av Bo Hugemark

”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en uppmuntran att gå vidare med sin aggression. Att stödja Ukraina att med vapenmakt slå vakt om sin suveränitet var det uppenbarligen inte tal om. Putin kunde fortsätta att låta sina gröna män ta över Krim och samtidigt med stora militärmanövrer skrämmas med att väpnat motstånd skulle utlösa krig. Och vem skulle komma till den angripnes hjälp? Inte förvånande att Ukrainas regering inte kunde förmå sig till att beordra sina garnisoner på Krim att göra motstånd mot de små gröna männen. Putin kunde genomföra ockupation och annektering under den lögnaktiga förklaringen att det var Krims befolkning som brutit sig ut. En månad senare firade diplomatin ännu en triumf: charaden i Genève den 14 april. USA:s EU:s, Ukrainas och Rysslands representant enades om att parterna i krisen i östra Ukraina skulle avstå från bruk av våld och väpnade grupper avväpnas.

Parterna var den ukrainska regeringen och de separatister som i själva verket var Kremls verktyg, vilket Moskva förnekade. För Putin var det en dubbel seger. Om separatisterna gick till offensiv, bevisade det att de inte tog order från Moskva. Om Kiev anföll var det ett brott mot avtalet. Avtalet bakband alltså den ukrainska regeringen utan någon garanti för att separatisterna skulle låta sig bindas.

Taskspeleriet fortsatte med de båda Minsk-avtalen där visserligen separatistledare deltog, men där intet nämndes om att det fanns rysk trupp i Donetsk och där ukrainsk kontroll av hela gränsen till Ryssland skulle vara genomförd först vid nyåret 2015-16, vilket gav Putin full handlingsfrihet för fortsatt invasion.

Men det är naturligtvis orättvist att skylla förräderiet mot Ukraina bara på diplomaterna. Ytterst är de lydiga redskap för politiker som skändligen sviker sin moraliska plikt mot ett land som de velat se i kretsen av civiliserade stater. Ett land som också varit ett av de mest aktiva i internationella fredsfrämjande operationer.

Sveket inleddes redan 2008 då NATO i Bukaresttoppmötet förvägrade Ukraina och Georgien att inbegripas i Membership Action Plan (och i stället fick ett lösligt löfte om framtida medlemskap). Allt tyder på att Putin påverkade inflytelserika NATO-stater till detta. Konsekvenserna för Georgiens del såg vi i augusti samma år, för Ukraina idag.

Men alliansmedlemskap är ju inte en nödvändig förutsättning för militärt bistånd, som synts i Afghanistan och Mellersta Östern. Det är en rätt som uttryckligen medges i FN-stadgan. Varför uppmanades inte Ukraina att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim?

Varför frångick USA och europeiska stater en grundläggande tanke i en avskräckningsstrategi, att hålla motparten i osäkerhet, och förklarade uttryckligen att de inte skulle ingripa militärt?

Hur kan man till och med utesluta/tveka att leverera vapen till den ukrainska armén?

Varför vill väst inte ens kalla det krig och tydligt fastslå att det finns rysk trupp i Ukraina?

Mycket har skrivits om motiven för Västerlandets vankelmodiga och hjärtlösa agerande i Ukrainakrisen och dess eftergivenhet för ryska intressen, ekonomiska bindningar, energiberoende engagemang i andra konfliktområden etc. Men den allt överskuggande förklaringen är att Ryssland lagt sig till med våldsmonopolet

Den som en gång tillgripit vapenmakt har dels ett reellt försteg – han har skapat ett fait accompli – dels ett mentalt – han har visat sig beredd till ett handlande som vi inte föreställt oss. Paradoxalt en konsekvens av vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva Putin vår syn på rationalitet. När han nu visar sig förmögen till militärt angrepp i den eviga fredens Europa kanske är han beredd att gå vidare, till och med löpa linan ut med de kärnvapen han skramlar med, åtminstone för ”försvar av Rysslands vitala intressen”. Visst vore kärnvapeninsats totalt vansinnigt, men vem vågar syna en bluff?

Och vad ingår i Rysslands vitala intressen? Här spökar fortfarande intressesfärstänkande från det kalla kriget i västliga politikers sinnen. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Lech Walesa sitt tal vid Sverige-besöket 1995. Det gäller än idag.

Sammanhängande med detta är myten om NATO:s hotande inringning, förkunnad av Moskva och repeterad av nyttiga idioter och medlöpare bland ”experter” i väst. Europeiska politiker tycks, även om de talar om varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitik, ha accepterat att Ryssland känner genuin oro, och försöker att stilla den med eftergifter. De tycks inte inse att det hot Putin-regimen känner är rädslan för att inte kunna utnyttja militärt våld för att betvinga sina grannar.

Västliga politiker sitter också fast i ett status quo-tänkande när det gäller Ryssland. Redan på Sovjettiden var det fel. Att sovjetsystemet som många trodde skulle vara för evigt var en orimlig föreställning i en modern värld. Den är inte sannare om Putins ryska system. Men eftergifter från väst fördröjer dess sammanbrott.

Skuggan från Sovjetunionen faller också över bedömningarna av Rysslands militära förmåga i Ukraina-kriget. Det är inte längre frågan om den stora pansaroffensiven över järnridån. En öppen militär insats för att definitivt inkorporera Donetsk eller slå ut den ukrainska armén skulle kosta stora insatser och förluster och innebära öppen rysk invasion, med oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenser.

Men det skulle också ställa väst inför än besvärligare beslut. Bäst då att hålla konflikten på en så låg nivå att Putin med lagom små insatser kan nå sina mål. Bättre att stå med skammen än att få krig.

Men, som Churchill påpekade om München-överenskommelsen, att välja skam kan ändå leda till att man får krig. Och omvänt är den moraliska politiken i regel också den realpolitiskt rätta, när man har med en gangster att göra. Någon har sagt att det som mest provocerar Putin är om aggressionen lönar sig.

Hur ska det ryska våldsmonopolet i Europa kunna brytas? Tyvärr har många chanser redan försuttits att förhindra fullbordade fakta. Hur kommer Putin att utnyttja sitt våldsmonopol härnäst?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.