att spionen endast kan vara en av tre tänkbara personer. Den första är han själv, den andra är försvarsstabschefen och den tredje är Stig Wennerström.
SÄPO kopplas in och Wennerström blir hårdbevakad och med hjälp av hans städerska avslöjas filmrullar på vinden i hans hem, vilka beskriver hans verksamhet som rysk spion.
Wennerström har sedan 1948 sålt ut svenska försvarshemligheter till Sovjetunionen omfattande tjugotusen hemligstämplade A4-sidor och döms till livstids fängelse för sitt landsförräderi.
Ragnar däremot har uppnått åldern då en svensk officer går i pension.
Arktiska expeditioner och kartläggning av havsisens beskaffenhet
Men vad hände sedan? När man läser om Ragnar Thoréns alla bedrifter går tankarna lätt till boken och filmen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.
Men till skillnad från den berättelsen är Ragnars resa helt sann!
Dock har vi ett sista kapitel kvar att sondera, då Ragnar genom sin far blivit inspirerad av Arktis och därför genomför han sex polarexpeditioner till havs mellan åren 1955 och 1974.
Han blir med tiden en stor internationell auktoritet inom området; ”den arktiska havsisens egenskaper och utbredning”. Något som USA:s försvarsmakt är högintresserad av när deras kärnvapenbestyckade atomubåtar, då som nu, patrullerar och gömmer sig i skydd av den tjocka havsisen i norr.
Sent i livet genomför Ragnar Thorén 1991 en uppskattad föreläsning vid Militärhögskolan i Stockholm, om hur svensk trupp landsteg på Åland 1918, för att mota bort ryssen. Ett uppdrag som han själv deltog i som ung officer.
Året därpå avlider han lugnt och stilla på Danderyds sjukhus i en ålder av nittiosex år, omhändertagen av sin son Claes, som är läkare vid sjukhuset och cirkeln är sluten.
En stor auktoritet, en sann entreprenör och en extraordinär sjöofficer har fått sin sista vila.
Författaren är tidigare yrkesofficer med gedigen erfarenhet av strategisk och operativ underrättelsetjänst och har magisterexamen i sina olika specialområden.