Frågan om privat införskaffad utrustning är inte ny. Den har följt Försvarsmakten i decennier. Varje förband, oavsett vapenslag eller geografisk tillhörighet, känner igen mönstret: soldater och befäl som vill komplettera sin utrustning med egna fickor, bärsystem, handskar, kängor, sjukvårdskomponenter eller slitskydd, därför att de upplever att behovet är större än det som kvitteras ut.
Och mitt emot detta står en regelstyrd verklighet som säger att tilldelad utrustning är tillräcklig utrustning. Punkt.
Problemet uppstår i glappet mellan dessa två sanningar: det reella eller upplevda behovet av bättre funktion och regelverkets krav på enhetlighet, kontroll och säkerhet.
Det är i det glappet frågan har fastnat i årtionden.
Vi behöver inte låtsas som att systemet fungerar perfekt. Försvarsmakten och dess stödjande myndigheter har vid upprepade tillfällen haft svårt att få fram modern, ändamålsenlig utrustning i rätt volym och vid rätt tidpunkt. Skälen är många: långa upphandlingsprocesser, budgetramar, industrikapacitet, leveransproblem eller att utvecklingsarbetet inte hänger med förbandens behov.
När detta sker, år efter år, ökar drivkraften hos den enskilde soldaten att själv lösa problemet. Det är mänskligt. Det är rationellt. Och det är helt i linje med soldatens grundinstinkt: att vilja göra sitt jobb så bra som möjligt.
Att frågan finns är alltså inte unikt för Sverige. Internationellt ser vi flera olika sätt att hantera samma spänning. US Army har system med godkända “optional purchase items”, där soldaten får köpa vissa uniformskomponenter privat så länge de uppfyller fastställda krav. I Storbritannien tillåts privatköpta, men strikt reglerade uniformstillbehör. I Tyskland har soldater i praktiken tvingats köpa egen utrustning för att fylla luckor. Ofta i en gråzon där regelverket inte hängt med verkligheten.
Och ser vi till Ukraina blir bilden närmast glasklar. Där är utgångspunkten enkel: bär det du kan och det som fungerar. Allt handlar om funktion och effekt. Enhetlighet är en lyx man varken har råd eller tid med. Det centrala är att utrustningen fungerar och att identifieringen är tydlig. Ofta reducerad till rätt färg på tejp, armband eller markering. Det är inte en modell för den fredstida Försvarsmakten, men det är en brutal påminnelse om vad som ytterst betyder något när systemen pressas.
Det är därför helt orimligt att valet i Sverige ska stå mellan två ytterligheter:
- stenhård disciplin där varje avvikelse från tilldelad utrustning betraktas som ett regelbrott, eller
- total anarki där var och en bär det som verkar mest praktiskt.
Vi borde kunna skapa en mellanväg. En ordnad, kontrollerad lösning som tar höjd för två sidor av samma verklighet:
- Soldatens behov av bra och funktionell utrustning och
- arbetsgivarens behov av säkerhet, IR-reduktion, flamskydd, hållfasthet och visuell enhetlighet.
Just detta har chefen för Luftvärnsregementet (Lv 6) redan förstått, och löst på ett framsynt sätt. Lv 6 har infört en instruktion som tillåter privat införskaffad personlig utrustning under tydliga villkor. Den beskriver exakt vilka kategorier som är tillåtna – exempelvis kängor, handskar, bälten och fickor – och ställer krav på att utrustningen ska uppfylla Försvarsmaktens specifikationer avseende bland annat flamskydd och IR-signatur. Vapenmateriel är undantaget. Soldaten ska rådgöra med kompanifanjunkaren före inköp och befäl får checklistor för kontroll och uppföljning.
- Det är ordning, inte oreda.
- Det är ansvar, inte släpphänthet.
- Det är disciplin, men inte stelbenthet.
Och i väntan på att Försvarsmaktens centrala nivå beslutar i frågan, om det alls sker, finns det inget som hindrar att chefer på organisationsenhetsnivå följer samma goda och pragmatiska exempel. Regelverket ger utrymme för lokala avsteg när det sker med omdöme, tydlighet och kontroll. Det är bättre än att lämna soldater och befäl i ett gränsland mellan vilja, behov och osäkra regler.
Försvarsmakten är inte hjälpt av att en stor del av personalen hamnar i gråzonen mellan pragmatism och regelverk. Chefer är inte hjälpta av att behöva välja mellan att blunda eller att lägga oproportionerligt mycket energi på fickor, bälten och smådetaljer som inte påverkar den operativa helheten. Och soldater är inte hjälpta av att behöva dölja utrustning de köpt för egna pengar för att höja sin förmåga.
Därför är det dags att ta nästa steg.
Hela Försvarsmakten, inklusive Hemvärnet, bör följa Lv 6:s exempel och införa en reglerad, kontrollerad och säker ordning för privat införskaffad personlig utrustning.
Det är en lösning som förenar professionalism och engagemang, frigör tid hos chefer och skapar en enhetlig och förutsägbar ordning i hela myndigheten.
I en tid när förbanden växer och förmågan byggs snabbare än systemen hinner med borde detta inte vara en kontroversiell fråga.
Det är en nödvändighet.