För det nordiskt-baltiska området betyder det (förhoppningsvis) kommande svenska och finska medlemskapet i Nato nya strategiska möjligheter.
Det är givet att strategin för detta område måste diskuteras och beslutas i Nato-kretsen. Men ingenting hindrar Sverige från att ha en uppfattning i frågan, tvärtom. Även små stater kan få genomslag för sina idéer om de läggs på bordet tidigt och är väl genomarbetade samt om det diplomatiska fotarbetet är bra.
När vi diskuterar strategi i Nato behöver vi höja blicken och se till helheten. Då framstår det nordisk-baltiska området som en geopolitisk helhet omgivet av hav: Barents hav, Norska havet, Nordsjön och Östersjön. Strategiskt och praktiskt behöver man dock skilja på tre del-områden.
Det nordligaste området är Nordkalotten med Barents hav och Norska havet. Strategiskt är detta knutet till flera faktorer. För det första blir Arktis med sjöfarten samt övrig resursutvinning allt viktigare i samband med polarisens avsmältning. För det andra kommer det kalla havet här att dra till sig fisk från de allt varmare haven i söder – och med fisken kommer fiskeflottorna; risk för fiskekrig! För det tredje finns här den ”bastion” där Ryssland har sina strategiska atomubåtar baserade. För det fjärde, och kanske viktigast, är Barents hav, Norska havet vägen ut till Atlanten för de ryska sjöstridskrafterna.
Strategiskt sett börjar Östersjöområdet i Nordsjön och sträcker sig via Östersjöutloppen – Bälten, Öresund, in i egentliga Östersjön. Alla stater i det nordisk-baltiska området är beroende av denna kommunikationsled. Här finns två huvudaspekter: för det första den livsviktiga sjöfarten och för det andra Natos möjlighet att förstärka områdets stater i samband med en eventuell rysk aggression.
Göteborg är Sveriges och Norges största hamn men andra viktiga svenska hamnar är exempelvis Stockholm (Norvik), Gävle och Luleå. De stora industrisatsningarna i Norrland kommer att kräva ökad sjöfart! För Finland, de baltiska staterna och Polen är sjöfarten genom Östersjöområdet av vital betydelse.
Den svenska regeringen har beslutat att storsatsa på havsbaserad vindkraft. I framtiden blir vi till närmare 50% beroende av denna. Den blir då också strategiskt viktig och måste skyddas. Härtill kommer att alla länder i området är sammanknutna av bottenliggande kablar för informationsöverföring och elkraft.
Det tredje området är den långa gränsen mot Ryssland från Nordkalotten till Kaliningrad – med ett avbrott för Finska viken. Markstrategiskt får nog Polen och Tyskland anses tillhöra Centraleuropa.
Hela området knyts ihop på flera sätt. Det självklara är kommunikationerna till sjöss och i luften. För Ryssland är det uppenbart viktigt att kunna förbinda baserna i norr med S:t Petersburg och Kaliningrad. Detta visades inte minst av de tre landstigningsfartyg som gjorde ett besök i Östersjön på sin väg mot Svarta havet straxt före krigsutbrottet i februari. Men i krig och kris är det också viktigt för Ryssland att kunna sätta in ubåtar från Norra Marinen mot våra förbindelser i Nordsjön, Östersjöutloppen och Östersjön.
Vapnens räckvidd är en annan samlande faktor. En korvett med Kalibr-robotar kan från Vita Havet slå mot Stockholm!
Östersjöområdet måste kunna kontrolleras av Natos stridskrafter. Detta innebär kontroll av havsytan, luftrummet och undervattensdomänen – Härtill kommer kontroll av hamnar, angöringsleder och viktiga landområden i övrigt; exempelvis Gotland. Sjöfart och förstärkningstransporter måste kunna skyddas liksom områden med vindkraft och bottenliggande kablar. Kan vi det så omöjliggör vi ryska amfibieföretag mot oss. Vi kan i krig låsa in den ryska marinen i sina basområden i S:t Petersburg och Kaliningrad samt hindra de viktiga förbindelserna dem emellan.
Det gäller dock att komma ihåg att kontroll av havsområden aldrig kan bli totalt. Det går alltid att sätta in specialförband och dolt lägga minor. Flyg och långräckviddiga robotar måste kunna bekämpas i luften.
Den långa gränsen mot Ryssland kräver arméstridskrafter, givetvis i samverkan med flyg. Hur dessa stridskrafter skall sättas samman är beroende av terrängen och infrastruktur i övrigt. Natos havskontroll gör det möjligt att omgruppera förband mellan olika områden.
En viktig fråga är hur mycket mark- och flygstridskrafter som skall fredsgrupperas längs den långa gränsen till Ryssland. Frågan har militära och viktiga politiska aspekter. Det gäller att ha hög beredskap men inte i onödan provocera. Kan svenska värnpliktiga stationeras i Baltikum? Vilka nya operativa och taktiska krav ställs på förband som skall kunna flyttas från Sverige till Finland eller Baltikum? Med vad skall de flyttas? Balansen mellan mark- och flygstridskrafter på svensk mark respektive i Finland och/eller Baltikum?
Kontrollen av Östersjöområdet kräver stridskrafter i luften, på ytan och under densamma. Härtill kommer amfibie- och markstridsförband i hamnar och längs viktiga farleder. Vi har ett relativt starkt flygvapen men är JAS Gripen tillräckligt uthållig i luften när det aktuella området utvidgas från nationellt till regionalt? Våra korvetter är bra när de nu äntligen moderniseras och får luftvärnsrobot och därmed kan integreras i luftförsvaret. Men de är alldeles för få. För uppträdande i Nordsjön och Skagerrak krävs större fartyg. Våra nya ubåtar får en helt ny kapacitet i undervattensdomänen. Alla försvarsgrenar behöver drönare (luft, yta och undervatten). Rymden är viktig för spaning och samband, ett nordiskt satellitcentrum borde skapas i Esrange! Cyberförsvaret gäller alla, från yngste soldat och sjöman.
Självklart skall den svenska förmågan sättas samman med övriga länders. Men Norge kommer att behöva koncentrera sig på uppgifterna i norr; den danska marinen är specialinriktad mot Atlanten och området upp mot Grönland. Den finska marinen blir, och är redan, en synnerligt viktig samarbetspartner. Härtill kommer de tyska och polska sjöstridskrafterna. Men området är stort och kommer att kräva en gemensam satsning. Varför inte gå med i EPC, European Patrol Corvette, ett projekt som vi genom EU redan betalar för?! Och som Danmark och Norge är med i!
Hur skall området ledas? Staber är dyra och drar mycket folk – och duktiga stabsofficerare är det ont om. Men en regional ledningsstab för hela detta område skulle nog vara befogat med taktiska staber för de olika delområdena. Inte minst måste gemensamma lägesuppfattningar för de olika domänerna skapas.
Den största utmaningen för oss svenskar blir att tänka strategiskt. för hela det nordisk-baltiska området inklusive hav och luftrum.
