När den finländske diplomaten och sedermera Juho Kusti Paasikivi 939 hade han onda aningar om vad som skulle komma att hända. Längs hans färdväg till stationen och på perrongen hade stora människomassor samlats för att ta farväl. De stod tysta och allvarliga tills någon började att sjunga ”Vårt land” och ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Alla förstod att det uppdrag Paasikivi fått skulle kunna få dramatiska konsekvenser.

Svara inom 48 timmar!

Några dagar tidigare hade den sovjetiske utrikesministern Molotov sänt en inbjudan att komma till Moskva så snart som möjligt för att diskutera ”vissa konkreta politiska frågor”. Mer tydlig än så var inte Molotov, men inbjudan skulle knappast kunna uppfattas som något annat än en order. Ett svar avkrävdes inom 48 timmar.

Under sin resa till Moskva visste därför inte Paasikivi exakt vad som väntade honom. I Finland anade man dock vad som skulle ske. Tidigare under hösten hade Sovjet tilltvingat sig militära baser i de baltiska staterna. När Paasikivi anlände till Moskva den 11 oktober möttes han av den finländske ministern i Moskva, Yrjö-Koskinen. De rådgjorde sedan hela dagen med varandra och var helt överens om att undvika konflikt med Sovjet, annars var hela Finlands framtid i fara. Yrjö-Koskinen tog kontakt med ryska utrikesministeriet och fick besked om att Molotov skulle ta emot nästföljande dag.

Samtidigt avslutade Sovjet förhandlingarna med Litauen, och ett fördrag undertecknades där 20 000 sovjetiska soldater fick placeras i Litauen. Litauen skulle inte återfå sin frihet förrän 1990.

Finländarna trodde att Moskva respekterade lagar

När Paasikivi anlände till Kreml fördes han till Molotovs arbetsrum där även Stalin trädde in. Mötet inleddes med att Molotov frågade om Finland var beredd att gå med på samma ömsesidiga biståndsavtal som de baltiska staterna nyligen ingått med Sovjetunionen. Paasikivi svarade att Finland tillhörde den nordiska gruppen av stater som tillämpade ovillkorlig neutralitet och att det därför var omöjligt att ingå ett sådant avtal. Till Paasikivis förvåning återkom inte frågan om ett biståndsavtal. Nu tog Stalin till orda och förklarade sina huvudkrav som avsåg att trygga Leningrads (nuvarande Sankt Petersburg) säkerhet. Inloppet till Finska viken skulle spärras genom att Sovjet arrenderade Hangö udd med omgivningar på 30 år, ett område som ligger just på den utskjutande udden mellan Helsingfors och Åbo. Därtill krävde de att gränsen i Karelen skulle flyttas norrut och då komma längre från Leningrad. Som kompensation skulle Finland få ett område i Östkarelen.

Därefter avbröts sammanträdet och återupptogs två dagar senare. Paasikivi insåg att de sovjetiska kraven låg långt bortom hans fullmakter och meddelade att det krävdes ett möte med den finländska regeringen innan förhandlingarna kunde fortsätta. Stalin accepterade och mötet avslutades. Därefter följde en rad möten utan att någon uppgörelse kom till stånd. Den finländska regeringen och då främst utrikesminister Erkko, ansåg att Stalin var som en matthandlare i Orienten som sätter sitt första pris så högt som möjligt för att sedan kunna pruta. När Molotov vid ett tal i Högsta Sovjet offentliggjorde de sovjetiska kraven insåg man i Finland ett det antagandet var felaktigt. Erkko hade ändå svårt att ge efter. Han var orolig för att finländska eftergifter skulle följas av ytterligare sovjetiska krav som i förlängningen skulle omintetgöra Finlands självständighet. Han var även övertygad om att Sovjet inte skulle vilja bryta mot folkrätten och internationell lag genom att angripa en neutral stat. Erkko hade fel.

Morgonen den 30 november genomförde Sovjet angrepp med bombflyg mot Helsingfors. Vinterkriget hade inletts. Det följdes av fortsättningskriget 1941–1944.

Stalin styckade Finland

Under förhandlingarna i Moskva uppträdde varken Stalin eller Molotov stridslystet eller hotfullt. Snarare nedlåtande och förundrat över att de finländska delegaterna inte förstod att Sovjet hade all rätt att kräva säkerhet baserad på sin analys. De återkom även till historiska prejudikat och menade att freden i Nystad 1721, då Sverige bland annat avstod Viborgs län, visade var gränsen egentligen borde gå för att Leningrad skulle vara säker. Därför borde Finland vara tacksam över att man inte krävde mer.[2]

Ett resultat av Finlands separatfred med Sovjet i september 1944 var att det från Moskva anlände en kontrollkommission under ledning av generalöverste Andrej Zjdanov, känd i Finland för sitt brutala ockupationsstyre i Estland åren 1940–1941. Kommissionen installerade sig på Hotell Torni i centrala Helsingfors. I november tog Paasikivi över rollen som statsminister och fick direkt ta tag i förhandlingar med Zjdanov om krigsskadeståndsfrågan. En finländsk förhoppning var att Paasikivi skulle kunna få Sovjet att vara medgörlig under förhandlingarna. Detta visade sig vara en förhoppning som inte kunde infrias. Den sovjetiska inställningen var att man inte tålde några invändningar. De sovjetiska förhandlingsmetoderna var också brutala. Ordförande i den finländska förhandlingsdelegationen var Carl Enckell. I sin dagbok från 1944 beskriver den dåvarande finländske ambassadören i Stockholm, G. A. Gripenberg, hur Carl Enckell berättar med tårar i ögonen att han ofta blev kallad till nattliga förhandlingar på ett sätt som var mycket ansträngande. När Paasikivi hade svårt att godta de hårda kraven och dröjde med ett besked hotade Zjdanov med att kommissionen skulle beslagta finska industrianläggningar. Finland tvingades ge upp sitt motstånd utan att få till några ändringar. Finland förlorade Karelen och andra områden. Landet tvingades till att betala ett stort krigsskadestånd och begränsa sin militär.

Kubakrisen – USA visade sin styrka

När John F. Kennedy tillträdde som president fanns det en oro i USA att man hamnat på efterkälken i tillgången på kärnvapen och robotteknologi i förhållande till Sovjet. De lyckade uppskjutningarna av Sputnik med början 1957 ökade känslan av underlägsenhet. Under sin presidentkampanj varnade Kennedy återkommande för att det fanns en obalans i förhållande till Sovjet gällande antalet kärnvapen. Uppfattningen i USA förstärktes av att den sovjetiske parti- och regeringschefen Nikita Chrusjtjov regelbundet skröt om Sovjets överlägsenhet.

När Kennedy i juni 1960 skulle möta Chrusjtjov i Wien var han inriktad mot att försöka skapa samförstånd och minska risken för ett kärnvapenkrig. Uppfattningen om USA:s underlägsenhet i kärnvapen gav inga möjligheter att ställa hårda krav. Vid det första mötet mellan de två statsmännen inför journalistkåren var stämningen jovialisk och skämtsam. Men så fort dörrarna till offentligheten stängdes och de formella förhandlingarna påbörjades förändrades Chrusjtjov. När Kennedy inledde med ett förslag om att diskutera hur länderna kunde finna samarbeten som skulle förhindra att freden hotades svarade Chrusjtjov med ett våldsamt angrepp på alla tidigare misstag som USA gjort när man försökt förbättra relationerna mellan USA och Sovjet. Alla försök från Kennedys sida att uppnå någon form av samförstånd misslyckades. Efter mötet var Kennedy missnöjd med sin egen insats och att förhandlingarna snarare ökat risken för ett krig än minskat. Chrusjtjov ansåg att Kennedy var mycket ung och inte tillräckligt stark, alltför intelligent och svag.

Kennedy synade Moskvas bluff

Som en skänk från ovan förändrades analysen i USA när Oleg Penkovskij trädde in på scenen. Han var en överste i den sovjetiska militära underättelsetjänsten GRU som bytte sida och blev en agent åt USA.

Penkovskij gav amerikanarna information om Sovjets kärnvapenprogram och insikter i Chrusjtjovs sätt att tänka. Han underströk att det var viktigt att stå emot, eftersom Chrusjtjov då skulle slå till reträtt. På hösten 1961 hade CIA med stöd av Penkovskijs spioneri kommit fram till slutsatsen att den sovjetiska propagandan om landets överlägsenhet med kärnvapen var tomma ord. Allt tydde på att USA hade en överlägsen kapacitet. Efter mycket överväganden valde USA att informera sina allierade och att göra detta på ett sätt som innebar att även Sovjet skulle få reda på att de kände till landets svaghet.[3]

När Sovjet började att placera robotar med kärnvapen på Kuba blev det en omskakande utmaning för Kennedyadministrationen. Tack vare Penkovskij visste Kennedy att USA hade en stark förhandlingsposition om ett kärnvapenkrig hotade, en kunskap som påverkade det avgörande beslutet att inleda en blockad av Kuba. Chrusjtjov insåg att Sovjet skulle vara den förlorande sidan i ett kärnvapenkrig och han förstod att USA hade synat hans bluff. Den svaga förhandlingspositionen innebar att han gav efter och drog tillbaka robotarna från Kuba. För Chrusjtjov blev de personliga konsekvenserna att han avsattes två år senare. Inte bara på grund av förödmjukelsen på Kuba, men det bidrog onekligen.

Rysk känsla av förnedring efter murens fall

Det kalla kriget avslutades med Sovjets sönderfall. Berlinmurens fall innebar att händelseutvecklingen mot en enat Tyskland och en frigörelse av de ockuperade staterna i Öst- och Centraleuropa var omöjlig att stoppa.

Förhandlingarna om Tysklands enande ägde rum i en situation där Sovjets och därefter Rysslands, möjligheter att hävda sina synpunkter var mycket begränsade. På grund av en ekonomi som låg nära kollaps, hade den sovjetiske ledaren Gorbatjov och senare Jeltsin svårt att avstå från de ekonomiska erbjudanden som framförallt Tysklands förbundskansler Helmut Kohl erbjöd. En viktig fråga för Moskva var Natos ställning i det förenade Tyskland, där man krävde att Tyskland inte skulle vara med i försvarsalliansen, men deras motstånd bröts ner med hjälp av ett omfattande ekonomiskt bistånd till Sovjet.[4] Vid mötet i Berlin 1994 för att fira tillbakadragandet av de sista ryska trupperna i Tyskland drog Helmut Kohl en lättnadens suck. De ryska deltagarna kunde inte förmå sig till att fira. De upplevde i stället en förödmjukelse över att behöva avstå från de erövringar som segrarna i andra världskriget hade fört med sig.

Nu har Ryssland startat ett fullskaligt krig mot Ukraina. De diplomatiska försöken att få till stånd en lösning har misslyckats. Ett skäl är att Ryssland upplever att man agerar utifrån en styrkeposition. Makthavarna i Moskva uppfattar att motåtgärderna mot det ryska agerandet inte kommer att utgöra något allvarligt hot. Ledaren i Kreml räknade med att västvärlden var svag och oförmögen att använda de hårda maktmedel som hade krävts, särskilt som Putin även hotar med kärnvapenkrig.

Den nuvarande situationen är ett resultat av en misslyckad politik mot Ryssland sedan kriget i Georgien 2008. Sanktionerna var för klena och budskapet har försvunnit genom olika samarbeten och förtroendeskapande åtgärder. Med all rätt har västvärlden försökt att skapa bättre relationer till Ryssland, men Moskva har uppfattat det som ett tecken på svaghet. De förhandlingar som genomförts av olika politiker från europeiska länder påminner om Paasikivis möten med Stalin. Så länge som inte alla Moskvas krav uppfylldes återstod bara en militär konflikt.

Målet bör vara regimskifte i Moskva

Mötet i Wien innebar att Chrusjtjov trodde att Kennedy var svag, och den övertygelsen kan ha påverkat beslutet att placera kärnvapen på Kuba. I stället ledde Chrusjtjovs uppträdande till att Kennedy lovade sig själv att han aldrig mer skulle låta sig bli förnedrad. Tillsammans med informationen från Penkovskij gav det en vägledning för hur han skulle agera under Kubakrisen. Kennedys beslut om att sätt hårt mot hårt innebar att Sovjet insåg sina begränsningar och ledde fram till en avspänning i relationerna mellan USA och Sovjet. Under 1960- och 1970-talet undertecknades flera olika avtal som begränsade utveckling, spridning och innehav av kärnvapen.

Nu kan inte Putin backa. Om Ryssland inte når sina mål med kriget i Ukraina blir Ryssland lika förödmjukat som vid Kubakrisen och Putin kan inte vara säker på sitt maktinnehav. För Ryssland är en förhandling ofta ett nollsummespel. Endast en part kan vinna. Om Ryssland är i en stark förhandlingsposition är man beredd att köra över motparten. Om man är svag blir man förödmjukad och revanschlysten.

För västvärlden krävs nu en total sammanhållning och att de motåtgärder som nu beslutats, sanktioner, militär och humanitär hjälp tillsammans med ett omfattande ekonomiskt stöd, fullföljs. Historien visar att det går att förhandla med Ryssland, men att det är helt avhängigt styrkeförhållanden – det vill säga att förhandlingsparten är starkare än Moskva och sätter hårt mot hårt. Som maktförhållandena är nu går det inte att göra någon meningsfull förhandling med Putin. Det outtalade målet med åtgärderna bör därför vara ett regimskifte i Moskva.

Stefan Ring är tidigare huvudlärare i strategi vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
Illustration: Hans von Corswant

Noter

[1] Artikeln är tidigare införd i Kvartal 6/3 2022.

[2] Jakobson, Max, (1961): Vinterkrigets diplomati 1939-1940, Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag, s 114

[3] Schecter, Jerrold och Deriabin, Peter, (1992) The spy who saved the world, New York: Charles Scribner’s sons, s 281

[4] Sarotte, Mary Elise, (2021) Not one inch – America, Russia and the making of post-cold war stalemate, New Haven: Yale University Press Lough, John, (2021) Germany’s Russia problem,Manchester: Manchester University Press

Mer av samma skribent