Nato – farligt eller opålitligt?

Två vanliga argument mot svenskt Natomedlemskap heter Trump och Erdogan. De är förvisso de mest motbjudande av presidenterna i Natos medlemsländer och lämpar sig därmed utmärkt för att skrämma ett folk uppfostrat om neutralitetspolitikens och alliansfrihetens välsignelser. Neutralitetspolitiken räddade ju oss från två världskrig, alliansfriheten ingick i den balans som skapade lugn i Norden under det kalla kriget och än i dag – påstås det – bidrar till stabilitet. Varför ska vi då gå med i en militärallians ledd av den oberäknelige amerikanske presidenten, riskera att dras in mellanösternäventyr av den islamistiske turken?

Argumentation kan vara ett medvetet försök att vilseleda. Den kan också bygga på att den som använder argumentet själv är okunnig om vad Nato är och hur det fungerar. Han har uppenbarligen inte läst Artikel 5 i Atlantpaktsfördraget och sett att ”en för alla, alla för en” inte är särskilt skarpt formulerat.

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Det är med andra ord varje nations eget beslut med vilka medel den ska bidra i det fall alliansen enas om att agera enligt artikel 5. Detta i motsats till artikel 42:7 i EU:s Lissabonfördrag:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.

De mjuka formuleringarna i Atlantpaktens artikel 5 tillkom på grund av den amerikanska senatens motvilja mot att villkorslöst dras in i europeiska stormakternas konflikter, t ex i deras koloniala engagemang. Under intryck av det hårdnade kalla kriget bildades organisationen Nato som med olika arrangemang såsom generalsekretariat, kommandostruktur och permanent truppnärvaro gjorde de ömsesidiga säkerhetsgarantierna alltmer trovärdiga. Efter det kalla kriget försvann det hotet och likaså många av de sammanhållande strukturerna.^[1]

Utvecklingen har nu åter vänt, men det är långt tillbaka till den känsla av ödesgemenskap som präglade det kalla krigets Nato. Dagens ryska revanschism känns inte hotande av alla medlemmar, och många ser andra överhängande problem, flyktingströmmar i Medelhavsregionen, krig och kriser i Mellersta Östern etc. En del regimer har också gemensam ideologisk syn med den ryska extremnationalismen. Det som präglar dagens debatt i Nato är därför hur man skall göra det trovärdigt att alliansen lever upp till löftet ömsesidigt bistånd vid en rysk aggression.

Mest oroande därvidlag är givetvis Trump, hans uttalade ointresse för Nato (utom de i och för sig rimliga kraven på ökade försvarssatsningar av europeiska medlemsstater) och hans oförutsägbarhet (förutom på en punkt, högst tvivelaktiga förbindelser med Putin). Det har gått så långt att kongressledamöter från båda partierna dryftar en lag som ska hindra Trump att göra allvar av sina hot att lämna Nato.

Det är väl mindre troligt att det sker, hans utfall mot Nato är kanske ett välplanerat utnyttjande av isolationistiska strömningar i USA.

Hur som helst kan det öka tveksamheten hos vissa europeiska regimer att riskera krig vid ryska Krim-liknande aktioner. Under det kalla kriget talade man om ”the Hamburg grab”, nu hörs ibland uttrycket ”the Narva grab”. Skulle en sådan operation ligga under eller över tröskeln för en gemensam aktion enligt artikel 5? Samma fråga kan ställas om att möta den integrerade användning av militära och icke-militära medel som är huvudspåret i det ryska tänkandet om nutida militära konflikter – det som i väst benämns hybridkrigföring, i Ryssland ”en ny generation krigföring” eller ”icke-linearitet”. Delar av den ligger klart under tröskeln. Ukraina-aggressionen är ett skolexempel, och de baltiska staterna upplever att en sådan operation redan pågår mot dem, propaganda, desinformation, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar och ekonomiskt undergrävande, energiavbrott.

Lägg härtill det ökade ryska betoningen av taktiska kärnvapeninsatser för ”de-eskalering” av en konflikt, ett tämligen genomskinligt uttryck för att använda kärnvapen för att avskräcka från befrielse av områden som tagits genom ett kuppartat angrepp.

Det är inte alltför långsökt att tänka sig att flera Natostater skulle dra sig för att riskera konfrontation eller till och med krig för att möta ryska väpnade aktioner mot de baltiska staterna. Ett illavarslande tecken var när Turkiet under Natos toppmöte i utpressningssyfte använde hot om att lägga veto mot uppdatering av Natos försvarsplan för Baltikum.

Jaha, kan Natoskeptikern invända, om risken är överdriven för att Nato drar oss med i äventyrligheter, är det något värde för Sverige att gå i en allians som man inte kan lita på när det gäller? Och få dåligt sällskap av ett antal tvivelaktiga regimer. Är det inte bättre då att fortsätta på Hultqvist-linjen med bilaterala avtal med olika länder?

Det skulle kanske spara tid i en krissituation, och vi skulle slippa risken av veto från ryssvänliga regimer. Tidsvinsten skulle uppväga det förhållandet att vi inte gjort en operativ planläggning i förväg. (I specialfallet Finland har även den nackdelen avskaffats).

Tanken om regionalisering av säkerhetspolitiken har vunnit mer insteg i debatten. Exempel gavs i Sälen av den norske generalen Sverre Diesen. Ett regionalt samarbete mellan Sverige. Norge och Finland med en stark transatlantisk länk skulle vara ett bidrag till säkerheten i det skandinaviska området, och man skulle komma runt diskussionen om Nato som i dagsläget var fruktlös.

Men detta resonemang kringgår kärnfrågan, säkerheten för dem som idag är mest utsatta. Det är inte Sverige, Finland och Norge utan de baltiska staterna. Om de angrips dras vi in. Omvänt är Natos  försvar av Baltikum helt beroende av stöd från de nordiska länderna, och detta måste förberedas med operativ planläggning. Betydelsen av detta uttrycktes sålunda av ambassadör Krister Bringéus i Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):

Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.

Baltstaterna har efter många års vånda fått Natoförsvarsplanering och stationering av snubbeltrådsstyrkor. De torde inte vara benägna att överge detta. Alltså måste ”det nordiska blockets” planering göras parallellt med Natos, och det övergår min förmåga att se hur detta skulle kunna ske. Krigsavhållande effekt i Östersjöområdet kräver en samlad operativ planering.

Det går därför inte att komma runt Natofrågan, om man vill förorda ett nordiskt militärt ”block” som ska bidra till säkerheten i Norden. I stället bör man se detta som en nordlig filial i ett Nato med flera divergerande intressen. Svenskt-finskt Nato medlemskap skulle kanske ha positiv effekt för Natos politiska förmåga och handlingskraft. Det skulle demonstrera att länder med gräns till Ryssland inte drar sig för att stå upp mot underförstådda eller öppna hot. Det bör också minska tvivlen på att Baltikum kan försvaras och därmed bli tungan på vågen när det gäller att bestrida det våldsmonopol som Ryssland tillskansat sig.

Om det ändå skulle gå så illa att central- och sydeuropeiska högerextrema regimer blir alltmer ovilliga att stöta sig med åsiktsfränden i Moskva, och Nato i praktiken splittras, skulle ett nordiskt-baltiskt försvarsförbund kunna fungera som kärnan i en ’de villigas koalition’, om krisen kommer.

Författaren är överste och säkerhetspolitisk analytiker.

Not

[1] För en utförlig diskussion av Nato:s säkerhetsgaranti se Robert Dalsjö, ”Trapped in the Twilight Zone”, sid 59-61, KKrVAHT nr 3/2017