På en bild från toppmötet i Teheran 19 juli, som cirkulerat i världspressen, syns tre autokrater hålla varandra i handen: presidenterna Putin, Raïssi och Erdogan. De har inte så mycket gemensamt: Putin är ortodox kristen, Raïssi är shiamuslim och Erdogan sunnimuslim och medlem av Muslimska brödraskapet, av många sedd som en terrororganisation. Ryssland och Turkiet har en lång historia av krig och Turkiet är medlem av Nato. Shia- och sunni-muslimer är i ständig konflikt; Iran leder de förra och Turkiet vill leda de senare. Men gemensamt har de avskyn för det liberala samhället med demokrati, yttrandefrihet, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter i övrigt. Kort sagt: de avskyr våra värderingar. I det följande skall vi koncentrera oss på Turkiet men också nämna den nya ryska marina doktrinen.
Erdogan vet att Sverige (och Finland) sitter i en rävsax. Den extrema nedrustning som statsministrarna Persson och Reinfeldt genomförde gör att Sveriges försvar inte på långt när når upp till vad den internationella hotbilden kräver. Att åtgärda dessa försummelser kommer att ta (för) lång tid och kosta mycket pengar. Ändå mer så om Turkiet väljer att stoppa det svenska Nato-medlemskapet. Och vi hade kunnat vara medlemmar redan! Ett lämpligt tillfälle hade varit när de baltiska staterna togs in 2004. Men i stället valde regeringarna att vänta tills nu, när vi står under galgen.
Erdogan vill naturligtvis ha något för att släppa in Sverige och det är bl.a. att Sverige skall lämna ut ett antal personer som han anser vara terrorister. Men Sverige kan inte lämna ut svenska medborgare och inte heller andra personer om de riskerar tortyr och långa fängelsestraff. Återstår att se om någon annan, i första hand USA, vill/kan ge honom något som är tillräckligt bra för att Erdogan skall ge sitt ja.
För Turkiet har knappast något intresse av att Sverige är med i Nato. Som vän till Putin, i varje fall ibland, har han inte något intresse av att stärka Alliansen. Visserligen sågs Turkiet under det kalla kriget som en bastion mot Ryssland men landet fick samtidigt mer sovjetiskt ekonomiskt stöd än någon annan stat utanför Warszawa-pakten. Som bekant valde Turkiet att köpa det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400, vilket ledde till att USA stoppade försäljningen av stridsflygplanet F-35.
Turkiet har egna stormaktsdrömmar och de har inte med Nato att göra. Helst vill man leda den (sunni-)muslimska världen och återupprätta det Osmanska riket som en gång nådde till Wiens portar. Men dit är det långt.
I samband med kriget i Nagorno-Karabach 2020 stöttade Turkiet Azerbajdzjan mot ryskstödda Armenien. Under Ukraina-kriget har Turkiet sålt framgångsrika drönare till Ukraina (Bayraktar TB2). Men detta tycks inte ha lett till något allvarligt gnissel mellan staterna. Och nu senast har Erdogan varit fadder till avtalet mellan FN och Ukraina resp. mellan FN och Ryssland angående exporten av ukrainska jordbruksprodukter.
I Afrika poserar Turkiet som antikolonialistiskt och antivästligt för att öka sitt inflytande. Man har samarbetsavtal med flera länder och har också haft exportframgångar med Bayraktar. Det finns också kontakter med Kina inom ramen för ”Ett bälte, en väg” bl.a. avseende megaprojektet att bygga en kanal väster om Bosporen för att avlasta detta trånga sund. Men mest spektakulärt är Mavi Vatan – Blå Hemlandet.
Bakgrunden är ett arbete av två turkiska amiraler som framfört tanken att det Osmanska riket gick under därför att man tappade kontrollen över havet. En återuppstånden turkisk stormakt måste alltså grunda sig på en stark marin och kontroll över omgivande havsområden. Den turkiska flottan är relativt stark och har nyligen tillförts ett amfibiefartyg på 27 000 ton Anadolu (L-400) som kan förvandlas till hangarfartyg för vertikalstartande flygplan – som F-35B.
Mavi Vatan innebär att Turkiet gör anspråk på havet till mittlinjen mellan Grekland och Turkiet, vilket skulle innebära att de grekiska ögrupperna utanför Turkiets kust, inklusive Rhodos, skulle komma under turkisk överhöghet.
2019 gjorde Turkiet en överenskommelse med libyska GNA (Government of National Accord) om en gemensam gräns till havs. Med denna gränsdragning skulle Cypern förlora sin ekonomiska zon. Det bör nämnas att Turkiet inte erkänt Republiken Cypern men däremot Nordcypern som resten av världen anser vara ett område ockuperat av Turkiet.
På Cyperns och Israels ekonomiska zoner finns stora gasfyndigheter (de två fälten heter Aphrodite resp. Leviathan). Turkiet har vid ett flertal tillfällen försökt hindra Cyperns prospektering av Aphrodite. Turkiet kräver också att den planerade gasledningen EastMed från dessa fält skall gå över Turkiet, vilket naturligtvis cyprioter och israeler motsätter sig. Dessa gasledningar har potentialen att ge Europa ett kraftigt tillskott –viktigt nu när européerna skall frigöra sig från den ryska gasen.
Det behöver knappast påpekas att Mavi Vatan inte kan genomföras fredligt. Projektet, om man får kalla det så, skulle alltså innebära krig mellan två Nato-länder (Grekland och Turkiet) och mellan Turkiet och Cypern – eller om man så vill mellan Turkiet och två EU-länder.
Sammantaget har Turkiet, och Erdogan personligen, storhetsdrömmar vars genomförande kräver konfrontation med två EU-länder och som splittrar Nato. Nu är triangeln Turkiet – Grekland – Cypern ett gammalt diplomatiskt problem med ofta förekommande militära konfrontationer. Men hittills har omvärlden lyckats hålla konflikten i schack.
Frågan är nu varför Turkiet skulle ge klartecken för Sverige att gå med i Nato. Inte minst med tanke på att Sverige varit tydligt med vad vi tycker om den turkiska demokratins urholkning. Att Turkiet skulle ställa upp för Sverige i samband med ett ryskt anfall är minst sagt otroligt. Däremot är vi som EU-medlemmar skyldiga att ställa upp för Cypern och Grekland vid ett turkiskt öppet angrepp.
En slutsats är att Sverige åtminstone tills vidare får klara sig utan Natos skyddsnät. Vi måste bygga upp ett försvar som gör att vi klarar oss själva – i varje fall inledningsvis. Här kommer Rysslands nya marina doktrin in.
Ryska federationens marindoktrin har godkänts och president Putin har den 31 juli undertecknat dekretet ”Om godkännande av Ryska federationens marindoktrin”. Den nya ryska marindoktrinen innehåller fem punkter, som består av att man anser att ”USA:s strategi för hegemoni på världshaven är en stor utmaning för Ryska federationens nationella säkerhet” och att det är farligt att ”sakna ett antal baser och stödjepunkter utanför Ryska federationens gränser som är avsedda för att försörja de ryska marinstyrkornas fartyg.”
Man anser också att ”Kurilerna och Östersjöutloppen, Svarta havet och östra delen av Medelhavet är viktiga för Rysslands nationella säkerhet”, att det behövs ”logistiska och tekniska stödjepunkter i Röda havet” och att det behövs ”utveckling av produktionsanläggningar för att konstruera moderna hangarfartyg för flottan”.
Detta kommer vid en tidpunkt då Putin har förklarat att de hypersoniska kryssningsmissilerna ”Zirkon” kommer att ingå i den ryska flottan om några månader.
I samband med den ryska flottans dag i Sankt Petersburg, huvudstad i det forna ryska imperiet, tillade Putin: ”Leveranserna av dessa (missiler) till de ryska väpnade styrkorna kommer att påbörjas under de kommande månaderna. …Fregatten Admiral Gorsjkov kommer att vara den första att gå ut på stridsuppdrag och använda dessa formidabla vapen.”
”Det viktigaste här är den ryska marinens förmåga… Den kan reagera blixtsnabbt på alla som beslutar sig för att undergräva vår suveränitet och frihet”, sade han.
Läsaren noterar att Putin har globala ambitioner för sin flotta. Ur svensk synvinkel är det förstås intressant att Putin särskilt nämner Östersjöutloppen; inte minst med tanke på att försvarsminister Hultqvist gjorde detsamma i DN Debatt 27/7. Men intressantare ändå är kanske att han tycks prioritera den ryska marinens förmåga att slå på stora avstånd men inte på ökad amfibieförmåga. Detta stämmer också med erfarenheterna från kriget i Ukraina.
Ett ryskt anfall mot Sverige skulle därför sannolikt innebära luftanfall mot svenskt territorium – och inte bara eller ens huvudsakligen mot militära mål. Terror mot civilbefolkningen spelar en viktig roll i den ryska strategin – det ser vi dagligen från Ukraina. Härtill skulle naturligtvis komma hybridkrigföring exempelvis minering av svenska hamnar och insatser med specialförband mot viktiga mål.
Den ryska krigföringen modell Ukraina, där det går åt upp emot 80 000 artillerigranater per dag, skulle knappast vara möjlig i Sverige med tanke på de omfattande sjö- som landtransport som skulle krävas.
Å andra sidan skulle även ett icke-Nato anslutet Sverige förhoppningsvis få militär hjälp i form av ammunition och vapen vid ett ryskt angrepp. Det gäller då att ha sjövägarna öppna så att den kan komma fram.
Jag hoppas innerligt att jag har fel, men risken att vi inte kommer in i Nato i närtid förefaller hög. I varje fall måste försvarsberedning, riksdag och regering förbereda för att vi kanske måste klara oss själva. Även som Nato-medlemmar skulle vi vara tvungna att ta första stöten själva även om risken för anfall då blir lägre. Vi behöver alltså ett starkt försvar nu!