För de nordiska länderna har säkerhetsproblemet aldrig varit någon lätt uppgift att lösa. Efter andra världskriget gjorde länderna olika vägval utifrån sina nationella intressen och de möjligheter som då förelåg. Mot slutet av kalla kriget innan Sovjetunionens sönderfall skedde en uppmjukning av relationerna mellan öst och väst och en anda av optimism inträdde. USA:s president George H W Bush fortsatte på sin företrädare Ronald Reagans och Michail Gorbatjovs utstakade väg och tyckte att det var dags att lägga 40 år av kallt krig åt sidan. ”Let Europe be whole and free” [1] sa han i Mainz i Tyskland i maj 1989, ett halvt år innan murens fall.

Ett starkt gemensamt engagemang för att skapa en ny säkerhetsordning i Europa växte fram inom ramen för ESK/OSSE. Arbetet, som även Sovjetunionen konstruktivt deltog i var framgångsrikt. Den s k Parisstadgan, Charter of Paris for a New Europe [2], föddes för drygt 30 år sedan.

Dessa nya förhållanden innebar att även Finland slutligen ryckte sig loss från den ryska intressesfären (Se René Nyberg, Ni har vidrört VSB-avtalet, i Säkerhetspolitik och historia) [3] och förankrade landet i väst. Sveriges och Finlands EU-medlemskap 1995 innebar att neutralitetspolitiken definitivt var till ända. Det är anmärkningsvärt att Finlands president Sauli Niinistö i sitt nyårstal [4] med en hänvisning till historien alltjämt såg sig nödgad att påpeka: ”Vi […] är en del av väst.” En subtil men klar markering av innebörden av det finländska nätverket av partnerskap med väst till de kretsar som alltjämt vill bevara neutraliteten åtminstone som en option.

Den 1 januari 2021 tog Sverige över ordförandeklubban i OSSE. Uppdraget är ett uttryck för svenskt ansvarstagande för OSSE, men också för multilateralism, fred och för upprätthållandet av den europeiska säkerhetsordningen. [5] En högst angelägen uppgift i ett läge där Ryssland redan en längre tid velat sätta OSSE:s centrala dokument ur spel och skapa en världsordning där de fem ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd har en särställning och ett särskilt ansvar. President Putin har framhållit vetorättens betydelse [6] som krigsavhållande faktor i relationerna mellan stormakterna.

Det som ger anledning till oro är att man i väst ser tecken på att engagemanget för upprätthållandet av de grundvärden som fastställdes redan i Helsinki Final Act 1975 [7] verkar falna. I stället har ett stort antal bemärkta personer i ett färskt upprop [8] pläderat för vad som kan ses som ren eftergiftspolitik mot Ryssland. Robert Dalsjös oro för vad en betydande geopolitisk vindkantring [9] i Washington kan medföra är dessvärre väl befogad.

Den angelägna frågan som bör besvaras är hur vi bäst ska kunna hantera ett alltmer krävande säkerhetsläge där Rysslands spelutrymme i Europa kan öka samtidigt som USA:s vilja och förmåga att leva upp till sina alliansförpliktelser kan ifrågasättas och Natos europeiska medlemmars relevans i sammanhanget har sjunkit mer än man allmänt inser.

Var är vi nu?

Sverige

Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska arena är EU [10]. Utvecklingen av ett starkt totalförsvar och de internationella försvarssamarbetena utgör de viktigaste komponenterna i den svenska försvarspolitiken. Totalförsvaret är inriktat mot att kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader, i Europa och i närområdet. [11]

Det nyligen [12] fattade försvarsbeslutet innebär ett visst återtagande av totalförsvarets förmåga, men det genererar avgörande operativa effekter först om 10 år eller mer. Målmedvetenhet och stabil planering i kombination med en konsekvent och ökad ekonomi under lång tid är därför helt avgörande för en positiv utveckling av totalförsvaret. I försvarsbeslutet framgår att en utökad krigsorganisation ska vara klar 2030. [13]

Samarbetet med Finland är mycket långtgående. I takt med att krigsorganisationen utökas överses t o m möjligheterna att förbereda ” förbereda vissa svenska markförband för att kunna verka i Finland vid kris, krigsfara eller krig, om båda parter finner det lämpligt.” [14]

I försvarsbeslutet framgår också att ”Sverige ska kunna ge och ta emot militärt och civilt stöd. Det är avgörande för att skapa en reell möjlighet att agera tillsammans och samordnat i händelse av en kris eller krig. Sverige bör så långt som möjligt utveckla en gemensam operationsplanläggning med Finland samt samordna operationsplanering med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Nato.” [15]

Försvarsberedningen anser också att det är särskilt betydelsefullt med ett fördjupat samarbete mellan Sverige och Norge, t ex mellan markstridstridskrafterna. [16]

Norge

Det norska Forsvaret befinner sig i en pågående omställning från internationella insatser till nationellt försvar, beroende på det försämrade säkerhetsläget. Norges försvar är geografiskt inriktat mot nordområdena, med en konfliktavhållande tröskeleffekt och som en integrerad del i Nato [17] samt med speciellt nära relationer med USA och Storbritannien. USA:s marinkår har t ex förhandslagrat materiel för en brigadstridsgrupp.

Att säkra kommunikationslederna (Sea Lines of Communication, SLOC) är en traditionell stor uppgift för det norska försvaret sedan kalla kriget. Under en upptrappad stormaktskris uppe i norr konfronteras denna med Rysslands s k bastionsförsvar, som inte enbart är en maritim angelägenhet utan som även har en betydande markkomponent.

Detta har framhållits främst av Norges tidigare underrättelsechef, pensionerade generallöjtnanten Kjell Grandhagen (Norwegian Army Summit 2018) [18] men också av förra försvarschefen, general Sverre Diesen [19] – om än kanske inte lika direkt – vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i fjol.

För att trygga de för Ryssland kritiska strategiska infrastrukturen och förmågorna på Kola skulle Ryssland vara tvunget att ta kontrollen över områden på finskt, svenskt och norskt område i norr. Det vore en rysk försiktighetsåtgärd, oberoende av de nordiska ländernas relationer till Ryssland.

Efter att Ryssland satsat väldiga resurser på moderniseringen av den militära infrastrukturen på Kola har Arktis åter blivit ett strategiskt hett område. Från vår nordiska säkerhetspolitiska utgångspunkt sett blir det nödvändigt att samordna resurser och planer så att de mest extrema projektionerna av förmodad rysk krigsplanering kan bestämt men diskret avvisas.

Att det råder en fatal brist på ”boots on the ground” nästan överallt i väst är beklagligt, men det är vad vi har att förhålla oss till. Att igen starta upp seriösa nationella försvar är både kostnads- och tidskrävande.

Den amerikanska militära närvaron i Norges närområde har ökat väsentligt. Under 2018 opererade hangarfartygsgruppen Harry S Truman i norra Europa under tre månader och deltog bl a i övningen Trident Juncture 2018. Det innebar ett definitivt trendbrott, eftersom något amerikanskt hangarfartyg inte hade uppträtt i området sedan Sovjetunionens sammanbrott 1991. [20]  I maj 2020 deltog marina enheter i en övning i Barents Hav, något som inte hänt sedan 1980-talet. Dessutom opererar tungt bombflyg i området. [21]

Skälet är ett förändrat koncept, “Dynamic Force Employment, DFE”, vilket beskrivs i kapitlet om USA.

Finland

Finlands försvarslösning som alltjämt bygger på allmän värnplikt och ett relativt manstarkt försvar där de krigstida förbanden mobiliseras och bemannas företrädesvis av reservister, skiljer sig från de flesta andra länderna i Europa. För ett litet land är detta en kostnadseffektiv lösning. Försvarsmakten moderniseras kontinuerligt, dess beredskap och operativa förmåga är på en nivå som inte setts i Finland sedan kriget. Erfarenheterna från internationella operationer och övningar med partnerländer har övertygat landets beslutfattare och folk om att den valda lösningen har varit korrekt.

Moderniseringen av försvaret innebär organisatoriskt att försvarsgrenarna, som i praktiken länge var rätt oberoende av varandra, nu har integrerats till en helhet som opererar tillsammans under vad man kunde kalla ett Joint Operations-kommando. Marinen moderniseras med fyra nya Pohjanmaa-klassens korvetter som ska vara i operativt bruk 2028. [22] De kommer att bilda finska Marinens ryggrad långt in på 2050-talet och har även en betydande roll vid säkrandet av försörjningslederna.

Flygvapnets moderniseringsprogram, det s.k. HX-projektet har nu nått den avgörande fasen och beslut kommer att fattas före utgången av 2021. Enligt det finska regeringsprogrammet ska en lika stor relativ operativ förmåga som flygvapnets nuvarande Hornet-flotta har, säkerställas för en tidsperiod som utsträcker sig fram till 2060-talet.

Efter att Marinen och Flygvapnet moderniserats står Armén i tur. Planeringen för 2030-talet är redan i full gång.

”Finland hör inte till någon militär allians”, sägs det alltjämt i finska Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. [23] Detta är ingen historiskt betingad dogmatisk låsning. Tanken på ett svenskt-finländskt försvarsförbund har starkt stöd både i riksdagen och bland väljarna i motsats till Finlands potentiella Natomedlemskap.

Finska försvarsmakten är självfallet beredd att samordna och optimera den operativa förmågan med partnerländer, men med vissa politiska villkor. På finskt territorium ger man inte över kommandot till andra. Historiska erfarenheter från vinter- och fortsättningskrigen har också grävts fram ur arkiven och studerats noggrant. Fortsättningskrigets karaktär av ett s k separatkrig ger ett intressant perspektiv för den diskussionen.

USA

I USA pågår en debatt om den globala säkerhetsordningen. Den nuvarande administrationens doktrin ”America first” har bemötts med hård kritik av namnkunniga författare i artikeln ”Defense In Depth” [24] som anser att den snarare betyder ”America only”. Inte ens USA kan försvara sig ensamt, utan är starkt beroende av nätverk av vänskapligt sinnade länder där alla medel, diplomati m m, används och samverkar för att nå ökad säkerhet. Helst på långt avstånd från USA och innan hotet växer. De förespråkar också en balanserad syn på förhållandet med andra ideologier, t ex Kina, där det finns gemensamma intressen, t ex klimatfrågor, nukleär säkerhet och motverka pandemin. I artikeln argumenterar författarna kraftfullt för att ”America First” avskaffas och att den globala säkerhetsordningen återupprättas som en förutsättning för gemensam säkerhet.

Europas länder axlar successivt ett större ansvar för säkerheten, men beroendet av amerikanska resurser kvarstår. USA lägger stora militära resurser på att motverka ”..den största geopolitiska utmanaren..” [25] Kinas ambitioner, vilket förstärker tendensen.

USA avser [26] att satsa kraftfullt [27] på utökning av sjöstridskrafterna, till ca 500 fartyg inkl 150 – 200 obemannade farkoster, och planerar även ett mindre antal ”light carriers” [28]som F-35 kan operera från. I artikeln noteras att skälet är hotet från Kina och att USA är en maritim nation som bäst försvaras med marin- och flygstridskrafter.

Det ökande hotet från Kina och Ryssland samt med begränsade möjligheter till ständig militär närvaro överallt har lett till att USA prioriterar annorlunda. [29] 2018 introducerades konceptet “Dynamic Force Employment, DFE” i ”National Defense Strategy” [30] med innebörden att USA ska vara “strategically predictable, but operationally unpredictable.” [31]. I praktiken betyder det att motståndaren ska hållas ovetande om vilka kapaciteter som kommer att utnyttjas i en situation, hur länge de stannar m m. Det ökar den militära avskräckningen utan att den permanenta baseringen utökas.

DFE innebär utmaningar för Norge, vars koncept vilar på en konfliktavhållande tröskeleffekt, trovärdigt medlemskap i Nato och att vara en god granne med Ryssland.

Samtidigt som Europas länder fokuserar på det traditionella försvaret och mindre på internationella insatser förutsätts att USA:s roll som global leverantör av säkerhet fortsätter, t ex med militära resurser till Europa. Det kan därför vara värt att ta med olika optioner i den militära planeringen och att det – alltid – tar tid att föra över resurser! [32]

Våra gemensamma intressen – en brytningspunkt

En snabb regionalisering av en konflikt, där samtliga nordiska länder berörs, betyder också att det finns gemensamma intressen för länderna. Vi tar upp ett illustrativt exempel på gemensamma intressen, men det finns naturligtvis en mängd andra exempel också.

Norden är starkt beroende av sjötransporter till och från hamnar i Norge, Sverige och Finland, som är vitala för vår försörjning och därmed uthållighet. Dessutom behövs sjötransporter för förstärkningar med tung materiel från USA m fl länder till Europa, vid en kris. Geostrategiskt är därför Norge, södra och västra delarna av Sverige samt närliggande områden med dess hamnar och transportmöjligheter över land fundamentalt viktiga, även för Finland. Dessutom har Finland även intresse av att ha en transportled till Norge uppe i norr, t ex till Tromsö.

Behovet av att kunna röra sig i möjligaste mån fritt på våra respektive territorier för att garantera försörjningen, bör vara en av de drivande krafterna även i försvarsplaneringen.

Samtidigt utgör Rysslands marin- och flygstridskrafter, bl a baserade på Kola-halvön, ett potentiellt hot mot sjötransporterna.

Vägen framåt

De regionala hoten möts bäst med regionalt samarbete, baserat på Norges, Finlands och Sveriges gemensamma intressen. ”Det fördjupade operativa försvarssamarbetet mellan Finland, Norge och Sverige tar utgångspunkt i Nordefcos Vision 2025 och målsättningen att skapa förmåga att agera tillsammans i kris och konflikt. Därtill understryker de geografiska och militärstrategiska förhållandena i närområdet behovet av ett fördjupat samarbete mellan de tre länderna där gemensamma gränser och geostrategiska intressen i norr är viktiga delar.” [33]

Den f d norske Forsvarssjefen, Sverre Diesen, pekade under ett tal på Folk och Försvar 2020 på stora skillnader i strategiska intressen inom Nato mellan t ex Turkiet och Norge. Å ena sidan är båda formellt medlemmar i Nato, å andra sidan med helt olika säkerhetspolitiska utgångspunkter. En tänkbar lösning, som även framgick av Sverre Diesens tal, är att agera utifrån gemensamma militärstrategiska intressen med närliggande länder som Sverige, Finland och Norge.

Det naturliga och enklaste steget vore via medlemskap i Nato, eller med en allians med Finland som inledande steg, men det är ännu inte politiskt möjligt.

EU:s roll återfinns längre ner på konfliktskalan, t ex med konfliktförebyggande åtgärder, men högre upp är Nato det mest realistiska alternativet. [34]

Andra lösningar måste därför diskuteras och införas så snart det bara låter sig göras, men bara som ett komplement till, inte en ersättning för Nato.

Låt oss börja med målsättningen för ett väsentligt fördjupat regionalt samarbete mellan Norge, Sverige och Finland längs hela konfliktskalan, d v s med start från ömsesidig medverkan i skyddet av territoriell integritet.

Utgångspunkten är ländernas gemensamma intressen samt i en tidig fas av en konflikt, där endast begränsade militära resurser finns att tillgå. I huvudsak ländernas nationella mark- och sjöstridskrafter, kompletterade med en viss förstärkning av flygstridskrafter från andra länder i Nato.

Målsättningen är att vara krigsavhållande genom att tillsammans kunna utveckla högre tröskeleffekt, snabbare och högre initialeffekt när så behövs och med den uthållighet [35] som krävs, intill dess att signifikanta förstärkningar sker. [36]

I praktiken betyder detta att stridskrafter i Norge, Sverige och Finland snarast bör inriktas på att kunna genomföra multinationella gemensamma operationer [37] [38], under gemensam ledning av en chef. Samarbetet skulle alltså växlas upp från att förbereda och planera koordinerade operationer med nationell ledning till att förbereda och planera en multinationell gemensam operation. [39]

Sverige och Finland är visserligen militärt alliansfria, men genomför ändå gemensam operationsplanering. [40] Det borde heller inte innebära några oöverstigliga formella svårigheter att snarast inkludera Norge i den gemensamma operativa planeringen, helt enkelt för att det ligger i landets intresse.

Ett exempel på en sådan operation är att sjö- och flygstridskrafter kraftsamlas och inriktas för skydd av sjöförbindelser västerut, mark- och flygstridskrafter för skydd av landförbindelser samt med anpassat skydd för Östersjön.

Utgångsläget med begränsade nationella militära resurser gör det än viktigare att använda dessa så effektivt som möjligt med gemensam ledning, anpassad beredskap och med en tillgänglighet i takt med behoven.

Uppstår en konflikt behöver de militära resurserna också kunna verka uthålligt, vilket kan åstadkommas genom maximal spridning mellan länderna, t ex av flygstridskrafter. Spridning till ett stort antal platser, i kombination med flexibelt utnyttjande, försvårar målinmätningen för en angripare och uthålligheten ökar.

I en militär konflikt uppstår alltid behov av avvägning mellan nationella intressen, som att skydda vitala områden, huvudstaden m m, och gemensamma intressen som i tidigare exempel. Utöver tidigare nämnda områden återfinns t ex Gotland, sydöstra Sverige, delar av Jämtlands och Norrbottens län som viktiga för försvaret av Sverige i händelse av en kris eller krig. [41] Dessutom är t ex Helsingfors, Oslo, Stockholm, Åland, Finlands sydostgräns (hotet från Petersburgområdet, inkluderande Karelska näset) viktiga. Utöver dessa finns den breda hotbilden från Kola med följder för våra arktiska områden.

Det är i högsta grad en fråga på politisk-strategisk nivå, med komplexa överväganden som behöver beredas noggrant innan besluten fattas.  Därför behövs också en gemensam politisk-strategisk process som både har mandat och förmåga att kunna fatta nationella beslut som gagnar helheten, d v s Norges, Finland och Sveriges gemensamma intressen. Denna process behöver bedrivas redan i fred, i reducerad omfattning, och erbjuda kvalificerade och attraktiva befattningar med högt meritvärde för civil och militär personal.

Utöver ovanstående behöver processen fortgå på militärstrategisk och operativ nivå för planering och ledning av den gemensamma operationen, men dessa funktioner finns redan i Norge, Finland och Sverige. Vilken av dem som är lämpligast att leda en gemensam operation är en fråga som behöver penetreras ytterligare. Samtidigt behövs redundans i ledningsförmågan och berörda aktörer bör därför ha tillgång till den information som behövs för uppgiften, t ex via utväxlingsofficerare från länderna.

Vi har tagit upp ett exempel på gemensamma intressen, men det finns många andra.

Oavsett formella allianser eller inte, bör de säkerhetspolitiska utmaningarna hanteras tillsammans och regionalt, baserat på gemensamma intressen och med väsentligt fördjupade samarbeten.

De ekonomiska ramarna måste också svara mot uppgifterna, det är många års brister som ska åtgärdas!

Säkerheten i Norden har nått en brytningspunkt, det är dags att agera nu!

Stig Rydell är överstelöjtnant, reservofficer i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finska Försvarshögskolan. Stefan Forss är professor, debattör, docent vid finska Försvarshögskolan och tidigare ledande forskare vid Utrikesministeriet. Han är ledamot av KKrVA

[1] https://usa.usembassy.de/etexts/ga6-890531.htm

[2] https://www.osce.org/files/f/documents/0/6/39516.pdf

[3] Säkerhetspolitik och historia: Essäer om stormaktspolitiken och Norden under sjuttio år vänbok till Krister Wahlbäck / [red.: Mats Bergquist & Alf W Johansson], Hjalmarson & Högberg, 2007

[4] https://www.presidentti.fi/sv/tal/republikens-president-sauli-niinistos-nyarstal-den-1-januari-2021/

[5] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/sveriges-ordforandeskap-i-osse/, UD, 2020-07-20

[6] https://nationalinterest.org/feature/vladimir-putin-real-lessons-75th-anniversary-world-war-ii-162982

[7] https://www.osce.org/files/f/documents/5/c/39501.pdf (Helsingforsavtalet)

[8] https://www.europeanleadershipnetwork.org/group-statement/nato-russia-military-risk-reduction-in-europe/

[9] https://www.svd.se/en-geopolitisk-vindkantring-i-washington, Robert Dalsjö, SvD 2021-01-02

[10] Regeringens skrivelse 2020/21:56, Internationella försvarssamarbeten

[11] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 96.

[12] December 2020

[13] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 34-35

[14] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 83

[15] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 81

[16] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 84

[17] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025

[18] Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Army Summit 2018 – Session 2, Oslo, 18 September 2018, https://milforum.net/node/12533/page5

[19] Sverre Diesen, Stormaktsintressen på 2020-talet och nordisk säkerhet, Folk och Försvar, Rikskonferensen 2020, Sälen, 12 januari 2020, https://www.youtube.com/watch?v=GO5dRkykAg0&list=PLolutWzr0WOc0UCo9dLAaTI9lJhAHnP0W&index=1&t=2335s

[20] USNI News: Truman Carrier Strike Group Operating North of Arctic Circle; First Time for US Navy Since 1991, https://news.usni.org/2018/10/19/truman-carrier-strike-group-operating-north-arctic-circle-first-time-us-navy-since-1991

[21] Surprise and Stability in the High North”, Rachel Ellehus, Center for Strategic & International Studies (CSIS), 14 december 2020, https://www.csis.org/analysis/surprise-and-stability-high-north

[22] Ministry of Defence, Rauma Marine Constructions and Saab to be main contract partners for Pohjanmaa-class vessels, 19 September 2019, link

[23] Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse, sid 24; https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162514

[24] ”Defense In Depth Foreign Affairs” ” Why U.S. Security Depends on Alliances—Now More Than Ever”, Kori Schake, Jim Mattis, Jim Ellis, and Joe Felter, Foreign Affairs, 23 november 2020

[25] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 53.

[26] Tillträdande administration kommer högst sannolikt påverka detta.

[27] https://breakingdefense.com/2020/12/cjcs-milley-predicts-dod-bloodletting-to-fund-navy-priorities/

[28] I storlek med Amphibious Assault Ship, ca 6 st planeras.

[29] “Surprise and Stability in the High North”, Rachel Ellehus, Center for Strategic & International Studies (CSIS), 14 december 2020, https://www.csis.org/analysis/surprise-and-stability-high-north

[30] Summary of the National Defense Strategy of the United States of America, DoD 2018, https://dod.defense.gov/Portals/1/Documents/pubs/2018-National-Defense-Strategy-Summary.pdf

[31] Surprise and Stability in the High North”, Rachel Ellehus, Center for Strategic & International Studies (CSIS), 14 december 2020, https://www.csis.org/analysis/surprise-and-stability-high-north

[32] Stora brister i västlig militär förmåga, FOI, 14 februari 2018

[33] Regeringens skrivelse 2020/21:56, Internationella försvarssamarbeten, sid 8.

[34] ”Nato har som enda organisation en lednings- och planeringsstruktur som har förmåga att leda stora och krävande militära operationer, vilket har betydelse för säkerheten i vårt närområde.” Regeringens skrivelse 2020/21:56, Internationella försvarssamarbeten, sid 27.

[35] ”Utgångspunkten för planeringen av totalförsvaret bör vara att under minst tre månader kunna hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och Sveriges närområde som innebär allvarliga störningar i samhällets funktionalitet samt krig under en del av denna tid.” Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 31.

[36] Stora brister i västlig militär förmåga, FOI, 14 februari 2018

[37] En operation där svenska stridskrafter samordnas med internationella partners under ledning av en chef i en gemensam operationsplan, Doktrin för Gemensamma Operationer 2020.

[38] Regeringens skrivelse 2020/21:56, Internationella försvarssamarbeten, sid 8.

[39] Det som benämns ”… trilateral operationsplanering i Regeringens skrivelse 2020/21:56, Internationella försvarssamarbeten.

[40] ”Försvarssamarbetet med Finland omfattar även gemensam operationsplanering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier”, Regeringens skrivelse 2020/21:56, Internationella försvarssamarbeten, sid 5.

[41] Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, sid 69.