Efter det så kallade Tolvdagarskriget mellan Iran, Israel och USA i somras kunde Vita huset meddela att ”Iran’s Nuclear Facilities Have Been Obliterated — and Suggestions Otherwise are Fake News”. Mindre än ett år senare återupptogs krigshandlingarna. Givet det kommunicerade utfallet i juni 2025 bör bevekelsegrunderna för det nya kriget alltså vara annorlunda, men det är inte lätt att säga med säkerhet, då president Trump och hans närmaste krets denna gång har beskrivit flera olika, sinsemellan motsägande, krigsmål. Men det finns betydelsefulla skillnader. De amerikansk-israeliska anfallen denna gång är kraftigare och intensiteten i Irans moteld är högre, både avseende vapeninsats och antalet länder som beskjutits. Dessutom förefaller krigets ekonomiska konsekvenser bli större. Insatserna har ökat.
Nyhetsflödena har fyllts av budskap som pekar på den ena eller andra sidans styrkor och svagheter:
- Irans så kallade ”missile cities”, bunkrar för lagring av robotar, visar sig vara en svaghet då USA/Israel hårdbevakar deras markportar och slår ut robotplattformarna så snart de visar sig
- Gulfstaternas infrastruktur för elförsörjning (betänk beroendet av luftkonditionering på den arabiska halvön) och avsaltning av havsvatten är sårbara för attacker
- Israel fruktar Hizbollahs stora lager av raketer och robotar som är väl utspridda runtom i södra Libanon, som ligger på korta skjutavstånd från israeliskt territorium och är svårare att slå ut än de i Iran
- Irans kapacitet att bygga offensiva drönare är långt större än motståndarens kapacitet att ersätta luftvärnsrobotar, samtidigt som USA/Israel verkar för att slå ut de iranska fabrikerna
- Oljepriset har stigit kraftigt, vilket påverkar många och även kan försvåra för USA:s republikaner i de kommande mellanårsvalen
- Irans ledning kämpar för sin fysiska överlevnad. De yttre hoten kan aktivt stödjas av opponenter inom landet
- Hormuzsundet är blockerat. Blir det långvarigt eller kommer denna knut att lösas i närtid?
- Om Kina förlorar såväl Venezuela som Iran som leverantörer av olja, kan man anta att Ryssland träder in i deras ställe. Det torde förbättra Rysslands möjligheter att finansiera kriget i Ukraina
- Vem kan avgöra när kriget är över?
- USA säger sig ha nått sina krigsmål, men presidenten kräver ändå att andra länder ska bistå USA:s flotta i Hormuz-sundet. Det gäller såväl allierade som t ex Kina. Begäran har lett till en hel del hårda ord mellan Europa och USA
Detta är endast några exempel på aktuella bedömningar, prognoser, inkonsekvenser eller frågeställningar. Tids nog får vi facit.
Oavsett hur kriget i och runt Iran utvecklas, kort- eller långvarigt och med de olika sidornas mot- eller framgångar, finns ett par andra frågor.
Folkrättsligt. Den fråga som initialt kanske har fått störst uppmärksamhet innan oron ekonomin tog över.
Ämnet är viktigt för alla, särskilt för mindre stater i en alltmer hotfull värld. Den pågående konflikten i Ukraina, med otaliga exempel på ryska övergrepp och brott mot folkrätten, har dessutom bidragit till att fästa vår uppmärksamhet på begreppet. Rättsligt liknar situationen Tolvdagarskriget. Israel kan kanske hävda nödvärnsrätt, att i förebyggande syfte slå ut iranska domedagsvapen. Men det är inte alls givet att resonemanget håller. För USA:s del är det än svårare, inte minst på grund av otydligheten kring de amerikanska krigsmålen. Iran försvarar sig, vilket folkrätten nog inte kan invända emot. Sedan finns enskilda händelser som behöver utredas ur folkrättslig synvinkel, till exempel den förmodat amerikanska bombningen av en flickskola i Mīnāb under krigets första dag.
Samtidigt kan vi inte helt bortse från de många och stora manifestationerna från iranska flyktingar runtom i världen, inte minst i vårt land. Människor på flykt från hemlandet som har ett förnyat hopp om att den teokratiska regimen snart ska falla. Vi får se hur den saken utvecklar sig. Den iranska regimens massmord på egna medborgare under januari 2026 innebär en moralisk om än inte juridisk skillnad från läget under Tolvdagarskriget.
Folkrätten erkänner inte invasion av andra länder på grund av folkmord, med mindre än att det finns stöd från FN:s säkerhetsråd. Ett stöd som blir svårt att få till stånd, givet säkerhetsrådets vetoregler, sammansättningen av rådets medlemmar och det faktum att flertalet av världens misstänkta massmordsregimer har stöd från en eller flera av rådets ständiga medlemmar. Min slutsats är att i förlängningen tvingas den demokratiska världen att antingen acceptera folkmord så länge de äger rum intranationellt eller finna vägar runt folkrättens bokstav. Ett val utan enkla alternativ.
Iran efter kriget
Även om motståndet mot teokratin är stort, finns ingen välorganiserad opposition som är redo att ta över. Kanske kan den nyutsedde ledaren Mojtaba Khamenei etablera en kontinuitet efter hans far Ayatollah Ali Khamenei som dödades den 28 februari. Om inte så finns Islamska Revolutionsgardet (IRGC) med organisation och maktmedel tillräckliga för att kunna styra landet.
Summan av budskap från Vita huset kan sägas peka på ett visst intresse av regimbyte i Teheran, men det är inte särskilt tydligt uttalat. Skulle Iran rasa ner i ett kraftigt försvagat tillstånd eller kanske till och med i inbördeskrig, kan konsekvenserna bli svåra och svårförutsägbara.
Separatistiska rörelser i och runt Iran, Gulfstaternas relationer till Israel och världens oljeförsörjning är några områden som skulle kunna påverkas.
Vägen framåt för att nå politisk stabilitet och någon form av kontinuitet i regionen, samtidigt som förtrycket av det iranska folket upphör är inte helt enkel.
Offensiva och defensiva vapensystem
Många initierade bedömare har försökt att räkna på insats, förbrukning och återstående förråd av olika offensiva fjärrvapen och defensiva luftvärnsresurser. Utöver den öppna debatten i frågan kan vi nog anta att det finns en rad underrättelsetjänster runtom i världen som i det fördolda arbetar intensivt med att få en tydlig bild. Jag ska inte försöka mig på en egen, sämre underbyggd uppskattning som inte kan bidra positivt. Men på en strukturell nivå finns anledning att reflektera.
Den amerikansk/israeliska vapeninsatsen nu är betydligt lägre än den som gjordes mot Serbien 1999. Färre robotar kan idag kompenseras med avsevärt större precision. Samtidigt har kostnaderna per vapeninsats ökat kraftigt, vilket har minskat produktionskapaciteten, något som antagligen har ännu större betydelse än kostnaderna. Dyra och komplicerade vapen tar längre tid att bygga än de som är enkla och billiga. Att ersätta dyra avfyrade robotar tar tid.
Irans moteld har inledningsvis kännetecknats mer av enklare och billigare vapen, vilka belastar luftförsvaret, inte bara för USA och Israel, utan även för de arabiska Gulfstaterna. Om landets mer kvalificerade fjärrvapensystem är utslagna eller ännu ej insatta, lär den nära framtiden utvisa.
Vad detta kan innebära för Nordeuropa
Från Iran-kriget kommer indikationer att inte ens Israel, med sitt ytterst kvalificerade och resursstarka luftvärnssystem, har outtömliga förråd. Särskilt de mer avancerade systemen, som Arrow och THAAD, tar tid att ersätta. Relationen förbrukning/ produktion ser inte ut att vara gynnsam för israelerna.
Israel arbetar med den s k Iron beam, ett laservapen som till mycket låg kostnad kan användas i luftförsvaret. Dock, med nuvarande teknisk förmåga (räckvidd 7-10 km, fungerar bäst i klart väder), torde vapnet fungera bättre i Israel, ett soligt land med en yta långt mindre än Smålands, än i det avsevärt större och mer molniga Nordeuropa.
Vad innebär detta för planeringen av försvar i Norden/Baltikum? Vi kan se att ett effektivt luftförsvar kommer att kräva både stor numerär, antagligen långt större än den nu tillgängliga, och en väl sammansatt mix av motmedel för olika räckvidder och typer av vapenbärare. Inför en kommande konflikt lär angriparen designa sina luftangrepp i syfte att mätta vårt luftförsvar, till exempel genom insats av ett stort antal enklare och billigare vapenbärare. Är det med nuvarande tillgänglig teknik ekonomiskt eller produktionsmässigt ens möjligt att möta ett sådant hot uteslutande med defensiva insatser, eller behöver vi egna stora armador av enklare vapenbärare för avskräckning/vedergällning?