Försvarsministrarna Antti Kaikkonen från Finland och hans motsvarighet i Norge, Frans Bakke Jensen, signerade den 29 juni ett dokument [1] som innebär fördjupat försvarssamarbete.

Artikeln tar upp några aspekter från detta och andra dokument på nordiskt försvarssamarbete samt några möjliga konsekvenser på längre sikt.

Det finns några samarbetsområden i dokumentet som är speciellt intressanta, t  ex ”discuss and where appropriate coordinate operation plans between Finland and Norway in areas of common concern and interest” och ”explore the possibility for common operations planning in areas of common concern and interest”.

Utgångspunkten och det första exemplet är att den operativa planeringen, baserad på rent nationella behov, kan koordineras mellan länderna under förutsättning att det föreligger gemensamma intressen. Sannolikheten för detta måste betraktas som hög, eftersom en konflikt i området snabbt bedöms regionaliseras och därmed beröra fler länder, däribland Finland och Norge. Det är alltså en klar fördel att med proaktivt och öppet agerande minska risken för en konflikt eftersom en potentiell angripare riskerar att möta båda ländernas koordinerade stridskrafter, d v s en tröskeleffekt. Dessutom ökas uthålligheten.

Det andra exemplet kan i praktiken, utifrån svensk definition, innebära gemensam planering för att kunna genomföra gemensamma operationer [2], under gemensam ledning av en chef. Än så länge beskrivet som en möjlig option, men indikerar samtidigt en tankens beredskap inför ett djupare samarbete mellan Norge som medlem i Nato och Finland utanför Nato.

Båda exemplen visar att närliggande gemensamma och geostrategiska intressen tillmäts stor betydelse.

Sveriges samarbete med Finland går ännu längre, det omfattar ”…gemensam operationsplanering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier.” [3]

Dessutom överses ”…möjligheterna att förbereda vissa svenska markförband för att kunna verka i Finland vid kris, krigsfara eller krig, om båda parter finner det lämpligt.” [4]

Därutöver undertecknade försvarsministrarna från Finland, Norge och Sverige redan i september 2020 en avsiktsförklaring (Statement of Intent), där åtgärderna syftar till en koordinering av nuvarande och framtida nationella operationsplaner. Dessutom överses möjligheten till ”…gemensam trilateral operationsplanering”. [5]

Under 29–30 juni genomfördes också ett möte [6] mellan de nordiska försvarsministrarna, som den andra dagen också gästades av Finlands president, tillika ÖB, Sauli Niinistö.

Detta möte fokuserade på Finlands ordförandeskap i Nordefco [7] och samarbetet kring kris- och konfliktperioder, militär försörjningsberedskap, det civil-militära samarbetet, arktiska strategier och det transatlantiska samarbetet. Närvaron av Finlands president visar tydligt på vikten av mötet och samarbetet.

Norge, Finland och Sverige har en mycket påtaglig och djup säkerhetsgemenskap, som ständigt utvecklas mot ett ömsesidigt ansvarstagande för den gemensamma säkerheten, i syfte att minska risken för militär konflikt i vårt närområde.

Är en allians mellan Finland och Sverige den naturliga fortsättningen och inledningen till ett allt tätare samarbete i Norden, där Norge ingår? Kanske betyder det mer än ett formellt medlemskap i Nato? [8]

Å andra sidan – frågan om medlemskap i Nato för Finland och Sverige, finns ständigt i bakgrunden.

Det är ju den logiska slutsatsen av en realiserad möjlighet att med gemensam operationsplanering baserad på djup insikt och förståelse om vikten av att försvara oss tillsammans!

Möjligheterna till en regional allians mellan Norge, Finland och Sverige är sannolikt begränsade. Även om samarbetet ständigt fördjupas så finns (ännu) ingen motsvarighet till Natos Artikel 5.

Finlands försvarsminister uppgav dessutom att det utvidgade nordiska samarbetet, inklusive den brittiskledda Joint Expeditionary Force, JEF, inte ses som omfattande Artikel 5. Det är en central finsk markering för att omvärlden inte ska betrakta detta som en tyst finsk anslutning till Nato och dess kommandostruktur. Finland ställer sig sannolikt negativt till att militära operationer på finskt territorium skulle ledas av någon annan än en finländare. Marskalk Mannerheims exempel från fortsättningskriget är alltjämt relevant.

Samtidigt är beroendet av USA högst påtagligt för våra länder. [9] [10]

Vad kan då vara mer lämpligt än att också återge nedanstående korta utdrag ur en nyligen utgiven FOI rapport? [11]

”För Sveriges räkning kan Bidens tillträde ses som välkommet av flera skäl. Bidens försvar av den internationella regelbaserade ordningen, framhävande av vikten av allianser och partners, och betonande av demokrati, miljö, mänskliga rättighetsfrågor och diplomati, är positivt ur ett svenskt perspektiv. Detsamma gäller Bidens inställning till EU, samt att USA:s utrikespolitik kommer att bli mer förutsägbar. Därmed inte sagt att himlen är molnfri. De politiska strömningarna som tog Donald Trump till Vita huset är fortfarande starka och utövar ett betydande inflytande över USA:s politik. En del av Trumps krav avseende Europas försvarspolitik kommer att bestå. I Europa råder det dock delade meningar i frågor rörande försvarsutgifterna, men det finns betydande kontinuitet mellan Biden och Trump rörande idén att Europa bör axla mer av bördan.”

Författaren är överstelöjtnant (p) och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finska Försvarshögskolan. Han är ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Framework of agreement between the Ministry of Defence of Finland and the Ministry of Defence of Norway concerning Defence Cooperation, 2021-06-29, Försvarsministeriet, Finland. Pdf

[2] En operation där svenska stridskrafter samordnas med internationella partners under ledning av en chef i en gemensam operationsplan, Doktrin för Gemensamma Operationer 2020.

[3] Regeringens skrivelse 2020/21:56, Internationella försvarssamarbeten, sid 7.

[4] Ibid, sid 8.

[5] Ibid sid 9.

[6] Pressmeddelanden och nyheter, 2021-06-30, Försvarsministeriet, Finland, länk

[7] Nordic Defence Cooperation

[8] Säkerheten i Norden har nått en brytningspunkt, Stig Rydell & Stefan Forss, KKrVA, 2021-01-11, länk »

[9] ”Thus, I see little or no prospects of Europe being able to manage on its own without the US in the upcoming 10 or 15 years, of course barring a calamitous event that would force our hands.”  Why Europe can’t fend for itself, Wavell Room, Robert Dalsjö, June 30 2021

[10] Western Military Capability in Northern Europe 2020, Part I: Collective Defence , Eva Hagström Frisell and Krister Pallin (eds) Albin Aronsson, Bengt-Göran Bergstrand, Robert Dalsjö, Johan Engvall, Jakob Gustafsson, Michael Jonsson, Diana Lepp, Viktor Lundquist, Björn Ottosson and Anna Sundberg, FOI, februari 2021

[11] Bidens säkerhetspolitik, Ambitioner och politisk verklighet, Björn Ottosson och Niklas H. Rossbach, FOI, juni 2021

Mer av samma skribent