Läget inför det kommande presidentvalet i USA den 5 november är ovisst. Liksom i andra länder är det en blandning av inrikes- och utrikespolitiska frågor som väljarna ska ta ställning till och inte sällan väger inrikespolitiken tyngst. De kommande veckorna kommer vi att få ta del av en intensiv rapportering från valkampanjen, kryddad med olika slag av prognoser och försök till förutsägelser om resultatet.
Utrikespolitiskt är det en särskild fråga som idag intresserar många européer. Frågan om USA:s nästa president kommer att hedra landets åtaganden inom ramen för Nato, eller om han eller hon kommer att verka för att landet lämnar alliansen.
I skrivande stund har vi inte en klar bild av hur Kamala Harris ser på fortsatt stöd till Ukraina eller synen på USA:s europeiska allierade. Den tidigare presidenten Donald Trump har däremot uttalat sig om Ukrainakriget, om att Nato inte gynnar USA och att USA borde lämna alliansen.
En rimlig slutsats är att Donald Trump som president inte blir det mest fördelaktiga utfallet för oss i Europa. Men det kan vara ett alltför enkelspårigt och kortsiktigt resonemang. Några reflektioner:
- Relationsbanden mellan USA och Europa blir över tid svagare. Enligt USA:s offentliga statistik ansåg sig över 87% av alla amerikaner vara vita år 1970. År 2018 var siffran nere på drygt 60%. Det är ett tidens tecken att Demokraternas presidentkandidat har sina rötter i Indien respektive Jamaica. Inte Europa
- USA blickar västerut, av flera skäl. Inte österut. Detta är dels av tradition, dels för att Fjärran Östern (väster om USA) är en långt mer dynamisk region än vårt Europa och slutligen för att Kina anses utgöra ett stort och växande hot. År 2011 uttryckte Barack Obama att han var ”Americas First Pacific president”. Japan, Sydkorea, Indien och andra länder blir viktigare för USA än Belgien, Ungern eller Tyskland
- Det finns sedan länge en amerikansk frustration över att Europa anses åka säkerhetspolitisk snålskjuts, något som tyvärr inte helt saknar grund
- Samtidigt bör vi anta att amerikaner kan räkna. En halv miljard relativt välbeställda européer borde ha alla de personella, tekniska och finansiella resurser som krävs för att hålla rysk imperialism på mattan. Så vilken roll ska då USA spela i kontinentens försvar och varför?
Över tid måste Europa förmås att fullt ut ta ett eget ansvar för sin säkerhetspolitik. Den kanske enda säkerhetspolitiska konsekvensen för Europa om Donald Trump förlorar valet, att en närmast oundviklig utveckling går lite, lite långsammare.
Under tiden fram till 2022, fick vi i Sverige lära oss vikten av ”den transatlantiska länkens” betydelse för vår säkerhet. Det var kortsiktigt tänkt redan då och vi bör i närtid vidta mått och steg för att frigöra oss från tanken. Idag har vi – Europa – en kort respit i och med den ryska arméns svåra nedslitning i Ukraina (och numera även inne i Ryssland). Låt oss nyttja tiden väl.
