av Lars Wedin
Apropå Hultqvist-doktrinen
Följande historia härstammar, tror jag, från den amerikanske diplomaten Paul Nitze (1907–2004):
En björn och en kanin delade kupé på ett tåg. Kaninen blev alltmer nervös och björnen frågade varför. Jo, sa kaninen, jag har ingen biljett och snart kommer konduktören. Jag skall hjälpa dig sade björnen, jag håller dig utanför fönstret så konduktören inte ser dig. Sagt och gjort. Men konduktören blev misstänksam och sa till björnen: vad har du i handen utanför fönstret? Björnen vände sig om och visade båda tassarna – ingenting sa han.
Regeringarna Persson och Reinfeldt har satt dagens och morgondagens regeringar i en svår eller omöjlig sits genom sina besinningslösa besparingar på försvaret. Kritiken mot den senare är särskilt allvarlig eftersom redan Georgienkrisen 2008 tydligt visade att tron på ett fredligt, samarbetsvilligt Ryssland var fel. Men det var inte bara Regeringens fel, ÖBs strategi med en ”strategisk time-out” framstod redan då som en synnerligen dålig idé. Enligt de tankar på ”anpassning”, d v s återupprustning, som fanns på 90-talet, skulle denna ta tio år. Om man börjat 2008 borde försvarsförmågan alltså vara återtagen 2019. Kriget i Ukraina 2014 borde visat att det verkligen var hög tid att starta en radikal återupprustning. Men så blev det som bekant inte; försvarsbeslutet 2015 var inte bara underfinansierat utan också underambitiöst.
Här är det svårt att inte ställa sig frågan om politiker aldrig drar lärdomar av historien. 1936 års försvarsbeslut, som innebar en upprustning inför ett stundande krig var genomfört ungefär 1948. Flottan, som av vissa före kriget sågs som onödig, fick dra ett tungt lass under världskriget vilket föranledde försvarsminister Per Edvin Sköld att i mars 1945 säga: ”Om armén och flyget tror man att de bidragit till att Sverige hållit sig utanför kriget. Om flottan vet man att vi icke kunna föra den neutralitetspolitik vi gjort utan bistånd av vår flotta.” Idag är vi ännu mer beroende av sjöfarten men detta faktum leder inte till någon åtgärd.
Enligt Ekonomistyrningsverket saknas det 29 miljarder kronor för de närmaste sju åren till att betala sådan försvarsmateriel som politikerna redan beslutat om; d v s 4,4 mdr per år. Tillkommer självklart kostnaderna för personalen! Siffran torde hänföra sig till försvarsbeslutet 2015. Visst, att behålla det gamla invasionsförsvaret hade nog varit konstigt med den utveckling man såg framför sig runt år 2000. Samtidigt borde man ha begripit att Sverige även fortsatt skulle behöva en militär förmåga. Några faktorer har faktiskt inte ändrats över tid. Detta gäller inte minst det faktum att Sverige är ett land omgivet av hav och beroende av sjöfart såväl för export och import som för inrikes transporter (främst bränsle). Att vara omgiven av hav innebär också att en angripares tyngre resurser kräver transport däröver. En viktig uppgift för marinen är att kunna motverka och därmed i förlängningen vara krigsavhållande. En långsiktig förnyelseplan av marinens fartygsbestånd – säg ett stridsfartyg vartannat år – hade varit rimlig och undvikit den panik som nu uppstår när fartygsbeståndet går mot noll fram emot 2030 om inget görs.
Enligt budgeten för 2019 skall försvarsanslagen öka med 18 mdr fram till 2021 vilket innebär att ”upptrappningen till försvarsinvesteringar på 2 procent av BNP har inletts”.[1] Av ovan framgår att detta är alldeles för lite. En försvarsbudget om 2 procent av BNP är rimlig men mycket mer behövs inledningsvis för att rätta till Perssons och Reinfeldts misstag.
Allmänt är frågor som gäller havet bortglömda eller missförstådda. I ”Januariöverenskommelsen” (eller ”Januariblåsningen”) finns en relevant punkt: att vindkraft till havs byggs ut. I världen i övrigt byggs denna typ av vindkraftverk ut med 1,5 GW per år (80% är europeiska); verken blir allt effektivare och priserna på den generade vindkraften sjunker. Men inte ett ord om sjöfarten eller hamnarna; inte heller om andra havsnäringar som den biokemiska och farmakologiska industrin. I omställningen till en mer resurssnål ekonomi spelar (borde spela) havet en nyckelroll – 1 container kostar 1 liter drivmedel per 100 km medan samma container drar 37,5 liter på lastbil för samma distans.
Utredningen Försvarsmaktens långsiktiga Materielbehov (SOU 2018:7) skriver: ”Hur stora resurser som krävs [för skydd av sjöfart] beror naturligtvis på hur stor insats angriparen gör. Utredningen bedömer dock att det inte är ekonomiskt rimligt att bygga upp ett skydd i krig för någon signifikant del av den civila sjöfarten”. Så är det nog avseende ett krig som sannolikt skulle innebära stor förödelse av Sverige inklusive våra hamnar. Men i det väsentligt troligare scenariot ”gråzon”, kris eller hybridkrigföring (det finns ingen avgörande skillnad mellan begreppen) är sjöfartsskydd högst relevant. För utan ett rimligt skydd kommer sjöfarten att avstanna och Sverige kommer att tvingas på knä på grund av bristande försörjning. Tanken att det skulle gå att använda Trondheim i stället för svenska västkusthamnar – för att vi då själva skall ”slippa” skydda vår försörjning – är felaktig. Lasten från ett stort containerfartyg som anlöper Göteborg genererar 200 km långtradare! Det skulle se något ut på vägen mot Östersund (det är 262 km mellan Trondheim och Östersund)! Och så lätt att skydda vore det väl knappast!
En stark marin är nödvändig för Sveriges försörjning.
Utredningen konstaterar faktiskt att några örlogsfartyg inte behöver anskaffas – det räcker med landbaserade sjömålsrobotar. Visst är det viktigt att hålla en angripare borta från kusten men i fred och kris skall vi själva kunna använda oss av havet.
Dessutom kommer de av arméchefen önskade brigaderna att till stor del bemannas av värnpliktig personal. Detta innebär att deras stridseffekt är beroende av mobilisering. Men regeringen kommer med all säkerhet inte att beordra mobilisering förrän i allra sista ögonblicket – om ens då. En angripare – rimligen Ryssland – kommer att göra allt för att försena en mobilisering. De blå stridskrafterna kommer att vara tvungna att hålla fortet tills mobilisering har skett. Marinen är vår första försvarslinje. Geografiskt genom att ubåtar, men också moderna ytstridsfartyg, kan verka länge och ångt ut från vårt landterritorium och därmed ge ett strategiskt djup och skapa tid. Tidsmässigt genom att de kan verka redan i fred samt i kris och krig. Påståendet att moderna övervattensfartyg inte kan verka till sjöss i krig är inte sant. En flygbas torde vara en väsentlig farligare plats att vara på än en Visby-korvett med sina smygegenskaper fritt till sjöss!
Sammanfattningsvis kommer, med nuvarande inriktning, det svenska försvaret fortsatt att vara alltför svagt; omvärlden kan konstatera att förmågan att försvara landet och dess intressen inte är en politisk prioritering. Omvärlden kommer också med förvåning att konstatera att Sverige inte inser havets betydelse; detta i en tid då det är tydligt att framtiden finns i och på havet.
Ryssland
Geopolitiskt är det lätt att förstå om Ryssland vill återerövra Baltikum och skapa en A2/AD[2]-zon i Östersjön där man har handlingsfrihet med fartyg som kan bära långräckviddiga luftvärns-, sjömåls- och kryssningsrobotar – jämför attacken mot Syrien med kryssningsrobotar baserade på korvetter i Kaspiska havet. Dessutom skulle man då skapa ett strategiskt djupförsvar för området Sankt Petersburg ned till Kaliningrad. För detta behöver man inte svenskt territorium, det räcker att försäkra sig om att USA/Nato inte kan använda det.
Samtidigt är Ryssland starkt beroende av fri sjöfart genom Östersjön. Man vet att en konfrontation med USA kan leda till ett kärnvapenkrig. Och varför ta till krig när utvecklingen går Rysslands väg? USA under Trump framstår allt mer som en oberäknelig spelare med svaga band till Europa. I Europa är flera länder positiva till Ryssland och dess form av despotisk demokrati (Salvini i Italien, Orban i Ungern, Erdogan i Turkiet samt nationalextrema ledare som Marine Le Pen i Frankrike ). Salvini har offentligt stöttat de Gula Västarna i Frankrike som i sin tur föredrar RT France (f d Russia Today France) före seriösa media. Det är väl känt att det finns de i Sverige som anser att det är Nato – d v s väsentligen våra bröder i EU – som hotar säkerheten i Europa; inte Ryssland.
En rysk aggression genomförd med lite eller inget uppenbart våld skulle knappast få omvärlden att skynda till Sveriges undsättning. Hot mot vår sjöfart är ett uppenbart handlingsalternativ om vi inte har möjlighet att skydda denna: prejningar till sjöss, krav på att få söka efter ”terrorister”, kanske minor i hamnar och viktiga leder är tänkbara handlingar. Jämför med den ryska blockeringen av Kertjsundet 2018[3]! Idag kan marinen hjälpligt skydda sjöfart inom ett område – regeringen får välja om det är försörjning av Gotland eller importen till västkusten som är viktigast. Sannolikheten att andra länder skulle avdela fartyg för att skydda vår sjöfart är låg. Och skall inte rika Sverige kunna försvara sina egna intressen? Varför skall vi göra oss beroende av andras solidaritet?
Men om tio år…
Nya materielsystem som beställs de närmaste åren är operativa mot 2030. Ryssland kommer då fortfarande att finnas kvar. Landet kommer sannolikt att vara ett, i varje fall potentiellt, hot. Men den stora geopolitiska förändringen är att Kina då kan ha tagit över som världens ledande stat. Inte så att Kina kommer att invadera Europa som Mongolerna en gång gjorde men med hjälp av ekonomiskt och politiskt inflytande bl a grundat på en stark flotta som seglar på alla hav och har baser i alla världsdelar. Enligt kinesisk syn är landet faktiskt Mittens Rike d v s alla andra länder är dominerade och i periferin. Det uttalade målet är också att sprida den kinesiska antiliberala politiken med stark social kontroll.
Kina vill också sprida sin syn på internationell rätt. Detta kommer särskilt tydligt fram i frågan om havsrätten där man förklarat en stor del av Sydkinesiska havet, inkluderande kuststaternas ekonomiska zoner, som sitt ”blå territorium”.
Inflytandet sprids särskilt genom projektet One Belt, One Road som innebär utbyggnad av vägar och järnvägar från Kina genom Centralasien till Europa samt sjövägar genom Indiska Oceanen och Norra Ishavet mot Europa. Typiskt agerande är stora lån till viktiga infrastrukturprojekt som hamnar. I ett andra steg krävs motprestationer exempelvis i form av för Kina positivt agerande i FN och andra internationella fora. Detta har Grekland råkat ut för efter det att Kina köpt den stora hamnen i Pireus. Det som börjar som ett civilt hamnprojekt utvecklas med tiden till en örlogsbas. Försöket i Lysekil lyckades inte men man kommer säkert tillbaka.
Den kinesiska marinen är under stark utbyggnad – vart fjärde år har man sjösatt en flotta lika stor som Frankrikes – nu Europas största. Parentetiskt kan man notera att Kina inte delar vissa svenska ”experters” syn på örlogsfartygs sårbarhet.
Anledningen till denna satsning är givetvis viljan att bygga ut en A2/AD-zon som sträcker sig fram till den första ö-kedjan och sedan till den andra. Vidare inser kineserna att framtidens resurser ligger i havet; olja och gas, annan energi, metaller, biokemiska resurser och förstås fisk – kinesen äter mer fisk än något annat folk.
Kinas agerande underlättas av att Trumpregimen abdikerat från sin ledande roll som demokratins förkämpe och nu lämnar allt fler internationella organ – snart kanske Nato?
Denna kinesiska Grand Strategi – det rör sig verkligen om en sådan – kommer inte att kunna genomföras utan konflikter. Här kommer små demokratiska stater som Sverige verkligen att sättas på prov. Det rika Sverige har ingen ursäkt för att fortsätta vara bidragstagare och beroende av andras solidaritet utan måste bli en leverantör av säkerhet. Europas säkerhetsintressen till sjöss är också våra. EU Maritime Security Strategy ger en kurs framåt. Den ska göra ”EU bättre rustad för globala utmaningar inom sjöfarten som kan påverka människor, verksamhet eller infrastruktur i EU. Ett annat mål är att skydda EU:s maritima intressen i världen. EU:s strategi för sjöfartsskydd stärker kopplingen mellan inre och yttre säkerhet och kopplar samman den allmänna europeiska säkerhetsstrategin med den integrerade havspolitiken.”[4]
Om vi, de demokratiska staterna i Europa, vill ha kvar våra politiska och ekonomiska system måste vi agera tillsammans i en eller annan form. Då måste Sverige lämna sin Berührungstangst mot det europeiska projektet, speciellt den säkerhetspolitiska delen. Alla europeiska stater kommer säkert inte att delta, därför är det viktigt att Sverige sluter sig till dem som har samma grundsyn som oss. Det är troligt att utvecklingen leder mot ett Europa med en kärna av liberala stater samt med ett antal skeptiska och antiliberala länder (som Ungern) i periferin. Sverige måste bli en del av kärnan! Det är hög tid att vi löser biljett!
Bordighera 22 januari 2019
Författaren är kommendör, Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien, Kungl Örlogsmannasällskapet och associerad ledamot i egenskap av utländsk medborgare i Académie de marine.
Noter
[1] Ulf Kristersson, DN debatt 2018-11-29
[2] Anti-Access/Area Denial
[3] Sundet förbinder Svarta Havet med Azovska sjön och är av stor vikt för ukrainsk sjöfart. Sundet spärrades av Ryssland i november 2018.
[4] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_sv.
