Nästan som en naturlag dikterar gårdagens krig morgondagens militära operationer, när det gäller val av strategi, taktik och stridsteknik och inte minst vilka vapensystem som är de bästa att använda.
Något som omvandlats till absoluta sanningar, men tyvärr med kort bäst före datum.
Gamla sanningar möter nya verkligheter
Inför Hitlers storoffensiv i väst den 10 maj 1940, anfalls förutom Nederländerna även Belgien.
Och i likhet med vad som hände under första världskriget, händer nu samma sak här, när gammalt tänkande och föråldrad taktik möter nya verkligheter och ny teknik.
Tre sanningar kommer här att möta sitt öde, utmynnande i en total militär kollaps.
- Den första sanningen är att Maginotlinjen med sina tekniska vapensystem, effektivt kommer att stoppa ett tyskt anfall vid den franska gränsen. Därom råder ingen tvekan!
- Den andra sanningen är att det skogsklädda och svårframkomliga Ardennerområdet i Belgien, inte är möjligt att passera med pansarförband.
- Den tredje sanningen är att det ointagliga fortet Eben Emael i Belgien, med sina långskjutande artilleripjäser, omöjliggör övergång av Albert-kanalen landvägen, via sina tre broar väster om staden Maastricht.
Utifrån de här tre sanningarna grupperas de franska styrkorna, den brittiska expeditionskåren och de belgiska försvararna geografiskt, när Tyskland påbörjar sitt anfall västerut. Sanningen gällande Maginotlinjens stoppförmåga behövde aldrig granskas fullt ut, utan den passeras genom kringgång, då de två andra sanningarna skjuts i sank.
Nya verkligheter och nya sanningar
Två hemliga och i strid ännu oprövade metoder, får den tredje sanningen vid fortet Eben Emael att haverera. När ett tyskt luftlandsättningsförband genom vertikal omfattning landar på fortets tak med sina glidflygplan och med sina revolutionerande ”Hohlladungen”med riktad sprängverkan, penetrerar pansarplåt och betong i fästningens takkupoler, på ett sätt som ingen tidigare skådat.
Därigenom blir det ointagliga och högmoderna fortet som stod klart så sent som 1935, möjlig att inta. Att fästningen saknar egen radar, att det stora taket på fortet är ominerat och att fästningens kommendant inte har egen auktoritet att avfyra sina stora vapensystem, gör saken inte bättre för de belgiska försvararna.
Sturmabteilung Koch
Efter att under sex månaders tid ha tränat landning och strid på broar och uppbyggda modeller av fortet Eben Emael, på olika platser och i största hemlighet, lyfter kapten Walter Koch med sin anfallsstyrka från två flygfält utanför Köln den 10 maj klockan 04:30.
Anfallsstyrkan består av 493 man, 42 lastglidflygplan och lika många bogserplan. De är på väg mot den belgiska gränsen och Fort Eben Emael. Avståndet dit är 73 kilometer. Hans enhet är indelad i fyra ”Sturmgruppen” med ca 100 man i varje. Tre av dem skall anfalla och inta varsin bro över Albert-kanalen i närheten av fortet och förhindra att dessa sprängs av de belgiska försvararna.
Varje brogrupp kommer 40 minuter efter landning att få förstärkning av en halv pluton fallskärmsjägare, som fälls med fallskärm över anfallsmålet. Och ytterligare 40 minuter senare har samtliga grupper eldtillstånd med störtbombplan och attackflyg från sina tyska flygenheter.
Den fjärde gruppen, som är den minsta, skall under den 23-årige löjtnanten Rudolf Witzigs ledning, landa på fortets tak med sina 11 glidflygplan och med hjälp av sina RSV-laddningar spränga sönder pansarkupolerna och betongfundament, för att oskadliggöra fortets alla stora kanoner.
Anflygningen skall ske på 2 600 meters höjd och cirka 27 kilometer före sina anfallsmål skall planen släppa sina bogserlinor, för att ljudlöst glidflyga och buklanda på sina uppdragsplatser.
De bogserande Ju 52-planen skall därefter och 40 kilometer därifrån, fälla dockor hängande i fallskärmar för att vilseleda och binda markförband.
Så ser deras organisation och stridsplan ut!
Då det är trångt i luften sker en incident och en undanmanöver för att inte krocka. Under den undanmanövern slits bogserlinan av till det glidflygplan där löjtnant Witzig befinner sig och det tvingas nödlanda på tysk mark. Ett annat glidflygplan missuppfattar situationen och släpper sin egen bogserlina. Av de orsakerna landar endast nio glidflygplan och 55 soldater på fortets enorma tak och påbörjar sitt stridsuppdrag. Vid landningen möts de av eld från fortets många kulsprutenästen.
20 minuters intensiv strid
Klockan 05:42 och efter tjugo minuters intensiv eldstrid, meddelar fanjunkare Helmut Wenzel som nu för befälet, att målet är taget och allt är enligt plan. Men striderna på taket är på intet sätt avslutade! Utan de utsätts för kulspruteeld från de betongnästen som ännu ej är utslagna, samt intensiv artillerield från de närliggande forten. Ett belgiskt förband går till motanfall, men stoppas av tyska Stukaplan som understöder de hårt stridande soldaterna på taket.
Klockan 05:20 och något tidsförskjutet landar de tre brogrupperna med sina glidflygplan, för att inta de strategiskt viktiga och befästa broarna över Albert-kanalen vid Veldweselt, Vroenhoven och Kanne, där de möts av intensiv luftvärnseld.
Två av broarna blir intagna intakta, emedan den tredje bron vid Kanne, som ligger närmast fortet, hinner sprängas på order av fortets kommendant under brogruppens landning. Här blir striderna särskilt intensiva och förlusterna stora. Under dagen utsätts samtliga brogrupper för motanfall och intensiv artillerield.
Skuggan av en chans att lyckas
Klockan 08.30 upptäcks ett Junker 52-plan högt ovanför fästningen bogserande ett glidflygplan. Bogserlinan släpps och genom en häftig luftvärnseld landar glidflygplanet på fortets tak. Ut ur planet rusar löjtnant Witzig med sin grupp och stormstyrkan har nu återfått sin chef.
Där de tidigare nödlandade i Tyskland gjordes en ny startbana, under tiden som löjtnant Witzig ringde hemmabasen och beordrade fram en ny bogsering.
Under sen eftermiddag och kväll den 10 maj börjar Walter Kochs Stormabteilung att få avlösning av reguljära tyska förband, men till priset av 42 döda och 94 skadade fallskärmsjägare.
Vid lunchtid samma dag kapitulerar fortets chef major Jottrand med sina 760 – 1 200 soldater.
Ett nytt truppslag har fått sitt elddop och den tredimensionella krigföringen är ett faktum.
Vägarna genom Belgien är nu öppningsbara och sanning nummer två vid Ardennerna redo att bli utmanad.
Sanningens ögonblick
Ett franskt spaningsplan upptäcker långa köer av stillastående tyska stridsvagnar vid ingången till det kanaliserande och skogrika Ardennerområdet. Och här kunde faktiskt historien ha tagit slut och de tyska förbanden stoppats med hjälp av bombplan och artillerield. Men denna underrättelse avfärdas av den högsta franska arméledningen, då den uppfattades vara en omöjlig sanning.
På väg mot atlantkusten med sina städer och hamnar, kommer den tyska krigsmakten att utmana ännu fler militära sanningar, då de med den senaste radiotekniken samordnar sina flyganfall och pansarstötar i realtid. Och då de med hjälp av amfetaminpreparatet Pervitin, skapar orädda, energiska och outtröttliga soldater, som kan anfalla flera dygn i rad utan sömn. Grundbultarna i deras framgångsrika Blitzkrieg.
De tyska luftlandsättningsförbandens uppgång och fall
Det nya tyska truppslaget med sina glidflygplan och fallskärmar får en mycket kort historia.
Ett år senare och beroende på de stora förlusterna under invasionen av Kreta den 20 maj 1941, bestämmer sig Hitler för att tiden för luftlandsättningsförband nu är förbi, med sin överraskningseffekt, och att inga andra länder kommer att bygga upp sådana förband.
Men han hade, som så ofta, helt fel! Då de allierade nu gör precis tvärt om och på rekordtid bygger upp sina egna luftlandsättningsdivisioner för fällning med glidflygplan och fallskärm.
Det tyska elitförbandet är med få undantag nu inte längre tillåtna att bli luftlandsatta, utan används i stället som marktrupp under de hårda striderna vid Monte Casino i Italien, vid Normandie i Frankrike och under operation Market Garden i Nederländerna. Där de ironiskt nog får möta de från skyn fallande allierade luftlandsättningsförbanden, som de en gång i tiden varit förebilder för.
Då vinnarna skriver historia har de tyska fallskärmsjägarna förpassats till ett liv i tystnad och glömska, utifrån sina genomförda pionjärinsatser. Till fördel för de allierades luftlandsättningar. Till exempel då John Howard med sina glidflygplan i skydd av mörkret intar Pegasus Bridge under Dagen D, där man i närheten samtidigt fäller dockor hängande i fallskärmar i kombination med verkliga soldater från luften.
Ett koncept som de tyska luftlandsättningsförbanden skapade fem år tidigare och framgångsrikt använde vid Eben Emael 1940, men som inte är lika välkänt för en större allmänhet.
Vilka var då de tyska fallskärmsjägarna, som ibland benämndes ” de gröna djävlarna”, utifrån sin kamplust och stridsförmåga, något som med tiden blev deras varumärke?
De var alla frivilliga, särskilt utvalda och tränade, med en stark militär identitet av att vara betydelsefulla. Vilket sporrade till att uppnå extra ordinära kvaliteter, där djärvhet, kreativitet och laganda var viktiga delar i deras kultur!
Något som karaktäriserar dagens och gårdagens elitförband, oavsett om de landsätts sjövägen eller från luften och oavsett om de har jägaruppdrag eller ej.
När verkligheten skriver historia
Det råder ingen tvekan om hur mycket de tyska luftlandsättningsförbanden har betytt för utveckling av många länders luftburna enheter, när det gäller organisation, logistik, taktik med mera.
Nu när den vertikala omfattningen är en realitet och stridsfältet därigenom blivit tredimensionellt.
Något som i förlängningen även bidrog till att han, som så ofta hade fel, med sina imperialistiska ambitioner och skruvade ideologi, blev överbevisad och slutade sina dagar i en bunker i Berlin 1945.
Då flera militära sanningar kom på undantag.
Detta för tankarna till krigets Ukraina, med en undran över vilka militära sanningar och doktriner som där kommer att möta sitt öde? En del svar har vi redan fått, inte minst när det gäller den drönarrevolution som nu dikterar stridfältet, men många framtida frågor återstår att besvara.
Mera säkert är att underrättelsetjänsten nu och framledes, kommer att spela en avgörande roll.
Detsamma gäller förmågan att pedagogiskt och psykologiskt kunna utmana sina egna sanningar, sin egen profession och sin egen historiska erfarenhet, innan verkligheten gör det.
Vilket är ledarskapets främsta uppgift, när uppdragen är komplexa, föränderliga och svårbedömda och då osäkerheten är den enda säkra faktorn att förhålla sig till.