I en kolumn i mars i år gjorde vi den inte särskilt vågade gissningen att de båda pensionärerna Joe Biden och Donald Trump skulle komma att utkämpa årets presidentval, precis som 2020. Vi reserverade oss dock för tanken att Biden skulle hoppa av eller att Trump på grund av någon ny skandal i vredesmod skulle kunna lämna kampanjen. Vi avslutade med den inte särskilt originella tanken att vi hade att emotse ett oroligt halvår.
Ett attentat mot presidenter eller kandidater finns alltid med i tänkbara amerikanska scenarier. Men att det som hände för några veckor sedan på ett valmöte i Pennsylvania kunde ingen människa föreställa sig. En sådan osannolik tur som Trump hade finns knappast. Men att Biden efter den dåliga insatsen i debatten med Trump skulle utsättas för påtryckningar att lämna sin kandidatur var inte särskilt svårt att gissa. När donatorerna och partiets tunga namn börjar mumla eller påstås verka för att Biden skulle lämna kandidaturen ringer klockorna. Men för den som tillbringat 50 år i politikens Washington och säkert hyser genuin oro för vad Trump skulle kunna göra som president, var beslutet säkerligen mycket svårt. Den gamle stridshästens sinnelag brann ännu.
Nu har scenen förändrats helt. Republikanerna måste ändra fokus från att rikta in sig på Bidens åldersproblem och hans förmenta ”socialism” till att ta sig an en debattglad kalifornisk politiker. Sannolikt hade man alltså kunnat föreställa sig möjligheten av att Biden, som man nu öppet medger varit Trumps önskemotståndare, skulle kunna hoppa av. Men med tanke på Kamala Harris låga profil som vicepresident hade man säkert också trott att hon skulle utmanas av andra i sitt parti. En tid för republikanerna välkommet kaos i det andra stora partiet skulle kunnat följa.
Men så tycks det inte bli. I och med att Joe Biden omedelbart lade sitt ord för Kamala Harris följde en snabb uppslutning kring hennes namn. Inga missljud från partileden, trots att Harris tidigare ifrågasatts av många. Pengarna började strömma in och många suckar av lättnad hördes bland demokraterna. Äntligen slut på ovissheten och därpå följande entusiasm. Nu börjar man snart tala om att hon har en god chans att vinna.
Det finns risk för önsketänkande. Fyra månader före valet kan man konstatera att hon förvisso inte är chanslös och att opinionssiffrorna sannolikt under den närmaste tiden kommer att visa just detta. Mycket viktigt är förstås att hon väljer rätt medkandidat. Eftersom hon är svart och kvinna behöver hon säkerligen en manlig företrädare för det vita USA som med fru och lämpligt antal barn tillsammans med henne och hennes make kan stå på partikonventet i Chicago om några veckor och ta emot delegaternas hyllningar. Denne vicepresidentaspirant bör vidare helst kunna ”leverera” sin egen delstats röster, d v s ha sådan dragkraft att han drar med sig Harris mot segern i hemstaten. Och allra helst bör han representera en av dem som nu ses som nyckelstater. Det innebär att blicken nu riktas mot Pennsylvanias guvernör, Josh Shapiro, North Carolinas Roy Cooper, Kentuckys Andy Beshear och senator Mark Kelly från Arizona. Cooper och Kelly är dock äldre än Harris, vilket med tanke på den profil partiet vill visa upp nog kan vara ett problem.
Vid det förrförra presidentvalet 2016 fick Hillary Clinton över 3 miljoner fler röster än Donald Trump, men denne vann ändå majoritet i det elektorskollegium som formellt väljer president. I detta måste man ha 270 röster av 538 (motsvarande det antal som representanthuset respektive senaten innehåller plus tre från District of Columbia, Washington). Delstaternas antal elektorer bestäms med utgångspunkt från deras storlek. Om man beaktar det demokratiska partiets relativa styrka är det inte osannolikt att detta scenario kan återupprepas. Kamala Harris kommer med stor säkerhet att vinna de två största delstaterna Californien och New York men behöver, förutom en del mindre stater längs Atlant- och Stilla Havskusterna vinna några av de som nyckelstater betraktade Pennsylvania, Michigan, Wisconsin, Florida, North Carolina, Georgia och Arizona. Annars går inte matematiken ihop. Trump låg länge när han i opinionsundersökningarna ställdes mot Joe Biden bäst till – med olika marginaler – i alla sju vågmästarstaterna. Tillsammans med republikanernas dominans i de flesta mindre delstater mellan kusterna, i söder och i Mellanvästern, skulle han kunna säkra segern. Man kan alltså räkna med att båda partierna kommer att bedriva intensiva kampanjer i alla nyckelstaterna. Donald Trump har redan aviserat att han kommer tillbaka till den ort i Pennsylvania där han undkom attentatet.
Om man försöker spekulera om vilka konsekvenser de två olika utfallen av valet skulle kunna bli har ju intresset av naturliga skäl fokuserats på Trump. Allehanda skräckscenarier har utmålats, inspirerade av expresidentens mera fanatiska anhängare. De har hotat politiska motståndare, ”den djupa staten” och alla som påstås ha varit illojala mot Trump under hans presidentur med avskedanden och rättsliga åtgärder. Expresidenten själv har hotat att stänga gränsen mot Mexico och allierade med uteblivet stöd om de inte betalar för sig. Tanken bland hans mest ivriga anhängare har sagts vara att Trump under en andra och sista mandatperiod skulle använda vad han lärt sig under sina år i Vita Huset och därefter till att verkligen, på ett mera organiserat sätt, genomföra sina och andra av MAGA-rörelsens idéer.
Men det finns också de som menar att detta mest är munväder och att en andra period inte kommer att skilja sig mycket från den tidigare – med kaos och mycket retoriska och inte sällan smädande överdrifter, medan ämbetsmän och militärer sköter sina uppgifter som vanligt. Trump kommer att få svårigheter i senaten – som måste godkänna alla högre befattningshavare – med sina utnämningar om han väljer alltför extrema personer till centrala uppgifter. Han kan inte enbart lita till tillfälliga innehavarare av t ex utrikes- och försvarsministerposterna. De måste godkännas inom sex månader. Och militären rådde ju Trump trots sin ilska inte alls på under åren i Vita Huset. Hans förhållande till militärledningen förblev spänt.
När det gäller den politik som Kamala Harris kan komma att föra om hon skulle vinna, kan man utan att egentligen veta så mycket just nu, anta att hon kommer att agera i sitt partis huvudfåra. Den är alltför konservativ för de radikala partikamraterna i representanthuset och för radikal för en del av partiets sydstatsföreträdare. När det gäller utrikespolitiken saknar hon ju egentligen erfarenhet utom vad hon lärt sig som Bidens bisittare. Man kan anta att hennes ledande rådgivare i dessa stycken kommer att företräda samma åsiktsspektrum som den nuvarande utrikesministern Anthony Blinken och nationelle säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, om de inte rent av, i alla fall inledningsvis, skulle stanna på sina poster. Det enda område där analytiker tycker sig se en skillnad mot Biden har varit Gazakriget där hon något mer högljutt än sin chef yrkat på vapenvila och mera humanitär hjälp. Men detta kan ju lika väl ha varit ett slags lämplig arbetsfördelning dem emellan.
Hur kommer en valkampanj mellan Kamala Harris och Donald Trump att te sig? Trump har varnats för att angripa Harris på samma sätt som han attackerade Hillary Clinton 2016. Åtskilligt har hänt under de gångna åtta åren. Sådana sexistiskt färgade attacker skulle idag sannolikt slå tillbaka. Han måste försöka inrikta sig på sakfrågorna, främst ekonomin där expresidenten i väljarnas ögon alltjämt har ett klart försteg och på immigrationen. Denna senare har ju varit en fråga som Biden anförtrott sin vicepresident och där hon i sin tur inte skördat några framgångar. Men Trumps ständigt demonstrerade benägenhet att tillgripa skamgrepp lär säkerligen ofta skina igenom.
Kamala Harris väntas i sin tur följa upp det huvudtema som varit Bidens, nämligen det hot mot demokratin som MAGA-rörelsen enligt demokraterna utgör. Hon kommer givetvis som kvinna att attackera republikanerna i abortfrågan där Trumps vicepresidentkandidat JD Vance uttalat sig för ett nationellt förbud. Utrikespolitiken kommer säkert, utan att dominera som 1968, ett val man ofta jämför året 2024 med, att spela en tydlig roll. Donald Trumps och JD Vances nyisolationism kommer att ställas mot Harris mera traditionella värnande om den amerikanskledda världsordningen och landets allierade. Frihandeln kommer troligen även fortsättningsvis att komma i kläm.
För européerna innebär årets val att dess utgång uppenbarligen kan få långtgående följder om Trump kommer tillbaka. Men detsamma gäller med Kamala Harris i Vita Huset, även om hon och hennes administration kommer att sända ut de signaler de vill höra. Även Harris måste vara medveten om att USA inte längre ensamt kan uppbära den roll man haft sedan 1945, och att om denna skall ha någon möjlighet att stå emot attackerna från de auktoritära staterna samarbetet över Atlanten, måste få andra former. Om hon kan övertyga väljarna om vikten av ett fortsatt internationellt engagemang kan detta bidra till en möjlig seger. T v har dock Donald Trump ett försteg i valet. Men om det för någon vecka sedan såg mörkt ut för demokraterna, finns nu ett tydligt hopp om att kunna vända den bilden.
Det kan alltså inte uteslutas att Trump även denna gång vinner via elektorsrösterna. Men valkampanjen kommer att få en helt annan karaktär. Den dynamiska Kamala Harris kommer att gå på offensiven. Hon tycks nu ha både retoriken och energin som kan tvinga Trump på defensiven. Likaså har hon nu ett brett stöd i partiet. Hon kommer säkert att fokusera på inrikespolitiken där hon är klart överlägsen Trump och äger trovärdighet och debattvilja. Harris företräder en klassisk demokratisk politik som har anknytning till den europeiska mitten och moderata vänstern.
Det amerikanska politiska systemet har under en mansålder haft problem med att producera ett globalt ledarskap. Världen har förändrats och gjort detta svårare. Joe Biden lämnar här ett par stora skor att fylla. USA och Europa står nu tillsammans inför stora utmaningar. Det gäller förhållandet till Ryssland och Kina, självklart utvecklingen i Mellanöstern, som hela tiden riskerar att explodera samt överhuvudtaget ”the Global South”. Utvecklingen i omvärlden kommer på ett annat sätt än både 2016 och 2020 att återspeglas i kampanjen.