Den 1 oktober träder lagändringar i kraft som effektuerar regeringens beslut om ny struktur för ansvar och ledning av civilt försvar. Jag skrev om denna förändring i vardande i mitt inlägg den 3 juni 2020.

Lagändringarna innebär att sammanlagt ett 60-tal myndigheter får ansvarsområden och uppgifter de inte har nu. Begreppet ”bevakningsansvarig” myndighet försvinner och ersätts av beredskapsmyndighet och sektorsansvarig myndighet.

Lagen säger att statliga myndigheter med ansvar inom en eller flera viktiga samhällsfunktioner och vars verksamhet har särskild betydelse för samhällets krisberedskap och totalförsvaret skall benämnas beredskapsmyndigheter.

Begreppet ”beredskapsmyndighet” är helt centralt i den lagstiftning som träder i kraft den 1 oktober, sett ur ett totalförsvarsperspektiv. Det är dessa myndigheter som bär det tyngsta ansvaret för totalförsvarsplaneringen på civil sida och i några fall även de enda som har möjlighet att genomföra civil försvarsverksamhet operativt inom staten.

Beredskapsmyndigheterna skall enligt den nya lagen: samverka med varandra, med berörda länsstyrelser och civilområdesansvariga länsstyrelser i deras roll som geografiskt områdesansvariga myndigheter, övriga statliga myndigheter, kommuner, regioner, sammanslutningar och näringsidkare som är berörda, med Försvarsmakten avseende behovet av stöd till det militära försvaret samt beakta det samarbete som sker inom Norden, Europeiska unionen, internationella forum och organisationer i frågor som rör samhällets krisberedskap och totalförsvar.

Mycket samverkan blir det. Min åsikt är att samverkan är verkningslös om den inte är väl förberedd, genomförd enligt en standardiserad procedur, protokollförd, avrapporterad och sammanställd i en överenskommelse som är bindande för de samverkande parterna. Att dricka kaffe och berätta om sin verksamhet för varandra är INTE samverkan. I nya Doktrintillägg Ledning, som publiceras senare i år, beskrivs vikten av överenskommelser. Det är först där som viss förmåga börjar etableras. Detta måste dock övas och först därefter kan man börja mäta förmåga.

Vissa beredskapsmyndigheter ska ingå i beredskapssektorer. I varje beredskapssektor ska en av beredskapsmyndigheterna vara sektorsansvarig myndighet. Övriga beredskapsmyndigheter i sektorn ska delta i arbetet. Utöver det inrättas en högre regional ledningsnivå – civilområdeschef, förkortat CivO.

Tyvärr har Regeringskansliet rört till det i begreppsfloran. I den lag[1] som är central för näringslivets medverkan i totalförsvaret har man återvunnit det gamla begreppet ”totalförsvarsmyndighet” där Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter, beredskapsmyndigheter, sektorsmyndigheter samt Tillväxtverket och Kommerskollegium ingår. Det är olämpligt att begreppet ”totalförsvarsmyndighet” används och det är extra olyckligt att det i denna grupp ingår myndigheter som inte är beredskapsmyndigheter. Det hade räckt med ordet ”myndigheter”. Min syn är att det inte finns några ”totalförsvarsmyndigheter” – i så fall avser det begreppet de flesta av statens myndigheter, samtliga regioner och kommuner. Totalförsvar är som bekant en verksamhet.

I min ovan nämnda artikel från juni 2020 skrev jag att större privata företag och internationella företag skall engageras i krisberedskap och totalförsvar via sektorsansvariga myndigheter men att det regionala näringslivets medverkan i totalförsvaret hanteras lämpligast av Länsstyrelserna. Jag menade att de minsta företagen som verkar inom samhällsviktiga verksamheter lokalt redan idag har relationer med kommunerna och det bör så förbli. Och så blev det.

Möjligen kan man härvidlag reflektera över om CivO skall ha någon särskild roll i kontakten med näringslivet. Argumentet för det, är att det är CivO som har stabskraft. Där inrättas nu ett särskilt kansli som skall ägna sig åt totalförsvarsplanering. Övriga länsstyrelsers personal har i regel flera hattar. Men å andra sidan har länsstyrelserna redan upparbetade kontakter med näringslivet så det blir onödigt dubbelarbete om företagen skall ha kontakt med ”sin egen” länsstyrelse och CivO-länsstyrelsen. Om de nu inte råkar ha sitt säte i någon av de sex CivO-länen. Bättre att länsstyrelserna i sin tur samlar ihop sina behov som specifikt rör totalförsvarsfrågor och hanterar dem inom ramen för CivO-samarbetet. Nästa fråga är hur man reder ut ansvarsförhållanden mellan CivO och sektorsansvariga myndigheter när det gäller kontakten med näringslivet.

Det som av regeringen kallas ”målkonflikter” måste klarläggas och det bör ske genom övning. Redan under hösten 2022 kommer regioner, CivO-kanslier och militärregioner att övas i ledningsdilemman både i gråzonsscenarier och väpnat angrepp. Fokus blir då att sätta fingret på just dessa målkonflikter men även intressekonflikter. Inte heller får någon myndighet självsvåldigt ta på sig rollen som insatsledning eller operativ ledning utan att antingen regeringen beslutat om det eller att samverkan lett till en sådan överenskommelse. Ett utmärkt exempel är om icke uniformerade antagonister som misstänks tillhöra främmande makt agerar fientligt invid ett kärnkraftverk, t ex Forsmark. Vem har ”lead”? Försvarsmakten? Polisen? Länsstyrelsen i Uppsala? CivO i Örebro? Energimyndigheten? Strålsäkerhetsmyndigheten? Vattenfall?

Det får aldrig uppstå en situation när två myndigheter väntar på att den andra skall ta initiativ till samverkan. Inte heller skall det råda någon tvekan om att näringslivet primärt skall kontakta länsstyrelsen i sitt län, men det kommer inte att fungera om inte länsstyrelserna återkopplar till företagen. Stora företag och statligt ägda bolag har ofta direktkontakt med sektorsansvarig myndighet och då gäller det att länsstyrelserna hänger med i svängarna.

Strukturen kommer snart att vara på plats, målkonflikter identifieras och intressekonflikter hanteras. När detta sedan har övats om och om igen kan vi börja tala om förmåga. Inte före det.

Är du som läser den här artikeln anställd i offentlig sektor rekommenderar jag att du anmäler dig till RISE seminarium i Göteborg som handlar om hur totalförsvaret skall ledas. Där kommer ovanstående målkonflikter att adresseras.

Författaren är oberoende rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Fotnoter

[1] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-19821005-om-skyldighet-for_sfs-1982-1005