Det började inte med färdiga planer eller stora anslag, utan med två veckors mönstring vid ett fyrtiotal läger i de svenska skogarna[1]. Utåt sett var detta en ”hälsokontroll” för de många norska flyktingar som befann sig i Sverige vid denna tid[2]. I praktiken blev det ett sätt att välja ut värnpliktiga och genomföra inledande militärutbildning inför senare insats i Norge[3].
Efter mönstringen byggdes flera typer av förband upp parallellt. En ”rikspolis” med militärpolisiära uppgifter kompletterades av en betydligt större ”reservpolis” organiserad som lätt infanteri samt en kustartilleriliknande ”hamnpolis”[4]. Tillsammans utgjorde dessa förband en vältränad styrka som efter omkring ett och ett halvt år uppgick till knappt 15 000 man[5].
Det norsk-svenska samarbetet kring polistrupperna drevs i hög grad av idé- och initiativrika personer snarare än av statliga institutioner och myndigheter[6]. Arbetet vilade mer på enskilda individers optimism, tro och övertygelseförmåga än på formella beslut[7]. En framträdande person på den svenska sidan var Harry Söderman, chef för Statens kriminaltekniska anstalt[8].
Söderman, med smeknamnet ”Revolver-Harry”, representerade en personlighetstyp som svenska myndigheter normalt inte gillar, men som kan vara viktig när det verkligen gäller. Han var initiativrik, hade stor arbetskapacitet och ett demonstrativt förakt för auktoriteter[9]. Hans planer hölls ofta hemliga tills de inte längre kunde avbrytas, vilket ställde överordnade inför fullbordat faktum[10].
Arbetet med polistrupperna bedrevs decentraliserat och till en början med återhållsam information till politiker och myndigheter. Verksamheten gavs en civil framtoning (”polis”) och presenterades i former som var förenliga med Sveriges neutralitet[11]. Utbildningen inleddes utan formellt politiskt beslut och utvidgades i takt med att Sverige närmade sig de allierade[12].
Grunden var hälsolägren. Medicinska undersökningar och vaccinationsprogram gav legitima skäl att samla stora grupper norska flyktingar under en längre tid, samtidigt som det innebar militärmedicinsk klassificering[13]. För de uttagna följde lägervistelse med mer avancerad militär träning. Här prövades ledaregenskaper, vilket möjliggjorde identifiering av blivande befäl[14].
Den efterföljande utbildningen byggdes i moduler. Grundläggande moment genomfördes brett, medan mer avancerad utbildning följde senare och för färre. För att klara volymerna satsades tidigt på instruktörsutbildningar, vilka gjorde det möjligt att snabbt bemanna nya läger och minska beroendet av ett fåtal nyckelpersoner[15]. Detta gav tempo och uthållighet.
Ett tjugotal utbildningsläger etablerades runt om i Sverige[16]. De låg ofta avskilt men nära järnvägar och militära förband, vilket underlättade transporter och hantering av materiel[17]. Lägren delades i tre kategorier: 1) förberedande läger med disciplin, idrott och exercis, 2) skytteläger med vapenutbildning samt 3) garnisonsläger med mer avancerad träning[18].
Utbildningsinnehållet utvecklades gradvis. Till en början dominerade fysisk träning, exercis, och grundläggande vapentjänst[19]. Senare tillkom mer kvalificerade moment som strid i bebyggelse, sambandstjänst, sjukvård, ingenjörsuppgifter och pansarvärn[20]. För ”hamnpolisen”, genomfördes specialutbildning i kustnära miljöer med sjömanskap, artilleri och minläggning[21].
Inledningsvis fick endast en tredjedel av lägren bedriva skarp skjututbildning. Restriktionerna lättades successivt[22], och från 1944 tillfördes kulsprutor, granatkastare och pansarvärnsvapen[23] – under svensk kontroll[24]. Samtidigt höjdes lägertaket från 500 till 1 000 man, vilket möjliggjorde bataljoner[25]. Våren 1945 genomfördes två större fältövningar i Dalarna och Hälsingland[26].
Redan före krigsslutet sattes delar av styrkan in i norra Norge för gränsövervakning[27]. Efter den tyska kapitulationen marscherade polistrupperna in i norska städer[28], avväpnade tyska förband, säkrade samhällsfunktioner och bidrog till att återställa ordning och rättsstat. Deras uppgifter var i huvudsak stabiliserande snarare än stridande[29], men krävde disciplin, ledning och militär förmåga.
Att på mindre än två år gå från ett blankt blad till en styrka om 15 000 samövade personer är, även med dagens mått, en imponerande prestation. Numerären motsvarar nästan Hemvärnets och visar vad som kan åstadkommas när ett fåtal drivande individer bestämmer sig för att genomföra det de tror på. Erfarenheten visar också att detta är möjligt även i en svensk kontext.
Därmed blir polistrupperna mer än en historisk anekdot. De fungerar också som en spegel för vår tid. Uppbyggnaden skedde inte under idealiska förhållanden, utan genom individer och arbetssätt som satte effekt före perfekt. Det går, om man vill – och det är just därför denna erfarenhet är relevant även i dag.