Det är kanske djärvt att svara på hur kriget i Ukraina slutar men har jag rätt kan man väl kalla sig säkerhetspolitisk expert och har jag fel är jag i gott sällskap. Men innan jag tar slutet börjar jag från början.

Efter Rysslands angrepp 22-02-24 har underrättelseorganisationen i Sverige och andra EU länder utsatts för kritik i media. Bland andra skrev ledamoten i akademien, Mikael Holmström, att det kommit lugnande rapporter från MUST till regeringen före angreppet. I Frankrike fick deras militäre underrättelsechef sparken för samma bedömning. Trots alla satelliter och all information som strömmade genom cyberrymden fanns det skilda uppfattningar om vad vi hade framför oss.

Mellan främst USA/Storbritannien/NATO och huvuddelen av västvärlden  var skillnaden i  bedömandena motstridiga. De förra var mycket tydliga med att ett angrepp skulle ske medan de senare tonade ned hotet. Trots att man hade i stort sätt samma officiella information.  Jag har flera gånger hört kolleger i underrättelsetjänsten säga ”vi har koll på läget”. Och det har man säkert – men att tolka läget är något helt annat, på det finns många historiska exempel.

Trots alla beslutstödsprogram och AI-system med  mera kan vi inte avläsa vad olika makthavare har för tankar i huvudet, och de tankarna kan förändras mycket snabbt. Det tar inte så lång tid att svänga från ett ”ja” till ett ”nej”. Vår förre försvarsminister kan ju säga på minuten när han svängde från ett ja till ett nej i den komplicerade NATO frågan. Skillnaden mellan de två orden kan vara skillnaden mellan succé och katastrof. Att välja väg är ofta svårt och ofta väljs en kompromiss – minsta motståndets väg.

Jag hörde till dem som inte trodde på ett angrepp. Det berodde inte på att jag betvivlade de underrättelser som talade om vad som fanns samlade vid Ukrainska gränsen. Däremot gjorde jag en bedömning med 40 års erfarenhet som officer tillsamman med en person med två års fälterfarenhet från Ukraina och med en bra fältkarta som underlag.

Vår slutsats var att terrängen i kombination med tidpunkten (menföre) skulle göra en operation mycket vansklig. Dessutom, om man inledningsvis lyckades, hur skulle man med de tillgängliga styrkorna ta kontroll över en av Europas största stater och dess befolkning? Putin angriper inte – så dum kan han inte vara. Men det var han.

Förutsättningarna för en överraskningsoperation hade funnits om Ukraina och USA gjort samma bedömning som jag – inget angrepp. Jag tror att Ukraina och US/UK hade trovärdig information om vad som innerst inne rörde sig i huvudet på Putin med flera.

Nu blev det ingen överraskning för Ukraina, beredskapen var god och med begränsade styrkor på rätt plats förlorade Ryssland överraskningens fördelar och överfallet körde fast (i det stycket hade jag rätt) och trängdes tillbaks. Detta inte minst på grund av ett massivt informationsflöde från ”vänligt sinnade nationer”.

Visst har det gjorts felbedömningar på ”västsidan”, men den mest magnifika felbedömningen har Putin och hans gäng stått för. Alla Putins ”krav” har utfallit tvärtemot hans önskan. Västvärlden står enig och började omedelbart besluta om utökade försvarsansträngningar och stöd till Ukraina, NATO är på väg att utvidgas. Sällan har väl HC Andersens mening i sagan kejsarens nya kläder  ”Kejsaren är naken” varit sannare.

Den ryska armén kan inte genomföra strid med kombinerade vapen. Flygvapnet underpresterar och marinens fartyg sjunker. Folkrättsbrotten är många och väldokumenterade.

I media spekuleras om att Ryssland kommer att sätta in reserver, Vilka reserver? – och varför har man inte satt in dom än?

Det vi nu bevittnar är en krigsmakts kollaps och den sker på grund av att den är en del av ett samhälle med en statsledning på väg mot kollapsen.

Den ryska staten beskrivs insiktsfullt av ledamoten i vår akademi, Kristian Gerner, i en läsvärd uppsats med rubriken ”Landet som icke är. Ryssland under Putin” i KKrVA Handlingar och Tidskrift Nr 4/2022. Han beskriver en statsapparat i förfall som näppeligen återhämtar sig i närtid och det kommer inte dess krigsmakt heller att göra. Läser man också Arkadij Babtjenkos böcker Krigets färger och Rysslands förlorade seger som beskriver tillståndet i krigsmakten från en soldats perspektiv förstår man att Putin har problem. Den ”speciella militära operationen” blev något helt annat än Putin tänkt sig – det blev ett fullskaligt krig.

Putin har ju varit väldigt tydlig med vad han vill – diktera säkerhetspolitiken i  det område som tidigare var Warszawapaktens och han har ju inte vikit från den inriktningen.

Det görs många djupa analyser om hur man skulle kunna åstadkomma ett slut på konflikten och det verkar lyckligtvis som om få tror på en eftergiftspolitik motsvarande den i München 1938.

Den säkraste ”analysen” är nog att studera vad Putin gjort hittills. Det finns ju en hel del litteratur i ämnet. Putin kan jämföras med en kriminell gängledare från något av våra ”problemområden” men som nu är verksam på en farligt hög nivå. Han lärde sig tidigt att lösa problem med våld eller hot om våld och hans yrkesbana i KGB/FSB har naturligtvis bekräftat metoden som effektiv.

Putin och hans gelikar viker sig inte förrän deras maktställning och liv är hotade.

Det inser Ukraina som ju har en kultur inte helt olik den ryska. De vet att något utrymme för eftergifter inte finns gentemot män som Putin. Ger man fingret tar han handen. Han har i princip brutit alla spänningsbegränsande avtal som arbetats fram de senaste decennierna. Vem vill förhandla med den mannen?

Att beordra mobilisering är lätt, att genomföra den och få fram krigsdugliga förband till slagfältet på kort tid är något helt annat.

Att byta ut högre befäl låter sig göras och en bra divisionschef kan göra skillnad. Men det ryska problemet finns i hela hierarkin och då handlar det om en obsolet ledningskultur med utpräglad detaljstyrning. Det handlar inte om en chef utan åtskilliga hundra. Att få fram en duktig bataljonschef anser vi i Sverige tar åtta år. I krig kan man forcera och låt oss anta att det kan gå på halva tiden. Låt oss också anta att man kan få fram en hyfsad plutonchef på två år. Den tiden har inte ryssarna. Decennier av underlåtenhetssynder repareras inte i en handvändning. Det visar väl inte minst våra egna problem med att i fredstid vända tjugo år av nedmontering.

Alla som har erfarenhet av att försöka ändra beteende i en stor organisation vet hur svårt det är. Betänk också att de som skall göra jobbet i Ryssland är sysselsatta med att leda förband i strid. Ekvationen går inte ihop.

Vad dåligt övade krigsförband medför har vi sett de senaste tio månaderna. Den innebär att stridsfältet blir en ”köttkvarn” för den dåligt övade. Många Rysslandskännare vittnar om det ryska folkets tålighet. Men hur många människor tål folket att köttkvarnen mal ned?

Eftersom vi nu vet vad Putin vill och kan föreställa oss vilka krav han kommer att ställa om han når sina mål måste han stoppas nu. Det verkar de flesta statsledningar i västvärlden förstå.

Skall vi då tillsammans med andra gå i krig mot Putin och hans gelikar? Nej, definitivt inte – ännu. Men om vi inte gör något nu kan vi tvingas till ett krig längre fram i tiden

Därför skall vi fortsätta förse Ukraina med effektiva vapen, utbildning, underrättelser och logistikstöd. Skruva åt sanktionerna. Det är Putin och hans gäng som skall knäckas och den förändringen bör komma inifrån.

Samtidigt kan vi visa att vi kommer att bli trovärdiga NATO medlemmar

Hur ofta har vi inte hört från våra politiker att Sverige helhjärtat ställer upp för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Tyvärr har det ofta varit mycket snack och lite verkstad. Jodå, ibland måste man kompromissa för att undvika onödig konflikt. Men var går den röda linjen? Vid 10 000  döda eller 100 000 döda ?

Men om Putin sätter in kärnvapen, vad händer då? Jag tror inte han gör det för då är han helt körd, men den bloggartikeln kommer senare.

Under den första månaden av min tjänstgöring som chef för den nordiska bataljonen i Bosnien-Hercegovina fick jag ett råd av min brittiske kollega; ”skjut tillbaks så fort du kan – inom ramen för regelverket”.

Det blev inte problemfritt genom det agerandet men avsevärt enklare att få något gjort. Vi glömmer alltför ofta bort att på andra sidan finns det också människor som känner samma osäkerhet som vi och som inte har någon omedelbar dödslängtan. Jag är helt säker att detta gäller även Putin och hans vapendragare. Under Balkankriget skickades internationella förband dit med otillräckliga resurser för att kunna leva upp till uppgiften. Det förhandlades och hotades ”om ni inte rättar er efter överenskommelsen kommer vargen”. Vilket vargen inte gjorde förrän Srebrenicamassakern genomfördes 1995. Flera år och 100 000 – 200 000 dödsoffer för sent. Och då tog kriget i Bosnien-Hercegovina slut.

Kriget i Ukraina kommer att ta slut under sommaren 2023. Då har de mobiliserade ryska förbanden malts ned i ”köttkvarnen” – eller har soldaterna lämnat Ryssland för en tryggare tillvaro i grannländerna. Det senare är att föredra för Ryssland, de behövs för att bygga upp landet. Putin och hans gäng får en enkel biljett till Haag där man då byggt en galge – nej , det är för lindrigt, livstid i Gulag  är nog mer välförtjänt. Några försvinner kanske på vägen dit.

Om Putin överlever detta kommer jag tappa tilltron till det internationella samfundet, politiken och rättvisan.

Författaren är överste 1 gr och tidigare bl a brigad- och fördelningschef. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent