av Bo Hugemark
Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
Denna mening ur Solidaritetsförklaringen från 2009 röner förvånansvärt lite uppmärksamhet i den seriösa försvarsdebatten, trots att den innebär en total omsvängning från den gamla doktrinen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och trots att vi skrivit under Värdlandsavtalet, som ska göra det möjligt att ta emot och ge hjälp.
Förklaringen är kanske att det är ett alldeles för stereotypt sätt att beskriva hur vi berörs av en konflikt. Ledamoten Krister Andrén gav mig en tankeställare i en diskussion, där han framförde att vi inte borde tala om att ta och ge hjälp utan i stället hur vi ska samarbeta med andra länder för gemensamt försvar och avskräckning.
Han har alldeles rätt. Verben ge eller ta hjälp kan ge felaktiga föreställningar om vad det handlar om. Det kan bli fel på två sätt:
Ta emot militärt stöd: Detta kan frammana bilden av att Sverige angrips isolerat och måste hålla ut tills hjälpen anländer, mer eller mindre snart, beroende på om vi är alliansfria eller inte. Det är en föreställning om ett krigsutbrott som är helt föråldrad.
Ge militärt stöd: Här uppstår en oemotståndlig frestelse för neutralisterna att utmåla motståndarna som fångna i något slags stormaktstänkande från forna dagar. Ja till och med att kalla oss ”krigslystna officerare” (se ledamöterna Blomquists och Cronenbergs blogginlägg i november 2016). Även bortsett från sådana oarter kan det uppstå en motsättning mellan att försvara Sverige och försvara Baltikum.
En helt konstlad motsättning. Ty som solidaritetsförklaringen säger: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.”
Med solidaritetsförklaringen har Sveriges statsmakter avsvurit sig föreställningen om att kunna stå utanför krig i närområdet. Vi skulle vara med från första stund, och diskussionen bör nu handla om hur försvarsstyrkorna bör utformas och vilka förberedelser som bör göras för att den samlade allierade försvarskraften ska bli tillräcklig.
Tillräcklig naturligtvis helst för att vara krigsavhållande. En avgörande faktor härvidlag är en gemensam operativ planering av alla de nationer som kan bli offer för en aggression. Sveriges bilaterala samarbeten är ett välkommet första steg, men en effektiv samordning kan bara ske inom Nato. Om effekten av detta säger regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i rapporten Säkerhet i ny tid : ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”
Sedan detta skrevs har ett helt nytt osäkerhetsmoment oväntat dykt upp: Oron efter den chockartade valutgången i USA. The Economist sammanfattar i sin ledare den 4 februari vad USA:s allierade måste göra om Donald Trump även fortsatt kommer att behandla dem med förakt: ”America’s allies must strive to preserve multilateral institutions for the day after Mr Trump.”
För Sverige – som hittills satsat på bilaterala avtal i stället för Natomedlemskap bör det var livsviktigt att delta i den processen. Viktigt också för våra grannländer.
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.