Sommaren 1944 inledde Sovjetunionen en massiv offensiv mot Finland under fortsättningskriget. Avgörande slag utkämpades vid bland annat Tienhaara och Tali-Ihantala, där finska styrkor lyckades stoppa Sovjet från att krossa Finlands självständighet och inkludera landet i Moskvas intressesfär. Den finska försvarsinsatsen tvingade Moskva till förhandlingsbordet, och ett vapenstillestånd trädde i kraft i september 1944. Efter Sovjetunionens fall 1991 restes minnesmärken vid dessa två historiska platser – en hyllning till de stupade och deras försvar av finsk frihet.
I april 2025 har Ryssland förstört bägge minnesmärkena. Inte bara fysiskt – utan också minnet av soldaternas försvarsgärning. En rysk domstol har stämplat dem som ”nazistiska monument” och därefter har de vandaliserats och förstörts under myndigheters uppsikt.
Detta var ingen olyckshändelse. Det var inget felaktigt beslut av en enskild myndighet. Det var en medveten handling, ett led i Kremls systematiska kampanj för att radera delar av Finlands historia.
När Ryssland förstörde de finska minnesmärkena skickade de samtidigt ett budskap: Historian går alltid att anpassa och skriva om till Rysslands fördel. Förstörelsen är ingen isolerad handling. Den är en förlängning av den systematiska nedmonteringen som inleddes tidigare, när finska minnestavlor på krigskyrkogårdar i Karelska näset avlägsnades under förevändningen att de skulle ”avnazifieras”.
Och medan minnesmärken över de finska försvararna förstörs och raderas ur historien, står ett ryskt propagandamonument kvar i Karlsvik utanför Luleå.
Minnesstenen restes 2015 – efter annekteringen av Krim och efter att kriget i östra Ukraina inletts. Vid invigningen närvarade ett ambassadråd från den ryska ambassaden i Stockholm. Stenen bör ses som en del av en större kampanj sanktionerad av Kreml. Syftet är tydligt: att befästa rysk historierevisionism där Sovjet framställs som Europas eviga befriare som offrade allt i kampen mot nazisterna.
Stenen i Karlsvik och de förstörda minnesmärkena i Tienhaara och Tali-Ihantala är redskap i ett pågående informationskrig där Ryssland använder kultur, minnesmärken och historia som vapen. Deras avsikt är att skönmåla sin egen historia och samtidigt utmåla alla meningsmotståndare som nazister. Det är inte bara de finska minnestavlorna som angrips. Ryssland har också försökt svärta ner Astrid Lindgren och Ingvar Kamprad genom att anklaga dem för nazistsympatier – en del av samma påverkanskampanj som syftar att misstänkliggöra hela Europas moraliska legitimitet.
Enligt det ryska narrativet började andra världskriget inte 1939, när Hitler och Stalin tillsammans invaderade Polen. Kriget började först 1941, när Nazityskland anföll Sovjetunionen. De miljoner som svalt ihjäl under Stalins terror, de ockuperade nationerna i Östeuropa, massakrerna i Katyn – allt detta raderas i den ryska historieskrivningen. Det är inte bara en förolämpning mot de döda – det är en attack mot vår kollektiva historia.
Att västerländska minnesmärken förstörs medan ryska propagandamonument står kvar måste tolkas i detta större sammanhang. Det handlar inte bara om historia, det handlar om vilka värderingar vi väljer att försvara idag. När lögnen marscherar fram är tystnad ett medgivande. När sanningen angrips krävs att någon står upp för den.
Minnet av motståndet mot förtryck är inte förhandlingsbart. Vi måste stå fast vid sanningen – även när lögnen står huggen i sten och när stenar av sanning förstörs av lögner.