Diskussioner om försörjningskedjors motståndskraft och ekonomisk säkerhet – särskilt den kritiska frågan om hur vi kan säkra tillgången på kritiska råvaror – är nu högt upp på EU:s och NATO:s agendor. Dessa råvaror är avgörande för att upprätthålla våra försvarsindustrier, militära förmågor och nationella ekonomier i både fredstid och kris.
Trots att både USA och EU har vidtagit åtgärder för att säkra dessa viktiga leveranser har NATO som organisation varit mindre proaktiv. Detta beror till viss del på NATO:s traditionella fokus på militära, snarare än ekonomiska, maktmedel. Men för att säkra tillgången på kritiska råvaror krävs samarbete, resurser och globala nätverk – och NATO har potentialen att spela en central roll i att möjliggöra ett sådant samarbete.
Kritiska råvaror och geopolitisk konkurrens
Råvaror som kobolt, kiselmetaller, litium och sällsynta jordartsmetaller utgör grunden för en mängd produkter, inklusive förnybar energi, telekommunikation, infrastruktur och försvarsutrustning. Dessa komplexa globala leveranskedjor är sårbara och beroende av både gruvdrift och nödvändig bearbetning. Ju viktigare kritiska råvaror blir, desto mer påtagliga blir flaskhalsarna och risken för tvångsåtgärder i försörjningskedjan. Detta är en naturlig konsekvens av att dessa naturresurser är begränsade och ofta geografiskt koncentrerade. De senaste geopolitiska spänningarna har ytterligare förvärrat situationen.
Under de senaste tre decennierna har Kina byggt upp ett globalt nätverk för utvinning och bearbetning av många av dessa råvaror, framför allt sällsynta jordartsmetaller. Ryssland spelar också en viktig roll i flera leveranskedjor för kritiska råvaror. Kinas kontroll sträcker sig även till angränsande sektorer och ger landet ett betydande geopolitiskt inflytande. Exempelvis äger Kina två tredjedelar av koboltgruvorna i Demokratiska republiken Kongo och kontrollerar 60 procent av den globala bearbetningen av kobolt.
EU:s och NATO:s åtgärder
För att möta dessa utmaningar har EU och NATO-länder börjat agera på olika nivåer. Ett centralt initiativ är EU:s Act in Support of Ammunition Production (ASAP) som infördes 2023. ASAP syftar till att stärka Europas försvarsproduktion och förbättra tillgången på ammunition och sprängämnen. Denna förordning ger även EU möjlighet att agera mer direkt på supranationell nivå genom att förbättra industrins produktionskapacitet och säkerställa snabbare leveranser.
Parallellt med detta har NATO tagit steg för att harmonisera specifikationer rörande ammunition och upphandlingsstrategier för att öka interoperabiliteten mellan medlemsstaternas försvarsmakter. Genom en koordinerad strategi kan NATO bli en drivkraft för att minska beroendet av externa aktörer.
Europeiska unionen har också tagit viktiga steg genom att anta lagen om råvaror av avgörande betydelse samt strategiska riktlinjer för den europeiska försvarsindustrin. Målen är ambitiösa: att minska beroendet av råvaror från länder utanför EU till 2030 och säkra en stabil inhemsk tillgång.
Det amerikanska försvarsdepartementet har inspirerat, främst genom att hantera lageruppbyggnad och stötta utvinning och bearbetning av kritiska råvaror genom Defense Production Act.
Sveriges strategiska roll
Sverige har en unik position inom kritiska råvaror och försörjningskedjor tack vare:
- Rika mineralresurser – betydande tillgång på sällsynta jordartsmetaller, kobolt och grafit.
- Gruvtradition – stark expertis och väletablerad industri inom mineralutvinning och förädling exemplifierat av LKAB och Boliden.
- Teknologiskt försprång – ledande företag inom gruvteknik som Sandvik och Epiroc.
- Miljöhänsyn och hållbarhet – Sverige har en av världens mest miljövänliga gruvindustrier.
I en osäker geopolitisk framtid måste NATO och dess medlemsländer agera nu för att säkra sin råvaruförsörjning. Sverige kan ta en ledarroll inom NATO för att förstärka alliansens strategiska självförsörjning och säkerställa en hållbar och stabil försörjningskedja. Genom att kombinera EU:s industristrategi med NATO:s försvarssamarbete kan västvärlden motverka Kinas och Rysslands destabiliserande faktor på marknaden för kritiska råvaror.