av Bo Richard Lundgren

På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. Den första frågan lyder: Vad är det vi skall värna? Den andra: Vad hotar det vi skall värna? Den tredje är: Vilka åtgärder avser regeringen vidta på längre sikt för att hoten skall kunna mötas?

Om man läser regeringens strategi med dessa glasögon kan man konstatera följande.

Strategin innehåller en ganska omfattande redovisning av hur regeringen ser på omvärlden och säkerheten i Sverige, men utsagorna innehåller en hel del politisk retorik och har mycket gemensamt med språket i det som kan återfinnas i ett partiprogram. Som exempel kan nämnas ambitionen att ”Sverige ska vara ett öppet och tryggt samhälle för alla”, vilket ju inte ger så mycket vägledning för de myndigheter m fl som ska göra jobbet.

Andra formuleringar förefaller vara hämtade direkt från tidigare propositionstexter. ”Vårt öppna och dynamiska samhälle, med hög tillit människor emellan ska fortsätta utgöra grunden för säkerhet i Sverige.” Eller: ”Alla aktörer i samhället har gemensamt, och även inom sina respektive områden, ett stort ansvar för beredskap och säkerhet.” En förutsättning för detta anses vara ”ett grundligt säkerhetsarbete”. Etcetera etcetera. Det hade varit välgörande om någon hade rensat lite bland alla självklarheter.

Regeringen beskriver också relativt utförligt våra nationella intressen, och huvuddelen av strategin upptas av en lång redovisning av olika hot. Här redovisas, inte oväntat, en bred hotskala som också inrymmer smittsamma sjukdomar och klimatförändringar. Strategin kan därför sägas ge svar på de två första frågorna som jag formulerade inledningsvis. Men här finns ingen rangordning av vare sig intressen eller hot. Det innebär att texten ger föga vägledning för de aktörer som måste prioritera insatser och resurser.

Ännu mer problematiskt blir det när regeringen ska redovisa svar på den tredje frågan d v s den om medel och åtgärder. Här lämnas läsaren helt i sticket. Man får förgäves leta efter konkreta förslag. Det finns visserligen flera avsnitt i dokumentet som har rubriken Åtgärder men vars innehåll har en helt annan innebörd och karaktär. (Den enda konkreta åtgärden jag har funnit är en välkommen översyn av beredskapslagstiftningen.)

Jag citerar här några exempel på ”åtgärder” som regeringen formulerat i strategin: ”En modern och sammanhållen totalförsvarsplanering behöver komma till stånd.” ”Målet för all terrorbekämpning är att undvika att terrorattentat genomförs.” ”Förmågan att snabbt återställa elförsörjningen är av stor betydelse.” Listan på liknande exempel kan göras lång.

Åtgärdsavsnitten beskriver alltså inte konkreta medel eller beslut om åtgärder utan behandlar istället olika mål och ambitioner, något som läsaren fått tillräckligt av i början av skriften. Läsaren får heller inte klart för sig vem som skall göra vad och inte heller hur det skall gå till. Regeringens nationella säkerhetsstrategi är alltså inte en strategi utan har avgränsats till att enbart bli ett måldokument. Det intryck som stannar kvar efter läsning av ”strategin” är att regeringen formulerat en önskelista med fromma förhoppningar, men inte orkat arbeta fram konkreta förslag om vad som bör göras på längre sikt.

Regeringen utlovar dock ett nästa steg i processen där olika initiativ ska drivas vidare. Låt oss hoppas att detta nästa steg präglas av mera konkretion och realism och att beslut om åtgärder får betydligt större utrymme på bekostnad av retoriken.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.