Gotlands betydelse för Natos möjligheter att stödja Baltikum i händelse av ett ryskt angrepp har länge intagit en central plats i den svenska försvarsdebatten. Det med all rätt. Det finns dock fler öar i Östersjön som kan ha en stor operativ betydelse vid en konflikt som berör östersjöområdet. Öar som, om de föll i ryska händer, också skulle utgöra rejäla problem för Nato vid försvaret av den nordisk-baltiska regionen. Ofta större problem än vad som kanske framgår vid ett första påseende, men där öarna även kan bidra till att öka Natos krigföringsförmåga om de utnyttjas på rätt sätt.
Nedan några tankar kring Ålands, Gotlands, Ösel/Dagös och Bornholms betydelse kopplat till militära operationer i östersjöområdet. Perspektivet kan uppfattas som något sverigecentrerat, det är dock med avsikt. Som varande icke omedelbar ”frontstat”, med en landgräns mot Ryssland, är Sverige det land i regionen som borde kunna avdela mest resurser för att hantera olika händelseutvecklingar kopplat till öarna i Östersjön. Dessutom kan de på grund av de korta geografiska avstånden komma till insats tämligen snabbt.
Ålands betydelse är trefaldig. Två problem är kopplade till hur ryska långräckviddiga vapensystem på Åland skulle kunna inverka på Natos sjö- och flygoperationer och ett till skyddet av sjötransporter i Bottenhavet. Att transporter till och från södra Finland och norra Baltikum genom luften eller på havet skulle bli mer riskfyllda med ryska långräckviddiga vapensystem grupperade på Åland är uppenbart. Därutöver skulle förekomsten av ryska sådana system på ögruppen också försvåra allierade flygoperationer över sydvästra Finland och delar av östra Sverige. Det är cirka 120 kilometer från Mariehamn till Uppsala och ungefär lika långt till Åbo. Inte ovanliga räckvidder för moderna luftvärnsrobotsystem. Förutom att Natos sjö- och flygoperationer skulle kunna påverkas uppstår ytterligare ett allvarligt problem om Ryssland skulle lyckas besätta hela eller delar av ögruppen. De svenska och finska möjligheterna att hindra ryska ubåtar att passera in i Bottenhavet genom att lägga ut minor och vidta andra åtgärder i den åländsk skärgården skulle äventyras. Därmed skulle sjötrafiken mellan Sverige och Finland över Norra Kvarken hotas. Men även att sjövägen transportera gods från Mellansverige till Norrland skulle bli avsevärt farligare. Transporter som är viktiga ur såväl militär som civil synvinkel. Civilt ur försörjningssynpunkt, militärt när det gäller att kunna föra förband och förnödenheter till Finland och norra Sverige. Möjligheterna att kunna genomföra transporter till Norrland via Bottenhavet kan vara avgörande för försvaret av Nordkalotten med tanke på de sårbara landförbindelserna genom Sverige. Mellan Mälardalen och Luleå är det tio större älvar, med ett fåtal förbindelser över varje. Broar är sedan längre ett tacksamt mål för olika precisionsstyrda vapen.
Ålandskonventionen från 1921 komplicerar Finlands, och därmed Natos, försvar av ögruppen då den förbjuder militär närvaro på ögruppen i fredstid. Den tillåter dock att ögruppen försvaras. Den svenskspråkiga Nylands brigad, med högkvarter i Dragsvik på det finska fastlandet, har sedan länge haft uppgiften att snabbt besätta och försvara Åland i händelse av ett krigshot. Med hänsyn till ögruppens storlek, 6700 större och mindre öar, dess geografiska läge och dess betydelse för såväl Sverige som Finland så borde det vara en självklarhet att även Sverige öronmärker ett antal förband vilka har som förstahandsuppgift att tillsammans med Nylands brigad försvara ögruppen. Vi talar här om någon eller några amfibiebataljoner.
Ösel/Dagö (Saaremaa/Hiiumaa) nämns sällan i debatten (åtminstone inte i Sverige) men en förlust av öarna, med följden att Ryssland skulle ha möjligheter att gruppera sjö- och luftmålsbekämpningssystem där skulle innebära allvarliga konsekvenser för Natos möjligheter att förstärka Estland direkt via luften eller sjövägen. Men även trafiken på finska hamnar i finska viken skulle äventyras. Ofta framhålls att Finland och Estland tillsammans skulle kunna spärra Finska viken för all marin verksamhet som sker ovan vattenytan. Det är sant. Men ett ryskt innehav av Dagö skulle innebära att även Natos sjötrafik in och ut ur Finska viken skulle vara allvarligt hotad. Avståndet från Dagö till Hangö i Finland är mindre än 100 kilometer, ett tämligen kort avstånd för moderna sjömålsrobotar. Från Ösel skulle det vara möjligt att avbryta all sjötrafik in och ut ur Rigabukten och även hota trafiken på Ventspils, Lettlands viktigaste hamn på Östersjökusten. Avståndet från Ösel till Ventspils är cirka 60 kilometer.
Det är ingen tillfällighet att Estland, trots det starka hotet vid landgränsen mot Ryssland, vilket kräver det mesta av landets militära resurser, ändå anskaffar sjömålsrobotar. Förutom att bidra till att spärra Finska viken så måste även kuppartade företag mot Ösel och Dagö kunna mötas. Att negligera försvaret av öarna vore ett stort misstag, men det är ingen obetydlig uppgift. Speciellt inte för ett land med totalt 1,3 miljoner innevånare. Ösel är nästan lika stor som Gotland, cirka 2600 km2 respektive cirka 3000 km2. Dagö är nästan dubbel så stor som Bornholm, cirka 1000 km2 respektive 590 km2. Här som i fallet Åland finns det goda skäl att överväga om inte Sverige skulle kunna spela en roll för att redan under en kris kunna förstärka försvaret av Ösel och Dagö, och också kunna bidra till att återta öarna i det fall de helt eller delvis skulle ha besatts av Ryssland i inledningsskedet av en konflikt. Även här som när det gäller Åland, skulle antagligen svenska amfibieförband vara ett lämpligt instrument med sina organisatoriskt ingående sjötransportresurser. Beroende på situationen i övrigt bör här heller inte finska åtgärder för att bidra till skyddet av Ösel och Dagö uteslutas.
Som ett alternativ skulle det vara intressant att närmare studera om öarna kan försvaras från det estniska fastlandet endast med utnyttjande av olika indirekta system som artilleri och drönare. En metod som ofta förespråkats i olika sammanhang de senaste hundra åren men som sällan lyckats i praktiken. Dock, det vi ser i Ukraina idag innebär ett tekniksprång som kanske skulle kunna göra ett sådant koncept genomförbart. Avstånden på vilka systemen skulle behöva verka understiger 100 kilometer vilket skulle tillåta insatser med tämligen många olika vapensystem.
Gotlands betydelse och faran med att Ryssland med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnssystem därifrån skulle kunna försvåra Natos möjligheter att föra förstärkningar till Baltikum har ägnats mycket utrymme i debatten. Samstämmigheten i att ön därför måste ha ett adekvat försvar är stor. Här bör dock två aspekter lyftas fram. En som verkar försvinna i den allmänna glädjen över att förband från allierade länder övar på ön, och förutsätts bidra till Gotlands försvar. Så kan säkert vara fallet i situationer där vi fått tillräcklig förvarning att en konflikt kan vara förestående, och att våra allierade har förband gripbara med kort varsel. Problemet med en sådan inriktning just i fallet Gotland (och övriga öar i Östersjön) är att förvarningstiden inför ett angrepp kan vara mycket kort.
Rysslands möjligheter att efter ett krigsutbrott bedriva landstignings- eller luftlandsättningsoperationer i Östersjöområdet kommer att vara begränsade. De hamnar som operationerna skulle kunna utgå ifrån, Kronstadt och Baltisjk (i Kaliningrad exklaven), kommer i praktiken inte att kunna användas på grund av Nato motverkan. Finska viken kommer med stor sannolikhet vara spärrad av Finland och Estland. Baltisjk ligger mindre än 40 kilometer från polskt territorium, och utloppet från Frisches Haff (lagunen där flottbasen ligger) kommer antagligen bli minerad av Nato i ett mycket tidigt skede av en konflikt. Likaså kommer det knappast vara möjligt för Ryssland att genomföra några större flygtransportrörelser över Östersjön i det läget. Det bästa, kanske enda, tillfället för Ryssland ta Gotland är om den operationen är den som inleder kriget, och att den kan genomföras rimligt överraskande.
Det innebär att vår, Natos, planering för försvaret av ön bör bygga på att ett kuppartat besättande av ön ska kunna avvärjas med där befintliga resurser, och inte förutsätta att förstärkningar, svenska eller utländska, hinner tillföras. Den nuvarande inriktningen för svensk militär närvaro på Gotland (enligt försvarsberedningens förslag och ÖB budgetunderlag) är otillräcklig. En med artilleri och luftvärn förstärkt bataljon räcker inte. Snarare borde vi tala om det dubbla. Och lika viktigt, alla förband på ön bör i huvudsak vara bemannade med på ön boende personal. Det vore fullt möjligt, om man ville. Befolkningsunderlaget på Gotland räcker till att krigsplacera upp till cirka 5000 personer (ungefär det antal som mobiliserade på ön under kalla kriget). Något som borde räcka till att fördubbla den nu planerade organisationen. Visst, det skulle innebära att antalet gotlänningar som gjorde värnplikt, proportionellt sett, skulle vara avsevärt fler än vad som gällde på fastlandet. Men det borde inte vara omöjligt att skapa incitament som möjliggjorde en sådan ordning. Allt behöver inte vara exakt lika över hela landet. Som kuriosa: på Gotland infördes en typ av allmän värnplikt redan 1812, Gotlands nationalbeväring, det vill säga nästan 90 år innan samma sak skedde på fastlandet år 1901. Också den gången grundat på insikten att försvaret av Gotland ställer speciella krav på beredskap. Det som en erfarenhet av den överraskande ryska ockupationen av ön våren 1808.
Den andra aspekten är att vi alltför sällan diskuterar de möjligheter som Gotland ger oss, Nato, att begränsa den ryska handlingsfriheten i och över Östersjön. Eller uttryckt på ett annat sätt: hur kan vi använda ön för att öka alliansens förmåga att försvara den nordisk-baltiska regionen. Här några möjligheter att utnyttja ön för att öka alliansens krigföringsförmåga: gruppera sensorer för att få tidig förvarning om mot fastlandet anflygande flygplan och kryssningsrobotar; ön kan utgöra en ”första försvarslinje” för att med kvalificerade luftvärnssystem möta hot mot fastlandet; signalspaning; basering av ubåtsjakthelikoptrar på ön för att ge dem ökad uthållighet; med eget långräckviddigt luftvärn skydda och understödja egna flygresurser som opererar över Östersjön; framskjuten bas för drönare för såväl havsövervakning och insatser i Baltikum; gruppering av markrobotar för insats i Baltikum, det är lite drygt 500 kilometer till lettisk -ryska gränsen. Några av uppgifterna ovan var aktuella redan under kalla kriget, till exempel att utnyttja ön som sensorplattform. Vapenutvecklingen sedan dess innebär att ön skulle kunna ges en betydligt mera aktiv roll i dag än vad som var möjligt då.
Bornholms läge i södra Östersjön skulle göra ön till en optimal plattform för främst olika långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem med syfte att hindra fartyg som passerar Bälterna och Öresund att komma in i Östersjön. Avståndet till svenska fastlandet är cirka 40 kilometer och till polska kusten är det cirka 100 km. I dag tämligen korta avstånd för sjömålsrobotar. Inte heller borde avstånden vara något större problem för på ön baserade sensorer för målinmätning, t. ex. drönare. Ur rysk synvinkel, om man lyckas besätta Bornholm, är kanske det stora problemet att ön är så liten. Möjligheterna att dölja skrymmande robotutskjutningsanordningar med stödsystem är tämligen begränsade. Dock, den totala hänsynslöshet som präglar rysk krigföring kommer sannolikt innebära att civil infrastruktur som skolor, sjukhus etcetera kommer att utnyttjas som ”sköldar” för militär verksamhet och gruppering av olika vapensystem. Något som sannolikt kan leda till viss tvekan hos Nato att bekämpa även identifierade mål. Ett problem som kommer att vara aktuellt inte bara på Bornholm. När det gäller försvaret av Bornholm är problemen likartade med de som diskuterades ovan när det gäller Gotland. Öns egen militära potential, bland annat vad avser bemanning av förbanden som ska försvara ön, bör exempelvis utnyttjas så långt det överhuvudtaget är möjligt. Det får inte vara en attraktiv möjlighet för Ryssland att kuppartat försöka besätta ön strax före, eller i samband med ett krigsutbrott i Östersjöområdet.
Sammanfattningsvis. Åland är ett gemensamt finsk-svenskt problem där Sverige bör kunna ge ett substantiellt bidrag till försvaret av ögruppen. Ösel/Dagös betydelse uppmärksammas sällan i Sverige, men är också ett område där svenska insatser skulle kunna göra skillnad. I båda fallen i första hand med amfibieförband, något som talar för att den komponenten i Försvarsmakten bör utökas tämligen radikalt. Behovet av att försvara Gotland är inte ifrågasatt i Sverige, dock finns det skäl att se över hur försvaret organiseras och hur ön utnyttjas till att förstärka Nato krigföringsförmåga i Östersjöområdet. Bornholms centrala plats i södra Östersjön gör att ön bör ges en försvarsmodell som i första hand är inriktad på att avvärja ett kuppartat angrepp. Sammantaget: öarna i Östersjön är inte bara platser som måste försvaras för att hindra Ryssland från att kunna utnyttja dem, de är också en tillgång för att skydda andra delar av östersjöregionen, och de kan och bör även utnyttjas som plattformar för olika typer av insatser som stöd för alliansens försvar av Baltikum.
