Vi vill ha det bästa. Vad som är bäst beror bland annat på vem vi är och den kontext vi befinner oss i. Det som är bäst för oss är inte alltid det som är bäst för någon annan. Det kan vara så att även om vi har samma övergripande syfte som någon annan delar vi inte uppfattningen om vad som är bäst. Det är en källa till konflikt när resurserna är begränsade och inte räcker till att allt ska vara bäst. Det är nog så att det är en normalsituation att ambitionerna är oändliga medan resurserna i regel är ganska begränsade. Även med mycket väl tilltagna resurser kommer allas önskemål om det bästa sällan att gå att uppnå, om inte annat för att ambitionerna tenderar att öka när resurserna ger det. Detta medför att någon form av prioritering eller kompromiss i princip alltid är nödvändig. Vad är bäst? Vad är tillräckligt bra? Vad är för dåligt? Den som ska prioritera begränsade resurser och är ansvarig för helheten i ett system behöver väga av alla delar av systemet och tillse att alla delar är tillräckligt bra för helhetens totala funktion, att inga är för dåliga och blir sänken för helheten, och att så många som möjligt är så bra som det bara går.

Ett enkelt exempel är hur en stridsvagnspluton är organiserad. Ska den bestå av tre eller fyra stridsvagnar vilket är det vanligaste alternativen? Fyra är det synbarligen rätta svaret. Fyra stridsvagnar innebär 33% mer eldkraft, större tålighet mot förluster innan plutonen tappar stridsvärdet, större fältuthållighet och möjlighet till växelvis framryckning med troppar. Nackdelen är att fyra stridsvagnar är svårare att leda än tre. Den fjärde kommer oftare vara utom synhåll för chefens vagn eller skymd än de två andra. Effekten av detta är mycket svår att kvantifiera, men efter att ha lett såväl fyrvagns- som trevagnsplutoner anser jag att skillnaden inte är försumbar. Om allt annat är lika kommer en pluton med fyra stridsvagnar ha högre segersannolikhet än en med tre. Men så kommer det här med kontext in. Är det med stridsvagnsplutoner vi vinner striderna? Stridsvagnsplutonen är en eldenhet, inte en stridsenhet. Stridsvagnskompaniet är stridsenhet och det består av ett antal eldenheter, stridsvagnsplutonerna, som kompanichefen manövrerar med. Det är stridsvagnskompaniet som ska vinna striderna, inte enskilda plutoner.

Hur bör då stridsvagnskompaniet vara organiserat? Nu kommer vi i ofrånkomligen i kontakt med teorierna om ”kontrollspannet”. Hur många underlydande kan en chef, i synnerhet under stressade förhållanden, leda effektivt? Frågan är relevant inte bara för militära organisationer, utan även civila där inte minst vården, som också brottas med höga ambitioner och jämförelsevis begränsade resurser, ägnar organisation och kontrollspannet stort intresse, även om kontexten som organisationen ska verka i är radikalt annorlunda. Det påverkar synen på breda respektive smala kontrollspann.

”Kontrollspannet är det antal underordnade som leds av en och samma chef. Kontrollspannet sägs vara brett när en chef ansvarar för många under ställda, medan det däremot är smalt när chefen har färre underställda. Smala kontrollspann anses ge större möjligheter till stöd från chefen, men kan också innebära en noggrannare övervakning av de underställda. Breda kontrollspann anses ge större möjligheter till självständigt arbete för de underställda samtidigt som de minskar chefens möjligheter att stödja de underställda. I dagens vård och omsorg förespråkas platta organisationer och med platta organisationer följer breda kontrollspann, där personalgrupperna själva i allt högre grad förväntas ta ansvar för sitt arbete.”[1]

Kontexten som cheferna i en militär organisation verkar i har i regel väsentligt högre stressgrad på grund av akut oförutsägbar livsfara för egen och personalens del och inte ”bara” för patienterna. Till detta kommer nödvändigheten att själva behöva utöva ett ytterst brutalt våld som oönskat riskerar drabba civila i stridsområdet och inte bara fienden (som också är människor som inte nödvändigtvis är vare sig onda eller frivilligt har valt att delta i striderna). Detta skulle kunna innebära en förskjutning från en preferens för bredare kontrollspann till smalare, och då i synnerhet för förband med strid som huvuduppgift relativt de som i högre grad är avsedda att understödja strid snarare än själva genomför den, även om den uppdelningen i viss mån är teoretisk. Alla förband kan komma att behöva utkämpa strid när fienden gör det den vill, snarare än vad vi väntat oss att den skulle göra.

I sin prisbelönta uppsats Organisering av arméns insatsorganisation. Är det operativa och taktiska skäl till att förbanden ser ut som de gör?[2]sammanfattar Jörgen Peters de tankar som traditionellt styrt vår syn på hur förband organiseras.

Span of control eller på svenska kontrollspann handlar om hur många direkt underordnade en chef kan ha utan att det skapar kommunikations- eller samordningsproblem[3]. (-) Sir Ian Hamilton utvecklar i boken The Soul and Body of an Army begreppet span of control och menar att en människa får ett fullt effektivt arbetsfält när den dirigerar tre till sex andra ”hjärnor”[4]. (-) Även militärteoretiker har fört resonemang om kontrollspann. Exempelvis resonerar Napoleon Bonaparte om att cirka fyra till sex enheter är ett lämpligt antal underställda enheter[5]. Medan Clausewitz i Om Kriget förordar ett kontrollspann på åtta till tio underställda[6].  Inom modern manöverkrigsteori resonerar bland annat Robert Leonhard i sin bok The Art of Maneuver om antalet underställda chefer. Han menar att antalet manöverenheter inte bör understiga fyra enheter. Genom att gå från tre till fyra enheter dubbleras antalet manövermöjligheter i strid, påvisar han[7].

Detta innebär inte nödvändigtvis att ett stridsvagnskompani bör ha fyra till sex stridsvagnsplutoner. Det finns i regel också en eldledningsgrupp med chef på kompaniet för att leda den indirekta elden. Denna leds också av kompanichefen och tar minst lika mycket kognitiv förmåga i anspråk som en stridsvagnsplutonchef att styra, sannolikt lika mycket som två stridsvagnsplutoner med hänsyn till den indirekta eldens betydelse för striden och att stridsvagnsplutonerna ofta får uppgifter som liknar varandra. Till detta kommer en stridstross som också ska ledas, även om den ofta leds mer autonomt av kvartermästaren. Detta gör att det kanske inte bör finnas mer än maximalt fyra stridsvagnsplutoner på kompaniet för att dessa, den indirekta elden och stridstrossen ska ledas effektivt i den väpnade stridens kontext.

Förutom kontrollspannets inflytelser avseende chefens förmåga att kognitivt kontrollera de underställda under de extrema förhållanden som strid innebär så finns också frågan om vad är taktiskt bäst, vilken Leonard lyfter. Denna fråga påverkas i sin tur av den dimensionerade kontexten avseende hur förbandet i fråga är tänkt att nyttjas. För att kallas förband behöver det innehålla minst två taktiska underenheter.

Robert Leonard skriver alltså att fyra underenheter dubblar antalet taktiska variationer från tre till sex (utifrån vissa förutsättningar) jämfört med tre underenheter, vilket förefaller vara kostnadseffektivt[8]. Resonemanget utgår från att förbandet för att lösa uppgiften måste framrycka på två täter.

Med två underenheter kan förbandet enligt förutsättningarna ovan framrycka med en enhet per tät, och det finns inga enheter som kan utgöra reserv för handlingsfrihet. Med två underenheter finns det således bara ett taktiskt handlingsalternativ.

Med tre underenheter kan förbandet framrycka med en underenhet per tät och ha en underenhet i reserv. Chefen kan också välja att framrycka med en underenhet på höger tät och två på vänster tät, eller tvärtom. Detta ger tre taktiska handlingsalternativ.

Med fyra underenheter kan förbandet framrycka med en underenhet per tät och ha två underenheter i reserv. Chefen kan också välja att framrycka med en underenhet på höger tät och två på vänster tät, eller tvärtom, och ha en i reserv. Det går också att framrycka med en underenhet på höger tät och tre på vänster tät, eller tvärtom, utan reserv. Slutligen finns alternativet att framrycka med två underenheter per tät utan reserv. Detta ger sex taktiska handlingsalternativ.

Med detta resonemang i botten anser Leonard att fyra underenheter ger en överlägsen förmåga till taktisk variation och manöver i förhållande till antal underenheter. Notera att detta resonemang för Leonard med taktisk manöverförmåga i grunden, medan mycket av kontrollspannsteorin mer bygger på ledarens förmåga att kontrollera förbanden kognitivt.

Enligt detta borde stridsvagnskompaniet ovan ha fyra stridsvagnsplutoner. En siffra som känns bekant för oss med bakgrund i pansarbataljon 63, 63M, 90 och 2004. Har man en begränsad mängd stridsvagnar, exempelvis 12, som man vill maximera uteffekten av bör de fördelas på fyra plutoner snarare än två eller tre, det vill säga kompaniet bör bestå av fyra plutoner med tre stridsvagnar vardera. Till detta kommer stridsvagnar för kompanichef och ställföreträdare. Ett bra stridsvagnskompani består alltså av 14 stridsvagnar. Det är det optimala medan ett kompani med plutoner om fyra stridsvagnar blir suboptimalt.

Men borde det inte vara bättre med tre plutoner om fyra vagnar, plus vagnar för chefer? Det är samma mängd eldrör som skjuter samma mängd ammunition på samma tid. Och med plutoner som har bättre tålighet och manöverförmåga? Då är vi tillbaka i hur vi ser på frågan med eldenhet och stridsenhet. Är kompaniet stridsenhet och eld samt rörelse i striden genomförs genom att kompanichefen manövrerar plutonerna så är den manövrerbarhet i pluton som fyrvagnsplutoner medger faktiskt inte önskvärd. Detta då plutonen bryts upp i troppar när plutonchefen börjar framrycka växelvis i pluton, vilket gör att kompanichefen tappar greppet om samordningen av eld och rörelse som nu istället genomförs av plutonchefen. Stridsvagnskompaniet framrycker växelvis genom att kompanichefen beordrar hela plutoner att understödja respektive framrycka. Är kompaniet stridsenhet som är dimensionerat för att strida samlat är fyra plutoner bättre än tre då det ger kompanichefen potentiellt dubbelt så mycket manöverförmåga men med samma mängd eldkraft, och då kan faktiskt tre stridsvagnar per pluton vara bättre än fyra då de är lättare att leda vilket ger snabbare följsamhet mot kompanichefens manöver. Är taktisk manöver något vi anser vara lika viktigt som, eller viktigare än rå eldkraft, är fyra plutoner om tre bättre än tre plutoner om fyra.

Mot detta kan man invända att det finns situationer där stridsvagnar uppträder som enskilda plutoner och då är fyra stridsvagnar bättre än tre. Helt korrekt. Och just därför bestod de sovjetiska stridsvagnsplutonerna som var en del av de motoriserade skytteregementena av just fyra stridsvagnar då de delades ut som understöd med en pluton till varje motoriserat skyttekompani. Stridsvagnsplutonerna som ingick i stridsvagnsregementena och som slogs i samlade bataljoner bestod av tre stridsvagnar. Vad man valde avgjordes av dimensionerande kontext. På samma sätt bestod de svenska bandpansarvärnsplutonerna i infanteribrigaderna och norrlandsbrigaderna av fyra ikv 91 i vardera tre plutoner, således tolv ikv 91 per kompani, men de som ingick i 10:e mekaniserade brigadens två mekaniserade bataljoner bestod av tre ikv 91 vardera i fyra plutoner, också tolv ikv 91 per kompani. Medan det dimensionerande för infanteriets och norrlandsbrigadernas strid var att enskilda plutoner understödde skyttekompanier så var den dimensionerande kontexten för sörmlänningarna att kompanierna slogs samlat i bataljonens ram. Är det stridsvagnsplutoner vi ser framför oss föra striden snarare än samlade kompanier så ska kanske stridsvagnsplutonerna bestå av fyra vagnar i stället. Man kan då fundera på om vi ska ha stridsvagnskompanier alls, eller om de förband som ska understödjas av stridsvagnarna ska ha en stridsvagnspluton om fyra vagnar organisatoriskt?

Fyra underenheter ger alltså dubbelt så mycket utrymme för taktisk tänkande som tre underenheter. Detta är givetvis positivt. Det kan dock noteras att enligt Leonards resonemang ger tre underenheter tre gånger så många variationsmöjligheter som två, också bara till en kostnad av en underenhet mer. Rent utväxlingsmässigt är det alltså bättre att gå från två till tre underenheter än från tre till fyra. Detta gör det lite mindre uppenbart att fyra underenheter nödvändigtvis är bättre för chefens högre chef när flera förband ska organiseras. Är tre förband om fyra underenheter ouppnåeligt av resursskäl så kan tre förband om tre underenheter vara betydligt bättre för högre chefs handlingsfrihet än två förband med fyra underenheter. Behöver man inte tre förband kan man dock spara mycket resurser på att ha fyra underenheter i stället för tre i färre förband. Varje förband drar ju med sig ett behov av lednings och funktionsförband som inte nödvändigtvis måste skalas upp på samma sätt för att understödja fyra i stället för tre underenheter som när ett helt nytt förband organiseras. Hur många förband behövs i den aktuella kontexten?

Ett stridsvagnskompani om tre plutoner med tre stridsvagnar vardera kan vara bättre för brigadens taktiska manöver än ett med fyra plutoner med fyra stridsvagnar om det medför att man kan organisera tre bataljoner snarare än två. Denna lösning är också bekant för oss som kom i kontakt med organisationen Mekaniserad bataljon 90 och Mekaniserad brigad 90. Åter kommer frågan om på vilken nivå striden förs? Är det med kompanier striden förs, eller med kompanier i bataljons ram? Är det enstaka bataljoner som för striden, eller bataljoner i brigads ram? Detta är nyckelfrågan som avgör prioriteringar. Är det brigader vi vill föra striden med är det bättre att ha en bra brigad med tre tillräckligt bra bataljoner som består av tillräckligt bra kompanier, än att ha bra kompanier i två bra bataljoner men en tredje otillräcklig bataljon då det resulterar i en dysfunktionell brigad. Vad ska vara optimalt? Vad blir suboptimalt?

Det hela kompliceras av att det som är bra, tillräckligt bra eller för dåligt kan skilja sig från kontext till kontext. Vår traditionella grundorganisation sedan 1963 av pansar-och mekaniserade bataljoner med två pansar-/mekaniserade skyttekompanier och stridsvagnskompanier kan väl sägas vara en bredbandig lösning för södra halvan av Sverige som är bra i småbruten terräng och tillräckligt bra i öppen terräng samt mycket av den betäckta terrängen givet vägnätet i södra Sverige. Alltså väl lämpad för strid i södra Sverige och motsvarande terräng som i stora delar av Baltikum, men också i södra Finland. Rena stridsvagnsbataljoner hade kanske varit bättre i öppen terräng och under genombrottsanfall, men hade haft klara brister i andra kontexter. Den lösning som är optimal i en kontext blir suboptimal i andra.

Terrängen i övre Norrland medför dålig markbärighet på många ställen, ett glest vägnät, och på vintern ofta ett stort snödjup. Det innebär att tunga stridsfordons rörlighet och därmed möjlighet att komma till verkan begränsas. Det innebär att många av de förutsättningar som ligger bakom dessa förbands organisation förändras. Om framkomligheten inte medger rörlighet bredvid vägen för förbandets huvuddel utan att detta bara åker på kolonn bakom täten och utgör mål för indirekt pansarvärnseld, artilleri och drönare utan att bidra till tätplutonens verkan kan man ifrågasätta om kompani är rätt organisationsform för dessa tunga fordon, eller om de ska återfinnas som tätplutoner i andra kompanier vars lättare fordon har större rörlighet att röra sig i terrängen bredvid vägen? Är stridsvagnskompanier rätt organisationsform för stridsvagnar i denna kontext? Borde stridsvagnarna kanske fördelas på ett annat sätt i de förband som har dessa dimensionerande kontext? Ska varje pansarskyttekompani innehålla en stridsvagnspluton, som då har fyra stridsvagnar? Detta kommer dock att innebära att hela kompaniet ofta inte kan följa med i en omfattning ute i terrängen, utan stridsvagnarna måste lämnas bakom i alla fall. Bara det, eller de, pansarskyttekompani(er) i bataljonen som framrycker (eller fördröjer) längs vägen har någon större nytta av en stridsvagnspluton. Det förefaller inte heller vara en bra lösning? Ska det finnas ett stridsvagnskompani om tre plutoner, med fyra stridsvagnar vardera, på bataljonen som kan fördelas ut till pansarskyttekompanierna i samband med uppgifter där dessa har framkomlighet, exempelvis längs väg? Detta skulle ju också kunna verka samlat när terrängen så medger. Det kostar som sagt en kompaniledning som oftast är onödig.

Ett alternativ är att ifrågasätta om det verkligen är tunga stridsvagnar som är rätt lösning i denna kontext? För att uppnå den rörlighet i striden som konceptet stridsvagnskompani bygger på behöver förbandet kanske en stridsvagn med rörlighet som ett lättare stridsfordon, men med eldkraft motsvarande en stridsvagn? En modern sådan lösning skulle inte helt osannolikt ha en verkan som överträffar nuvarande stridsvagnsgeneration genom bättre sensorer, bättre kanon (även med samma kaliber) med bättre ammunition samt högre eldhastighet. Detta skulle på ett helt annat sätt medge alla de ovan nämnda tänkbara lösningarna med den enda nackdelen att ett lättare fordon har sämre teoretiskt skydd mot en stridsvagnspil frontalt. Teoretiskt eftersom nuvarande stridsvagnsgenerations skydd är 30 år gammalt och den presumtive fienden har haft 30 år på sig att ta fram pilar med denna skyddsnivå som dimensionerande krav. Det innebär att skyddet, likt en lättare vagns skydd, inte kan påräknas skydda vid frontal träff. Mot huvuddelen av övriga hot kan ett aktivt skyddssystem ge ett skydd som överträffar nuvarande stridsvagnsgeneration. Detta samtidigt som risken att hamna i frontala dueller längs väg minskar när fordonet på ett helt annat sätt kan lämna vägen, framrycka i terrängen, och verka in mot vägen med en eldkraft motsvarande en tung stridsvagn[9].

Alla dessa lösningar skulle medge omfördelning av ett antal stridsvagnar till förband som ska dimensioneras för strid i terräng som mer liknar den i södra Sverige så att dessa kan gå från tillräckligt bra till bra i större omfattning. Detta skulle medge att förbanden optimeras i högre grad för strid i respektive kontext än vad som nu är fallet då viss suboptimering kan anses vara fallet.

Brigaderna är mer än stridsvagnar och stridsfordon. De är den fysiska tillämpningen av teorierna om verbundenen Waffen (Förbundna truppslag) eller combined arms (kombinerade vapen)[10]. För att brigaden ska fungera måste de understödjande funktionerna också fungera. Att manöverbataljonerna är bra kompenserar inte nödvändigtvis att funktionsförbanden är för dåliga i aktuell kontext, utan leder enligt resonemanget att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk. Konsekvensen är otillräckliga brigader med begränsningar.

Att designa en bra stridsvagnspluton för sin kontext är viktigt. Men det är viktigare att kompaniet blir bra för sin kontext. Ännu viktigare är att bataljonen som kompaniet ingår i är bra i sin kontext. Viktigast är att brigadsystemet, där de understödjande funktionerna kommer in på allvar och systemet av system knyts ihop, är bra i sin dimensionerande kontext. Det kan innebära att stridsvagnskompanierna inte är perfekta (som i pansarbataljon 63 där det saknades ledningsvagnar eller mekaniserad bataljon 90 som bara hade tre stridsvagnsplutoner) eller att bataljonerna har brister (som pansarbataljon 2004 som bara hade en spaningspluton), men om de understödjande funktionerna inte fungerar kommer brigadsystemet inte heller att fungera.

Allt måste inte vara perfekt. Men det måste vara tillräckligt bra. Fortsättning följer.

Författaren är överstelöjtnant med lång tjänstgöring i befattningar som taktikofficer och taktiklärare vid bl a Markstridsskolan. I dag är han reservofficer och yrkesverksam inom försvarsindustrin samt ledamot av KKrVA.

Fotnoter

[1] Hur många direkt underställda kan en chef ha? Om kontrollspann i vård och omsorg. Socialstyrelsen, Artikelnr: 2003-131-23
[2] Jörgen Peters, Organisering av arméns insatsorganisation Är det operativa och taktiska skäl till att förbanden ser ut som de gör? Försvarshögskolan 2010
[3] Andersson-Felé, Lena, Leda lagom många: om struktur, kontrollspann och organisationsideal, 1. uppl., Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2008,Göteborg, 2008, s. 59
[4] Hamilton, Ian, The soul and body of an army. London, 1921, s. 229
[5] Napoleon I, Napoleon on the art of war, Simon & Schuster, New York, 1999, s. 73
[6] Clausewitz, Carl von, Om kriget, Bonnier fakta, Stockholm, 1991 s. 274 f
[7] Leonhard, Robert R., The art of maneuver: maneuver-warfare theory and airland battle, Pres.io Press, Novato, CA, 1991, s. 25
[9] En stridsvagn är en stridsvagn är en stridsvagn! Eller inte? – KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
[10] Tyskarna använde ”verbundenen Waffen” som sedan blivit combined arms på engelska. Det mest kända reglementet är nog Führung und Gefecht der verbundenen Waffen, FuG  [Ledning och strid med samverkande truppslag] från 1921. Men det tyska begreppet är betydligt äldre, påträffat redan 1819! I svenska reglementen från 1920- och 30-talen används ”truppslagens samverkan”. Nuvarande begrepp ”kombinerade vapen” som är en direktöversättning från engelska leder tanken helt fel. ”Waffen” eller ”arms” betyder ju i detta sammanhang truppslag, inte ”vapen”, även om ursprunget är vapenslag, dvs infanteri, kavalleri och artilleri.