Tidigare statsrådet tillika ledamoten i Kungl Krigsvetenskapsakademien Carl Bildt överlämnade i juni utredningen ”En reformerad underrättelseverksamhet” till regeringen. Ledamoten Johan Wiktorin förespråkade i juli i en debattartikel i DN, ”Bildts förslag är farligt för Sverige” att utredningen inte bör tas ad notam av statsmakterna. Wiktorin menar att en omorganisation av underrättelsesystemet, med oundvikliga effektbrister under själva omorganiseringen, inte bör genomföras nu på grund av det allvarliga säkerhetspolitiska läget. Det finns många uppfattningar i samhället kring ett så intressant och viktigt ämne som underrättelse- och säkerhetstjänst. Innan statsmakterna fattar beslut i frågan behöver så många aspekter som möjligt belysas. Mitt perspektiv är varken utredaren Bildts eller underrättelseexperten Wiktorins, utan användarens. Hur man än ser på frågan om underrättelse- och säkerhetstjänst är den viktigaste aspekten att den kan leverera beslutsunderlag så att beslutfattare kan fatta rätt beslut i rätt tid. I min roll som chef inom Försvarsmakten har jag upplevt brister och tillkortakommanden som jag anser vara tillräckligt allvarliga för att behöva föras fram i sammanhanget. Min kompetens inom området är inte tillräcklig för att presentera ett fullödigt förslag till helhetslösning kring hur försvarsunderrättelseverksamheten i Sverige bör vara konstruerad.
Jag tjänstgjorde som chef för Armétaktiska kommandot med ansvar för bland annat Arméns utlandsoperationer. När Försvarsmakten skulle utöka verksamheten i norra Afghanistan behövde operationen byggas så att den svenska styrkan utbildades och utrustades på ett sätt som motsvarade riskerna och hoten i operationsområdet. Min egen bedömning efter att ha besökt norra Afghanistan första gången under hösten 2004 var att det bara var en tidsfråga innan det dåvarande lugna läget skulle förbytas till ett med ett tydligt och allvarligt hot mot de svenska soldaterna och deras möjligheter att lösa sina uppgifter. Jag och min stab rapporterade detta till Försvarsmaktens högkvarter under hela året 2005 med hemställan om att tillföra relevant utrustning framför allt för skydd och att anpassa utbildningen inför insats. Inga åtgärder vidtogs för att åtgärda det vi rapporterade. I november 2005 stupade två svenska officerare i ett bombattentat i norra Afghanistan. Först efter denna händelse vidtog Försvarsmakten med stor intensitet och skyndsamhet de åtgärder som borde ha vidtagits redan tidigare om underrättelse- och säkerhetstjänsten hade fungerat tillräckligt bra. (Inget hände efter larm om säkerheten i Afghanistan – DN.se, Säkerhetskalkyler, budget och politik, Hotet mot svenskar i Afghanistan förvärras – Sydsvenskan)
Under våren 2005 fick jag direktiv att ta hem en mycket skicklig underrättelseofficer från hans pågående tjänstgöring i operationen i Bosnien Hercegovina. Försvarsmaktens Högkvarter ansåg att han inte skulle kunna fortsätta sin tjänstgöring. Jag försökte argumentera så gott jag kunde och påtala det felaktiga i beslutet. Utan någon konstruktiv dialog i ärendet beordrades jag att avbryta officerens tjänstgöring och hemförlova honom från Försvarsmakten. Under 2006 betalade Försvarsmakten 100 000 kronor till officeren för diskriminering, Det inträffade resulterade alltså dels i att effekten i operationen i Bosnien Hercegovina nedgick på grund av att en skicklig medarbetare behövde avbryta sin tjänstgöring dels att Försvarsmakten behövde använda delar av försvarsanslaget för att betala för sina misstag. Om ett bättre arbete hade genomförts av Försvarsmaktens Högkvarter i dialog med mig och min stab hade det inträffade inte hänt. (Hjälte – och säkerhetsrisk | Nyheter | Expressen, Officer får skadestånd av försvaret, Medaljering för mod i Kosovo – Försvarsmakten)
Som Arméchef under åren 2012-2016 påtalade jag många gånger internt inom Försvarsmakten att eftersom det enligt min uppfattning kunde bli krig inom några år var läget inom Armén allvarligt. Detta främst genom att krigsförbandens krigsduglighet var alltför låg och att Arméns planer för de närmaste åren var dramatiskt underfinansierade. Försvarsmaktens Högkvarters bedömning var att ett angrepp mot Sverige var så osannolikt att mina förslag till förbättringar lämnades utan åtgärd. Försvarsmaktens rapportering till statsmakterna gav vid den tiden inget incitament att vidta politiska åtgärder för att rätta till bristerna. När Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina inleddes i februari 2022 startades en kraftfull upprustning av Sveriges försvar som fortfarande pågår och medlemsprocessen till Nato inleddes. Om Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetstjänst hade fungerat tillräckligt bra hade rapporter tidigt kunnat lämnats till statsmakterna och den storskaliga upprustningen av Sveriges försvar samt förberedelser för Natomedlemskapet påbörjats betydligt tidigare än det som skedde (Arméchef: ”Sverige kan vara i krig inom några år”, Sveriges armé chanslös vid ett angrepp – DN.se, Anders Brännström mfl: Farligt bygga försvaret på gissningar om sannolikhet, Generalmajor varnade för krig – fick sparken, Tänk om Sverige lyssnat på generalmajor Brännströms varningar i tid? – Blekinge Läns Tidning, Tidigare arméchefen: Önskar jag hade haft fel | Sverige | Expressen)
Tillkortakommandena kring bedömningen om Rysslands möjligheter och agerande nådde en ny nivå när Sveriges Försvarsmakt uppenbarligen missade det storskaliga angreppet mot Ukraina i februari 2022. Detta trots att tydliga underrättelser fanns och att många andra länder kom till en helt annan slutsats än Sverige. Bara detta faktum indikerar tydligt att något behöver göras i närtid kring försvarsunderrättelseverksamheten, om vi inte ska drabbas av motsvarande mycket allvarliga felbedömningar i framtiden. (Sverige missade ryska invasionen – DN.se, Svensk underrättelsetjänst missbedömde ryska krigshotet – Studio Ett | Sveriges Radio, Ann Linde: ”Borde kanske ha insett” – DN.se, Några reflektioner över kriget i Ukraina – KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN)
De redovisade exemplen visar att Försvarsmaktens leveranser i några tydliga situationer har varit alltför svaga för att vi fortsatt ska kunna leva med det. Problemen har utredaren ledamoten Bildt berört, även om han inte har inkluderat mina erfarenheter. Hur många chefer inom Försvarsmakten och Regeringskansliet som han har intervjuat och som har berättat om ytterligare tillkortakommanden känner jag inte till.
Jag känner och vet vilka människor som arbetar med underrättelse- och säkerhetstjänst inom Försvarsmakten tillräckligt väl för att kunna konstatera att tillkortakommandena inte är att hänföra till individernas kompetens. Tvärt om uppfattar jag att personalen är väl utbildad och har goda personliga förutsättningar att lösa sina uppgifter. Problemet behöver alltså snarare sökas i organisationen, dess kultur Underrättelsekultur – KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN och dess uppgifter. Jag menar att Försvarsmakten med nuvarande konstruktion har fått större uppgifter än den klarar av att hantera. Att hantera såväl krigsförbandens behov av underrättelser och säkerhet för att kunna genomföra de militära operationerna som den nationella politiska nivåns behov av underrättelser, är en för stor uppgift. Svagheterna torde ha sin grund i helhetslösningen, såväl experternas agerande som chefernas.
Generellt är risken med att lägga stora och flera uppgifter på en organisation, att den blir sämre på att ge varje uppgift tillräcklig uppmärksamhet jämfört med om uppgifterna hade delats upp på flera myndigheter. Leveranserna till krigsförbanden och de militära operationerna blir alltför svag, liksom leveranserna till de politiska beslutsfattarna. Företeelsen och utmaningarna generellt, redovisas bland annat i ”Organizations” av James G. March och Herbert A. Simon och ”A Behavioral Theory of the Firm” av Richard Cyert och James G March.
Mina slutsatser av de anförda självupplevda exemplen och drygt 40 år inom Försvarsmakten är att Försvarsmakten inte ska ha uppgiften att såväl stödja de militära operationerna som den politiska beslutsfattningen på det sätt som nu sker. Bristerna är enligt mitt förmenande så stora att statsmakterna i det avseendet bör besluta om en förändring, trots det pågående säkerhetspolitiska läget. Risken är större att ha ett underrättelse- och säkerhetssystem som uppvisar sådana brister som Försvarsmakten har uppvisat och uppvisar, än att genomföra en förändring. Jag håller med ledamoten Wiktorin i avseendet att förändringarna inte ska göras större än nödvändigt.
När det generellt gäller förändringar under en pågående period med säkerhetspolitiska utmaningar, gäller det att välja om vi ska leva med bristerna och därmed undvika de effektminskningar som en omorganisering alltid innebär, eller om bristerna är så stora att vi trots detta ska genomföra förändringar. Om Sverige hamnar i krig med Ryssland behöver vi ha en underrättelse- och säkerhetstjänst som är mer effektiv än den nuvarande. Försvarsmakten behöver förbättra sin förmåga och koncentrera sina ansträngningar på att ge ännu bättre underlag för att genomföra de militära operationerna. Uppgiften att hantera övriga delar av försvarsunderrättelseverksamheten bör ges till organisationer utanför Försvarsmakten.
Mycket enkelt uttryckt gäller det i alla former av organisationsutveckling att inte ge människor och organisationer fler och större uppgifter än de klarar av att lösa. Min förhoppning är att statsmakterna, som har att hantera helheten, inser och beaktar att det förhåller sig på det sättet även i beslutet kring Sveriges framtida försvarsunderrättelseverksamhet.