Attackerna mot Nordstream har återigen lyft behovet av numerär, och väcker samtidigt frågor kring vilken typ av numerär vi kommer att behöva som nya NATO-länder. I kölvattnet av sabotaget syntes alliansens styrka tydligt – en av orsakerna till att svenska marinen inte sände några ytenheter till attentatsplatsen under de första dagarna angavs av den svenska regeringen vara att den danska fregatten Absalon redan var på plats – men samtidigt syntes också de låga numerärernas tyranni tydligt – det spelar ingen roll hur slagkraftiga enheter man har, de kan likväl bara befinna sig på en plats samtidigt.
Extra synligt blev detta i fallet med Norge, där order gavs om skärpt bevakning av landets omfattande olje- och gasinfrastruktur. Det blev plågsamt tydligt att med en order som i praktiken innebar att det norska Försvaret fick i uppgift att övervaka en betydande del av Nordsjön blev nätet som regeringen kastade glest – efter den snöpliga förlusten av Helge Ingstad återstår fyra fregatter i norska flottan som de enda ytstridsfartygen lämpliga för högsjöuppdrag. Den norska situationen avhjälps något av att kustbevakningen lyder under marinen, vilket gjorde att trots att Kystvakten just nu är i en övergångsperiod där Nordkapp-klassen börjat fasas ut och man ännu väntar på den första ersättaren från den nya Jan Mayen-klassen så kan Marinens fregatter i uppdraget räkna med assistans från dryga halvdussinet högsjöpatrullfartyg (OPV) ur den Ytre Kystvakten. Trots det blir numerären begränsad, och det var troligen en lättad norsk statsminister som tackade ja till erbjudandet om assistans från Storbritannien, Tyskland, och Frankrike.
För Finlands del såg det inte mycket bättre ut, även om landet inte direkt påverkades av attentaten. Gränsbevakningen fick snöpligt erkänna att ännu två dagar efter att läckorna upptäckts hade man inte kunnat verifiera att inga läckage förekom i finsk ekonomisk zon, detta då Gränsbevakningens två åldrande Dornier marinspaningsplan stod på marken till följd av tekniska problem. Planen är på väg att ersättas, men det så kallade MVX-programmet lider av förseningar till följd av uppskjutna budgetmedel, och Dornier-systrarna har lidit av låg tillförlitlighetet på senare år. Finska Gränsbevakningen har också sett antalet fartyg minska, då äldre enheter ersatts av färre men mer kapabla skrov. Det främsta exemplet är flaggskeppet Turva som får anses vara finska Gränsbevakningens första riktiga OPV (Offshore Patrol Vessel) , men som samtidigt ersatte inte mindre än tre mindre fartyg ur Telkkä-klassen. Den finska Gränsbevakningen lyder under inrikesministeriet i fredstid, men är klart orienterad som en del av det militära försvaret, och har jämfört med sina svenska kollegor tyngre beväpning, utbildning av krigstida mobiliseringsförband, krav på utförd värnplikt för personalen, och gemensam utbildning av officerskåren under Försvarshögskolans ledning.
Mot den här bakgrunden är frågorna som svenska marinen tampats med under en längre tid om vad som egentligen är en tillräcklig numerär återigen aktuella – framförallt då den svenska Kustbevakningen har en mer civil och polisiär framtoning jämfört med sina norska och finska motsvarigheter. Samtidigt så är det så att det traditionella svaret – många robotbåtar istället för få korvetter och fregatter – mot bakgrunden av (i brist på en bättre term) hybridhot och fokus på eskortuppdrag och sjöherravälde snarare än avgörande slag mot fiendens invasionsflotta inte nödvändigtvis längre kan anses vara den absoluta sanningen om marinen krävs på fler skrov för att kunna uppträda på många platser samtidigt. Robotbåtarna saknar helt enkelt den uthållighet och förmåga att kunna operera långt ut under längre perioder som uppdraget kräver.
Det här är ingalunda nya funderingar även om Nordstream nu gett dem ny aktualitet. Även lämpligheten hos Natos två stående fregatt- och jagarförband, Standing NATO Maritime Group 1 och 2 (SNMG1/2), har ifrågasatts när det gäller just den typen av scenarion vi nu ställs inför. Fregatter och jagare är helt enkelt överkvalificerade för jobbet, och frågan har ställts inom alliansen om en motsvarande förbandstyp fokuserad på övervakningsuppdrag i gråzonen skulle kunna vara ett värdefullt komplement?
Det har varit svårt att under veckan som gått skaka av sig känslan att det som skulle behövas i Östersjön just nu varken är fler robotbåtar eller fregatter, utan just den typ av gråmålade övervakningsfartyg som norska Kystvakten representerar. Till och med den hånade tyska F125 Baden-Württemberg-klassen känns plötsligt skrämmande relevant. Samtidigt är det ett faktum att ingen av flottorna runt Östersjön just nu uppvisar sådan bredd att det känns tryggt att skära i antalet ystridsenheter för att fokusera på fler och billigare övervakningsfartyg. Men kanske behöver vi sätta mer fokus också på frågan om vad som är tillräckligt många, och inte bara vad som är tillräckligt bra?
